När man bloggar, som jag gör.. med blandade inlägg..
Ibland om ingenting och ibland djupare än vad någon egentligen orkar läsa..?! Så är det lätt hänt att man fastnar, som idag..?! Eller ja.. Egentligen är det nog inte bristen på något direkt inriktat tema, för min blogg, som gör att jag fastnar.. Utan snarare mer min inre strid mellan tanke och hjärta, som gör det så svårt..

Vill inte beklaga mig, även om jag känner mig ömklig.. men kan inte heller sopa känslorna under mattan och skriva om hur bra livet kan tänkas vara..?! För det är just det.. Jag har det jä*ligt bra.. Men just nu känns allt bara skit.. Jag är lyckligt lottad med tre underbara barn.. Som retar gallfeber på mig.. Jag har världens sötaste hund, som alltid står vid min sida och älskar mig ovilkorslöst.. Men som kan tyckas vara i ständigt behov av uppmärksamhet, som jag känner att jag inte alltid orkar ge..

Allt det där fina, varma, positiva.. ligger som en last över mig, då jag känner mig så fruktansvärt ovärdig allt detta fantastiska.. Jag ser mig i spegeln och vill tro att jag är den sämsta människan på jorden.. Att alla som hela tiden ger, förtjänar mer än en looser som jag.. Övertygelsen om att någon annan, så mycket finare på insidan än mig, skulle få allt det där som jag får istället, är stark och även om jag är fullt medveten om mina goda sidor, så känner jag att de inte är tillräckligt för allt jag får..

Möjligen mitt dåliga samvete, är befogat mitt trasiga inre..?!
Sönderstressad, irriterad, otrevlig, vass.. Jag är en hemsk människa!
Samtidigt som jag gråter, för att ingen förstår hur mycket jag kämpar.. avskyr jag mig själv. Eller nej.. Det finns visst människor som förstår.. men inte de som verkligen skulle behöva det.. De som blir utsatta för mig dagligen och som kanske inte har något val, så som mina barn till exempel..

Jag vet att jag har fina barn. Och jag vet att jag anses vara en bra mamma, då fina barn inte kommer, eller blir så av sig själv, men samtidigt så gråter jag för att jag inte kan vara den där fantastiska föräldern, med det himmelska tålamodet.. som jag själv hade som barn..

Jag är så trött.. Trött på att kämpa.. Trött på att försvara mig själv.. Trött på att inte orka med allt det där som jag borde.. Jag är trött på att gråta.. Trött på att tycka synd om mig själv.. Trött på att visa mig stark, när jag egentligen är så liten och svag.. Men ändå..?! Ändå är det något i mig som får mig att tuffa på..?! Som om någon eller någonting knuffar mig i ryggen hela tiden och manar på mig att gå framåt..

- Framåt till vad?! Jag är ju inte värd någonting..?! Ännu mer skit..?! Ännu mer krig med mina inre demoner..?!

Det fanns en tid, då jag fortfarande hade hopp... En tid då jag kunde drömma och önska.. och faktiskt hoppas på att saker och ting skulle komma min väg.. Men nu vet jag inte längre..?! Inte mer än att jag är fullt medveten om att jag kan gå miste om allt det jag har..?!

- Otacksam jä*el.. Aldrig nöjd.

Jag provade att vara "nöjd" en gång.. och det var inget bra, det heller.. Tappade lusten totalt och blev liksom nollställd inför allt.. Kunde inte för mitt liv, hitta något intresse för framtiden, då jag redan hade mer än väl med saker och relationer att vara nöjd med..?! Lite så känns det faktiskt nu också, även om jag har svårt att kalla det för att vara nöjd.. Jag orkar helt enkelt inte att hoppas längre.

Jag skriver detta inlägg, för att försöka börja om ännu en gång.. 30-tusende gången gillt..?! Och för att jag så innerligt vill låta alla i min närhet få den jul de förtjänar.. Svårt att sudda ut tanken på att det hade varit bättre om jag hade låst in mig någonstans och hållet mig borta från alla, men så klart blir ju det också fel..

Hur jag än vrider och vänder på mig, kan jag aldrig göra rätt, så kanske är det acceptans jag behöver..?! (En Ale som slår mig i skrivande stund..) Kanske är det så lätt (?!) som att jag helt enkelt bara måste acceptera mitt pissiga jag, för att kunna komma ur bubblan..?!
- Nej.. Jag känner mig själv.. och jag tror inte att det hade hjälp det heller..?! Det hade ju bara betytt att jag kört mitt race, utan att bry mig om hur andra upplever mig.. och det är jag ganska säker på, att det hade gett mig dåligt samvete, för det är precis så det är när jag tuffar till mig..

Känner att jag ältar.. Tycker lite synd om er som läser..
Kan liksom höra kommentarerna.. "Trötta mig, med ditt tycka-synd-om-dig-själv"..
Besparar er därför, här och nu..

Kärlek & Ärtor (oavsett betydelse för er)

Dagens egobild:

Tillfreds med att snart vara hemma i min trygga borg, efter en krävande dag på jobbet.. I tankar på julledigt fram tills mellandagarna, då det är jobb igen..

Kärlek & Ärtor