Känns som om jag målat in mig i ett hörn.. och att mina inlägg pendlar drastiskt mella "uppe" och "nere"..?! Hörnet jag refererar till, är mitt sätt att ha format min blogg till en soptipp, fylld av tråkig gegga.. med stänk av små tuvor av grönska..

Förr skrev jag om min vardag.. Vad som hänt, vad som sagts, mm..
Idag upplever jag det mer som om jag skriver för att enbart tömma det känslomässiga fördärv jag innebär.. Kalla det depression..?! Eller bara se det som livet..?! Själv är jag inte riktigt säker på vad jag ska tycka eller tänka..?!
- Vilsen, är kanske ett passande ordval, som beskriver det i korthet..?!

Många tror att jag mår pest.. men det är inte hela sanningen..
För i själva verket, trots mina negativa vibbar som jag till och från spyr ur mig här på bloggen, mår jag faktiskt mycket bättre nu än vad jag har gjort tidigare.. Mina inre demoner är inte längre de samma som de en gång har varit och jag upplever att jag är mer drabbad av stress och alla dess följder, än av renodlad depression.. (om det ens går att säga så..?!)

För ett halvår sedan kunde jag inte känna något.. tro det eller ej.. Mina känslor gick som i en vågrät linje genom dagarna och jag kunde varken bli glad eller ledsen.. Skönt stt slippa de jobbiga känslorna.. så som nedstämdhet, sorg, längtan, osv.. men ytterst tärande att gå miste om lycka och glädje, förväntan och hopp..

Idag är det som sagt, sååå mycket bättre!

Jag kan skratta hjärtligt (ärligt) igen och verkligen känna hur det kittlar i magen och hur det drar i ansiktsmusklerna, vilket är underbart! Samtidigt slås jag av minneskänslor som svek och sorg, vilka gör lika ont nu som när jag fick de för första gången.. Känslan av att någon, eller något dör och man blir alldeles tom i själen.. När hela kroppen skriker efter att få slippa obehaget och man bara vill sjunka ner under jorden eller krypa ihop i fosterställning och gömma sig i ett mörk hörn för att aldrig återvända..

Jag är långt ifrån hel.. och i ärlighetens namn tror jag aldrig att jag någonsin kommer att bli hel igen.. men jag är säker på att jag kommer att bli tillfreds med mig själv så småningom.. Mina inre demoner som jag krigat mot i så många år, fick mig tillsammans med stressen att tappa fotfästet och även om demonerna inte längre har samma makt över mig idag, så är jag ytterst känslig mot stressen som dagligen gör mig påmind om hur bräcklig jag egentligen är.. eller har varit.. eller ja.. vad man nu säger..?!

Min kamp idag handlar om att klara av tider.. att nå utsatta mål, som att lyckas att hämta barnen, handla och laga mat utan att bryta ihop av alla ljud och rörelser omkring mig.. Att kunna fokusera på vad människor omkring mig säger och att ha tålamod nog till att stanna kvar utan att vilja fly från ansvar och medmänsklighet.

Jag hoppas bara att alla de jag älskar, kan, vill och orkar stanna kvar..
Jag vet att ett liv med mig är krävande och jag förstår om man skulle vilja ge upp.. Samtidigt vill jag ändå tro att jag är värd det..?! Och sen å andra sidan.. Tycker man inte det, att jag är värdig, är det kanske ändå bäst att ge upp trots allt..?!

Jag vet att jag är saknad.. mitt sprudlande, positiva jag..
- Jag saknar också!
Nyttigt att höra ibland, men obehagligt att behöva försvara.. Jag vet ju vart jag vill komma med mig själv.. Jag ska bara komma på hur fasiken jag ska bära mig åt för att kunna ta mig dit..

Kärlek & Ärtor!

Ps. Det fanns en tid då jag ofta var inne på andras bloggar och skrev orden: "Jag tror på dig" i syfte att kanske vara den som gjorde någon skillnad.. (Det fanns/finns många bloggare som lider av psykisk ohälsa..) Och det slog mig just att jag faktiskt tror det samma om mig själv.. "Jag tror på mig".. vilket är en riktigt bra grund stt bygga på, om jag får säga det själv.. *smile*

Ds.