Dagarna går.. Somliga bättre än andra. När jag mår som bäst, kan jag känna ett lugn inom mig och en liten gnutta hopp om att jag kommer att fixa detta.. Men allt kan fortfarande vända på en femöring och den allra minsta motgång kan få min värld att rasa ihop. Mellan min sinnesro och när allt rasar, är oron i kroppen oftast starkare än jag. Den får min kropp att skaka inombords, men jag har lyckats hålla mig ifrån panikångestattackerna, vilket jag tackar medicinen för..

Jakten på psykolog är och har varit allt annat än lätt.. och deprimerande nog har jag ännu inte funnit den jag söker. *suck*
-Systemet vi har, där den vårdsökande själv har ansvar över att hitta någon att gå till, är inte precis det ultimata..?!
Det är jättesvårt att ta kontakt när man befinner sig i ett ohälsosamt psykiskt tillstånd. Varje samtal kräver mod och varje motgång tar tid att komma över. (Låter tramsigt, jag vet.. Jag tycker nästan det själv, men så är det. Och det är ännu en anledning till att se ner på sig själv och sin förmåga till att fungera i samhället..)
Men jag kämpar på..

Det som försvårar mitt sökande är de krav jag har.. De måste till exempel kunna ta emot mig via remiss genom sjukvården, under högkostnadsskydd, annars har jag inte råd. Vilket skapar en viss begränsning.. då många av dessa sk. kliniker har långa väntetider. En del har till och med intagsstopp för nya klienter då belastningen är så stor.

Det har känts som ett heltidsarbete till och från i mitt sökande via nätet.. Hitta sk. kliniker, sökandet på kartor, allt ringande.. Vet inte hur många telefonsvarare jag mötts av under den senaste tiden, då jag tappade räkningen för länge sedan.

Men som sagt. Kampen fortsätter och tack vare ett stort stöd ifrån både familj och vänner, finns det en gnutta hopp, någonstans inom mig, om en ljusare framtid..

Kärlek & Ärtor