.. men det går ändå bara sådär..

Måndag igen och det känns tyngre än vanligt.. Kommer på mig själv med att irritera mig över bagateller. Bagateller som tar både min fokus och energi.. Försöker stoppa mig själv, bryter mitt i en handling. Säger nej till mig själv. Släpp det och gå vidare, tänker jag högt och försöker hitta tillbaka till det som stunden egentligen kräver..

Tappar som sagt fokus.. Kommer av mig när hinder uppstår på vägen.. och trots att klockan inte är mer än typ halv ett, är jag totalt slut i huvudet.

Försöker tänka rationellt, men det går inte så bra, då jag tycks tappa tråden i vart och varannat steg jag tar..

Försöker se det utifrån. Lägga känslorna som bubblar inom mig och som tar över titt som tätt, åt sidan.. och leva som jag lär istället..

Jag är ju en fantastisk pedagog..
- Hur i hel*ete, kan det då bli så fel, när det kommer till mig själv??!! Jag kan ju det här! Jag vet ju vad som krävs.. Hur tankarna ska vändas.. Att bara ta det lugnt.. Att inse mitt eget värde.. Att ta EN sak i taget.. osv.. osv..

Tiden. Stressen. Känslorna. Irritationen. Kraven. Tempot..

Fortsätt kämpa. Inte ge upp. Sakta ner. Andas. Låt saker passera.

- Bah!
Jag vill ju så gärna säga att jag har koll på läget.. För jag HAR koll på läget.. Men VARFÖR kan jag inte hålla läget under kontroll?!

I så många år nu.. Psykologer, utbildningar, erfarenhet.. *suck* Blir så trött på mig själv!

- Hur svårt kan det vara liksom??!!

Kärlek & Ärtor!