Under min knappt 30 minuter långa promenad kommer jag på mig själv med att titta och på något sätt också registrera de personer jag möter. Någon cyklar stressat förbi, medans andra passerar med en mer avslappnad känsla.. och av någon anledning inser jag plötsligt att jag katigoriserar i stort sätt alla.. En speciell hårfärg.. En spetsig näsa.. Kroppsbyggnad.. Skratt.. Klädstil.. Ja, jag känner liksom igen personligheterna och blir nästan rädd för mig själv, när jag kommer på vad mitt huvud håller på med..?!

- Är det sånt här man kallar för förutfattade meningar..?!
- Är det verkligen så att jag går här i stan, i 32 graders värme och dömmer alla människor jag möter..?!

Fast nej.. Det känns inte riktigt som jag ändå..?! Skulle hellre vilja säga då, att jag BEdömmer, snarare än dömmer..?!!

Nåväl. Min promenad är slut och klockslaget för mitt möte med nästa måste är nära..

Kärlek & Ärtor!
.. och ett smile till de jag möter.

Eftersom jag hade lovat dotera, redan igår kväll, att jag skulle komma och hämta henne direkt efter jobbet idag.. (vanligt brukar det vara Tomas som hämtar..) så hade jag rätt så bråttom ifrån jobb idag..

När Tomas hämtar och jag slutar lite senare, brukar jag annars ta en kaffe, eller bara handla mjölk i tre timmar.. efter jobb.. och det kändes som om jag verkligen skulle behöva det idag.. men som sagt.. Har man lovat så har man!

I tanken löste jag mitt lilla brist-på-kaffe-problem, när jag kom hem, genom att jag skulle kunna ta lämningen av den äldsta sonen på fotbollsträningen.. Och i samband passa på att klämma in min så eftertraktade, lilla kaffe paus.. Men senare i verkligheten, visade det sig naturligtvis att det var den sena träningen idag. *Typiskt* Den började samtidigt som mitt kaffe ställe stängde, vilket i sin tur hade gjort det olagligt för mig att kunna få mig en kopp latte.. även om det hade varit take away..

Så, istället för att åka och njuta av en stor mugg kaffe.. tog jag en avstickare med bilen för att njuta lite av vår fantastiska natur istället. Och naturligtvis passade jag på att ta tillvara på det magiska ljuset som, såhär års, råder om kvällarna genom att fotografera lite..

Tog bilderna med telefonen, så jag kan väl inte begära mer än vad jag fick.. men det blev en mysig runda på tidigare outforskade vägar.. och jag kan inget annat än att uppskatta tiden av harmoni, ensam i bilen. 

Kärlek & Ärtor!

.. och öppna landskap.

Från att ha haft en ur-usel dag igår till att ha haft en helt fantastisk dag idag, får mig att undra om det på riktigt hjälper att få skriva av sig.. Jag brukar ju säga att jag ibland kan känna behov av att få tömma huvudet på eld.. Och att jag därav någonstans får för mig att allting känns bättre efteråt.. 

- Men är det på riktigt..?! Eller är det tanken som får mig att uppleva saker som bättre och lättare..?!

Oavsett.. Så har i alla fall min tisdag varit allt annat än vad min måndag var igår.. Och nu när den är slut.. det är dags att gå och nanna kudden.. så vill jag visa min uppskattning av vad det nu var som gjorde min fantastiska dag. (Kan ju inte bara gnälla hela tiden.. för det känns ju tråkigt, tänker jag..)

Så jag vill tacka för idag och lova att jag ser fram emot morgondagens onsdag.. och allt positiva som den kan ha att ge.. Tack!

Och med det säger jag god natt och sov gott och..

Kärlek & Ärtor!

Ps.. Hann uppdatera bloggen med nya bilder idag, vilket kändes som en bra avslutning på dagen..

Jag tänker..
- Är det en fråga som man inte vet svaret på? Eller är det något som man själv undrat över väldigt länge..?!

Anledningen till mina funderingar är ett telefonsamtal, som jag råkade höra i förbifarten, efter jag lämnat in bilen på service..

Kärlek & Ärtor!

.. men det går ändå bara sådär..

Måndag igen och det känns tyngre än vanligt.. Kommer på mig själv med att irritera mig över bagateller. Bagateller som tar både min fokus och energi.. Försöker stoppa mig själv, bryter mitt i en handling. Säger nej till mig själv. Släpp det och gå vidare, tänker jag högt och försöker hitta tillbaka till det som stunden egentligen kräver..

Tappar som sagt fokus.. Kommer av mig när hinder uppstår på vägen.. och trots att klockan inte är mer än typ halv ett, är jag totalt slut i huvudet.

Försöker tänka rationellt, men det går inte så bra, då jag tycks tappa tråden i vart och varannat steg jag tar..

Försöker se det utifrån. Lägga känslorna som bubblar inom mig och som tar över titt som tätt, åt sidan.. och leva som jag lär istället..

Jag är ju en fantastisk pedagog..
- Hur i hel*ete, kan det då bli så fel, när det kommer till mig själv??!! Jag kan ju det här! Jag vet ju vad som krävs.. Hur tankarna ska vändas.. Att bara ta det lugnt.. Att inse mitt eget värde.. Att ta EN sak i taget.. osv.. osv..

Tiden. Stressen. Känslorna. Irritationen. Kraven. Tempot..

Fortsätt kämpa. Inte ge upp. Sakta ner. Andas. Låt saker passera.

- Bah!
Jag vill ju så gärna säga att jag har koll på läget.. För jag HAR koll på läget.. Men VARFÖR kan jag inte hålla läget under kontroll?!

I så många år nu.. Psykologer, utbildningar, erfarenhet.. *suck* Blir så trött på mig själv!

- Hur svårt kan det vara liksom??!!

Kärlek & Ärtor!

I skrivande stund, sitter jag på vår uppfart i väntan på nästa folksamling..
Idag är det nämligen Garage-loppis ihop med två av grannarna på gatan..

Trevlig grej.. när man gör något ihop.. men det hade varit roligare om fler intressenter hade orkat sig ut..?!

(Bitterheten inom mig, om jag ska överdriva känslan, säger att det hade varit större uppslutning och intresse om det hade handlat om en bortsprungen hund eller kvarlämnad hundskit i parken.. MEN som sagt.. Det kan kvitta, då det är en kul grej vi gör bara..)

Jag väljer att se denna lilla stund, när folket uteblir.. som en stund för mindfulness.. Det är bara till att sitta ner.. andas.. dricka mitt kaffe.. och njuta av fåglarna som ljuder i parken.

Hoppas du får en fortsatt skön söndag!
Och tack för att du läser min blogg!

Kärlek & Ärtor!!

Efter en fantastiskt trevlig helg, har min måndag känts aningen tråkig..

Svårt att komma upp i morse.. Stressigt att komma iväg.. 

Snurrigt.. Höga ljud.. Mycket spring..

Men i ett fantastiskt arbetslag, har tröttheten kompenserats med omtanke och värme och skratten har gjort mig sällskap mellan varven.. Tiden har gått långsamt, men arbetsdagen kom till sitt slut till sist..

Jag hade en del tankar om vad jag skulle kunna göra efter jobb, men när stunden väl var inne, blev det att jag tog hämtningen av dottern och åkte direkt hem för att slänga mig på soffan.. Sen sov jag som en stock i tre timmar!

Vanligtvis brukar jag inte vila middag, som det kan kallas.. men idag orkade jag helt enkelt inget annat. 

I morgon är det tisdag (om någon missat det..?! *smile*) och det är säsongsavslutning med Bingo-gänget ute på Almåsa.. vilket är skönt, samtidigt som det är lite ledsamt. Skönt att kunna lägga tiden på att softa hemma tilsammans med familjen istället. Men ledsamt då jag faktiskt tycker om alla som är där och för att jag kommer att sakna våra fina stunder tillsammans. (Bingo kan låta som något för de äldre, men vi har faktiskt det rätt roligt på våra tisdagar som vi träffas under sommarhalvåret.) För att dra en paralell från mitt förra inlägg om de olika generationerna, så är våra bingo-tisdagar sådana tillfällen då vi får chansen att mötas i olika åldrar och få utbyte av varandra..

Nåväl..

Måndag är slut och det tackar jag för.. Vanligtvis brukar jag hylla måndagar, men just idag tänker jag att vi bara accepterar och går vidare..

Kärlek & Ärtor!

.. och hopp om en god natts sömn!

#måndag

Som pedagog har jag arbetat i en massa olika typer av arbetslag. Allt ifrån grön nykomling tillsammans med bara äldre, till erfaren med jämnåriga, till nu med även yngre kollegor. Och även om den senare konstellationen varat ett tag, var det först igår, som tanken slog mig.

Vi är ett ganska så jämnårigt arbetslag annars, men igår fick vi tacksamt hjälp av två stycken vikarier.. En yngre och en äldre.. Och därav tanken som slog mig.

- Så härligt att få se förskolans barn tillsammans med de olika generationerna samtidigt! Lekfullt, nyfiket och spralligt ihop med erfarenhet, trygghet och inre lugn..
- Helt fantastiskt!! * Tacksamhet*

Ledsamt att det saknas pedagoger inom yrket dock, då det enligt mig är galet värdefullt för våra senare generationer att få träffa, umgås och ta lärdom av alla åldrar.

Och det är även nyttigt för oss pedagoger emellan, att få chansen att få lära oss av varandra.. (och då menar jag inte inspiration till olika typer av aktiviteter eller pyssel via Facebook eller Pinterest..)

Vi är alla olika, men hur man än vrider och vänder på det kan alla delad in i olika grupper, mer eller mindre.
De oroliga som behöver stärkas.. De tysta som behöver synas.. De stökiga som behöver trygghet.. osv.. osv.. (Bara för att ta några exempel.) Och alla dessa olika individer behöver andra olika individer.

Eftersom jag ser mig själv som en känslomänniska, har jag också förmågan att se de olika behoven hos de olika individerna.. och även om mitt register är ganska så brett, är jag trots allt själv bara EN typ av människa, vilket i sin tur innebär att jag gör på mitt vis.. Någon annan hade kanske gjort något annat. Jag menar, att alla behövs. Alla generationer har sin grej, som behövs.
Och det är underbart att få göra en sådan reflektion i realtid.. som jag så tacksamt fick uppleva igår!

- Bara en tanke som slog mig..

Kärlek & Ärtor!