Under min knappt 30 minuter långa promenad kommer jag på mig själv med att titta och på något sätt också registrera de personer jag möter. Någon cyklar stressat förbi, medans andra passerar med en mer avslappnad känsla.. och av någon anledning inser jag plötsligt att jag katigoriserar i stort sätt alla.. En speciell hårfärg.. En spetsig näsa.. Kroppsbyggnad.. Skratt.. Klädstil.. Ja, jag känner liksom igen personligheterna och blir nästan rädd för mig själv, när jag kommer på vad mitt huvud håller på med..?!

- Är det sånt här man kallar för förutfattade meningar..?!
- Är det verkligen så att jag går här i stan, i 32 graders värme och dömmer alla människor jag möter..?!

Fast nej.. Det känns inte riktigt som jag ändå..?! Skulle hellre vilja säga då, att jag BEdömmer, snarare än dömmer..?!!

Nåväl. Min promenad är slut och klockslaget för mitt möte med nästa måste är nära..

Kärlek & Ärtor!
.. och ett smile till de jag möter.