Ena stunden starkast på jorden, nästa sekund som sönderslagen.. Känslan jag känner är sorg.

Det är inte min situation.. även om det kanske är just den som lockar känslorna till ytan.. Jag tänker.. hade det BARA varit min situation hade jag fixat det relativt lätt..?!

Det som är jobbigast är sorgen jag känner för allt och alla.. Från det närmaste: min man som kommer att bli lämnad, till främmande barn som far illa, till djur på andra sidan jorden som blir plågade och skogar som skövlas..?!

Det är som om jag är en magnet som tar åt mig av hela världens all ondska..?!

Jag är inte arg.. inte irriterad.. Jag är inte rädd eller
ångestfylld.. Jag sörjer.. Jag är innerligt ledsen och jag gråter.. För det lilla barnet som inte har något val.. För ramen som håller oss fast i det som anses vara rätt.. För djuret som följer sin ledare oavsett hur många slag det får.. För moder jord som i en ändlös kamp försöker att återhämta sig från människans vansinne..

Jag står fast i min sak, men tvivlar på mitt förstånd.. Jag tror jag håller på att bli galen..?! Känner mig större än många runt omkring mig, samtidigt som jag vet hur liten jag är på jorden..


Kärlek & Ärtor..