Jag trodde, eller rättare sagt hoppades på att det skulle hjälpa att skriva av mig igår.. Att tömma huvudet på eld och erkänna för världen att jag är dödlig som alla andra, för att lätta på trycket över bröstkorgen och kunna andas igen.. Men det gjorde det tyvärr inte.

När allting lagt sig och alla hade somnat tog demonerna över mina tankar på nytt och det var lögn i he*vete att kunna somna.. (trots ljudet av hundarnas djupa andetag..)

Så jag tog ett beslut.
Att sluta streta emot och lyssna på min kropp, tanke och själ..

Ångestladdat att stanna hemma från jobb, med bara två dagar kvar till semester.. men ändå bara en bråkdel av de annars så vanliga tunga känslor. Och tack vare hundarna har jag kunnat sätta mig ner på gräsmattan.. och bara vara.. flera gånger under dagen.. Precis så som kropp och själ så länge skrikit efter..

Efter dagen har jag lovat mig själv att låta folk tro vad de vill.. Själv vill jag tro att mina kollegor (som förmodligen haft en övermaxad dag på jobb pga. min frånvaro..?) ändå innerst inne förstår, att jag inte lämnat de i sticket bara för att jag kan.. utan för att jag verkligen inte kunde göra något annat..

Nu ska jag göra ett nytt försök i att somna. Och hoppas denna natten vill mig mer väl än gårdagen..

Så god natt alla kungens prinsar och prinsessor, drängar och pigor, bönder och soldater. Imorgon är en ny dag.

Kärlek & Ärtor!

På frågan om man kan le trots att man håller på att gå sönder på insidan, är svaret ja.
Lika ärligt som att gråta floder, utan att någon ser..

Jag har, eller ska jag säga håller, en fasad utåt, som fungerar som en illusion likt magikernas bästa trolleritrick..
- Ingen ser vad som egentligen händer..

Ibland blir jag rädd för mig själv och hur jädra bra jag kan spela för det yttre..

Ni tror att jag är glad. Eller att jag är arg.. Ni tror att jag är ointresserad, nonchalant, besserwisser.. Ni kan till och med tro att allt handlar om er.. och sen tycka synd om er själv för att jag bara ger 85% av mig själv.. (vilket är 90% mer än vad jag har..)

Ni frågar hur det är och jag svarar oftast att det är bra.. eller att det är okej.. eller att det går framåt.. Inte för att jag vill vara oärlig, men för att jag helt enkelt inte orkar att förklara, än mindre låta murarna rasa och låta mitt innandöme brista. (Även om det är väldigt nära gränsen just nu, oavsett mina metoder för att undvika ämnet..)

Ingen vet.. mer än det de antar sig tro..
Känner mig jagad, hela tiden förföljd av någon som behöver mig, drar i mig, piskar mig..

Egentligen är det bara harmlösa frågor, som vad gör du, eller enkla grejer som, kan du ta den till mig.. Eller det som gör mest ont.. jag ville bara krama dig.

Jag förstår att det är svårt för utomstående att förstå.. Hur kan man älska någon och ändå vara så avvisande..?! Men jag orkar inte..

Jag är så trött.
Jag älskar så att det gör ont, men ändå tror ni att jag skiter i vilket. Ni tror att jag är arg och beter er därefter.. Vassa kommentarer, hårda ord.. och ni knäcker mig..

Jag vet att ni älskar lika mycket som jag.. men allting gör så ont.. Och jag är så trött.

De som kanske egentligen kräver mest just nu, men ändå upplevs som de minst krävande..
- Mina två flickor, som nöjer sig med min närvaro. Att jag bistår med tillsyn, mat och motion.. Inga misstolkningar, inga förklaringar, inga hårda ord.. Bara ren och skär villkorslös kärlek.

Så.. ja, man kan vara lycklig fastän man är trasig på insidan..
- Lycklig och oerhört tacksam, trots att man gråter.

Kärlek & Ärtor..
Ta hand om er och var rädda om varandra..

Det är alltid lite nervöst i början, innan man lär känna den nya hunden och får se hur den fungerar ihop med den som redan är på plats.. Men nervositeten varade inte länge.

Det tog inte många minutrar innan vi insåg att detta är rätt. Vårt nya lilla yrväder är underbar, precis som berättat om och jag är så glad för mina två fina tjejer! *smile*

Nu ligger det många dagar framför oss, som vi ska vänja Siggi (the lurcher) in i våra rutiner och med träning på olika kommandon.

Älskade lilla troll kan absolut ingenting vad gäller sitt, ligg, eller dylikt.. men hon är relativt duktig på att komma när man kallar.. än så länge.. *smile*

Nåväl.. Det blev en kort presentation av Siggi, då lunchrasten snart är slut och jag måste återgå till arbete.

Längtar tills jag får åka hem till familjen och våra två hundar!

Ha en underbar måndag.

Kärlek & Ärtor!

Tiden har gått så otroligt sakta.. men jag tror det är för att jag är på jobb hela dagarna..?!

Upplevde min 30-minuters rast som två minuter idag.. *puff* så var den slut..?! Men i tjänst, upplever jag minutrarna som timmar..

Och det värsta av allt är att jag har hela nästa vecka också, innan jag totalt utmattad (om ens levande..) krypa mig in i semestern.

Jag är så förbaskat trött att jag håller på att krevera på dagarna.. och jag ber till de högre makterna, vem de än må vara, att jag inte ska krascha innan semestern hinner fram.

Räddaren i nöden är vår hund nummer två, som jag ÄNTLIGEN ska få träffa imorgon. Jag säger hund nummer två, då vi ännu inte har kommit underfund med hennes perfekta namn. Något jag hoppas kunna lösa under de kommande dagarna, när jag lär känna henne lite bättre.

Lika förväntansfull och upprymd som jag känner mig inför morgondagens möte, är jag lite nervös.. Jag har gjort detta tidigare, men det är alltid lite pirrigt när man ska ta emot en okänd individ och få fullt ansvar. (Det är vid tillfällen som dessa som jag inser hur trygg relation jag har med Spira.. och hade med Bella..)

Jag är inte orolig. Inte ett dugg faktiskt. Bara lite nervös.. *smile*

Förberedelserna är klara. Planen och upplägget är fastställt. Så nu väntar vi bara på att jag ska överleva veckans sista arbetsdag imorgon, så jag kan åka och hämta hem vår nya familjemedlem.

Kärlek & Ärtor..!!

Jag hoppas att din midsommarafton var till belåtenhet och att både gamla och nya traditioner kunde närvara..

Ingenting är som det var, när det kommer till mig och min midsommar.. Men tack vare livets erfarenheter, som lärt mig att släppa taget och att minnas glädjen istället för att låta saknad och bitterhet förpesta, kan jag fira midsommar med nya människor, på andra platser, med gamla traditioner..

Precis som jag gjorde i år.. igen.. *smile*
Midsommar 2020, blev bättre än förväntat och jag är stolt över mig själv för alla vuxenpoäng jag fick ihop under kvällen.

- Mormor och morfar.. ni finns i mina tankar.

Kärlek & Ärtor.

En tung morgon..
Vaknade i soffan, där jag slocknade strax efter kl 21:30 igår. Ont i kroppen och med en dunkande huvudvärk.. Och inte blev det bättre när mannen kom ut i trädgården, där jag höll på med midsommarstången, med en energi som ett åskmoln..

- Ingen bra dag att ha en dipp på.. med tanke på att vi ska ha gäster ikväll och mycket ska förberedas..

Hur som helst..
Jag får väl rycka upp mig.. på något vis.. och fortsätta med allt.

Hoppas din dag är och förblir fantastisk..
- Det är ju trots allt midsommarafton.

Kärlek & Ärtor!

Jag har sedan en tid tillbaka sökt efter en andra hund.. och kan nu berätta att hon är funnen..! Likt Spira är hon en så kallad rescue, men kommer från Irland istället för Spanien. Hon är en lurcher (vinthund blandat med annat - ingen aning om vad) är strax under året och har just kommit till Sverige..

   Pga. olika omständigheter blev hennes resa till Sverige flyttad till tidigare än planerat, därav att hon placerades i jourhem. Där ska hon vara tills vi kan ta emot henne om några veckor när semestrarna kickar in.   

- Nedräkningen har börjat..!!

I nuvarande läge kallas hon för Alannah, men vi är inte helt hundra på om vi kommer att fortsätta kalla hnne för det..?! Vi har bollat olika namn, fram och tillbaka.. men har kommit fram till att vi nog behöver träffa henne och lära känna henne lite mer, innan vi kan hitta det rätta, mest passande namnet. 

Hon är cirka fem centimeter lägre än Spira, vilket är perfekt. En jämnstor lekkamrat, med samma typ av spring i benen.. Ganska lik Spira, fast med ljusare päls..

Enligt jourhemmet är hon en underbar hund och hade hon

inte redan varit adopterad av mig, hade jourhemmet behållt henne..

- Jag tror att det kommer att bli galet bra!

Kärlek & Ärtor!

Det har gått fyra år, på dagen, som min första.. alldeles egen hund, hastigt lämnade oss.. Saknaden är fortfarande stor, men det smärtar inte lika mycket längre..

Hon finns i våra tankar och vi pratar ofta om henne.. Alla minnen som hon gav, kan fortfarande få oss att skratta gott.. och vi minns henne med värme och kärlek..

Min lilla morrhoppa tiil pälsboll, som gjorde det som föll henne in.. En riktig fena på att göra en massa trick.. om belöningen var mödan värd.. *smile*

- En soldyrkare, värre än oss alla tillsammans..

Alltid nära och redo för nya äventyr.. 

När Bella lämnade oss, behövde jag sörja.. 

Jag minns att Jonathan, som det året skulle fylla tretton, frågade mig veckan efter Bellas död, när vi skulle köpa en ny hund..? Och att jag svarade honom att det kommer ta lång tid innan jag kan skaffa hund igen.. Men efter två månader höll jag på att bli tokig av att inte få komma ut på mina hundpromenader..

Jag kände mig ensam och instängd. Efter att ha haft hund i elva år, gjorde bristen av att inte få komma ut och träffa hundfolk och andra hundar, att jag började leta hund igen.. Och cirka två månader senare, hittade jag Spira.. min lilla spanjorska.. 

Jag sörjer inte Bella längre, men jag saknar henne nästan varje dag.

Samtidigt vet jag att hon är med oss i våra minnen.. tills vi möts igen..

- Älskade Tuss!

Kärlek & Ärtor!