Hur förklarar man för någon, att man älskar honom..?

Vardagen har tagit över helt och hållet och alla ¨måsten¨ står mig upp i halsen..

Jag är så förbannat trött.. Det känns som om det inte finns något utrymme för mig att kunna vara mig själv. Springer runt här i 190 och plockar och plockar.. gnatar och tjatar.. gnäller och skäller..

Irritationen växer och jag vet att jag blir bitchig..

- Men jag älskar ju honom..

.. hela tiden!

Hjälplösheten får mig att skaka i hela kroppen. Det verkar som om hur mycket jag än försöker, så kommer jag ändå ingenvart och det är så fruktansvärt frustrerande..

Jag vill inte vara såhär.. Trivs inte alls med mig själv just nu..

Jag vet att han är trött.. men det är jag också..

Jag vet att jag kräver mycket.. men det gör han med..

Det är inte alltid lätt att få ihop det med vardagens alla måsten.. och ändå hinna med sig själv.. och sin partner.. Det värsta är, att även om jag är precis som alla andra i dagens samhälle.. i behov av ¨egentid¨ (något som inte fanns förr, på samma sätt) så vill jag verkligen inte känna behovet..

.. Att jag måste få vara själv.. men det är ju för att jag är så trött på allting..

Tycker inte om känslan av panik.. för att Charlie inte gör som jag säger.. de första 110 gångerna.. eller för att Jonathan inte kan snabba på med stumporna på morgonen.. eller för att hunden inte kommer direkt när jag kallar..

- F*n.. Jag känner mig som ett monster.. och jag vill verkligen inte vara irriterad hela tiden.. Ändå så är jag det..?!

Jag försöker.. och försöker.. och så plötsligt.. en dag.. gnistrar det till och jag får en hel vecka med lugn och inre harmoni.. Men lika snabbt som det kommer.. är det borta igen.. Och till min stora besvikelse, är det ingen som märkt någon skillnad..

Min Tomas.. så som jag lärde känna honom.. är en jättefin människa!

Han är omtänksam och hjälpsam, glad och rolig.. och har jättemycket att ge..

Och han ger verkligen allt, om det behövs..

Men något har hänt.. och jag vill anklaga mig själv.. ?!

Jag vet att han har upp över öronen.. och lite till, att göra på jobb. Och jag vet att han är uppe tidigt.. och att han är trött när han kommer hem..

Och jag vet att han försöker, precis som jag och att han gör så gott han kan..

Men ändå blir jag irriterad.. och så retar jag upp mig själv.. och sen är det igång..

- Varför är det bara han som får vara trött..?!

- Varför är det alltid jag som måste göra de vardagliga sakerna..?!

- Varför är det alltid jag som får vänta med mina saker, lägga mig själv åt sidan..?! 

- Varför ska jag..?! när inte han..?!

Och så vänder allting..

Helt ärligt.. så undrar jag vem människan är ibland.. ?!

Han varken ser eller hör.. och skrämmande nog upplever jag honom som ett jätteEgo, som bara precis tänker på sig själv.. (Sådan är inte min Tomas?!)

- Ah.. ja, jag vet inte vad som hänt..

Jag vet bara att jag älskar honom.. hela tiden.. trots allt..

.. men jag tror inte, att han varken förstår eller känner det..?!

Tänker på en sångtext som ekat i mitt huvud, ett tag nu.. översatt:

¨Om jag var blind, skulle du vara mina ögon?..¨

Hade det varit för tio år sedan.. eller ja.. det räcker med, för tre år sedan..

Då hade jag varit övertygad om att Tomas hade svarat ja, på den frågan.

Idag kan jag inte låta bli att tvivla.. Vissa dagar, tror jag inte ens att han hade lett mig ut genom dörren..

- Ja ja.. Till er som tror att jag håller på att ge upp, måste jag bara få säga att så är det INTE! Finare kärlekshistoria, än min och Tomas, får man leta efter.. och det är ingenting jag kommer att kasta i sjön.. bara för att han.. eller jag.. har en fis på tvären.. Nä! Det krävs MYCKET MER än så!

Jag har sagt att jag ska älska Tomas tills dagen jag dör och det tänker jag göra också! Vi är förvisso inte gifta, men ett löfte är ett löfte..

Och kanske är det som vi brukade skämta förr:

- Det är tur att vi inte är gifta, för då hade vi skilt oss..?