Även om det var VÄLDIGT länge sedan jag målade något sist..

Det var ett tag som jag mådde riktigt dåligt över

att inte ha möjligheter till att måla..

Besviken på de som inte förstod mitt kall.

Arg för att jag var låst i min utveckling.

Ledsen för alla tavlor som aldrig blev.

Rädd för nya ideér och inspiration.

Det gick så långt att jag nästan slutade tro..

.. dels på mig själv och min egen talang..

.. och dels på att jag någonsin skulle få måla igen.

Jag har fortfarande inte målat..

(Liten lögn där.. målade faktiskt en tavla hemma i köket, men

den hamnade på tippen. Jag satte den i soporna, mest i ren protest,

men det visade sig senare.. typ nu.. att det var ett avslut.. Jag har inte

gett upp hoppet om att få måla igen, men jag har släppt panikångesten

 över att inte kunna måla när som helst, då andan faller på.)

Det är nu snart tre år sedan som jag målade min senaste tavla.. och

det värsta är att den är inte färdig.. Men den är skitsnygg!!

(Tre år låter kanske inte så mycket för dig.. men du måste förstå att jag

kunde måla två- tre tavlor i veckan, när jag fortfarande hade möjligheten..

Tänk så många tavlor jag hade målat under dessa tre år..)

Hur som helst.. Jag vet vad jag kan.

Jag vet vad jag vill.

Och framför allt så vet jag att jag kommer att måla igen!

.

.

.

- Vassego´!

.

.

.

Hämtade barnen efter jobb.. som vanligt.. och nu är vi äntligen hemma igen! Det har varit MYCKET på jobb idag så därför är det extra skönt att få komma hem och koppla av lite med barnen..

Här är två bilder.. på Jonathan o Charlie.. när vi var i Pildammsparken för ett tag sedan..

Jonathan, min anledning..    Charlie, mitt hopp..

- Mina älskade ungar!

.

.

.

Det är ett tag sedan jag hittade en lapp i Jonathans rum. Den låg i fönsterkarmen när jag skulle öppna hans fönster. Eftersom jag inte ville snoka, så jag lade den bara åt sidan så att den inte skulle blåsa ner av vinddraget. När jag senare kom in i rummet igen för att titta till Jonathan och stänga till fönstret, såg jag att lappen var tillbaka på samma ställe i fönsterkarmen.. ?!

Jag fick en känsla av att Jonathan ville att den skulle bli sedd och tog därför lappen och läste:

"Käre tanfe jag undrar vart mina tender tar i vägen.

Skriv till baka på sama lap"

- Åh vad det är härligt med 7-åringar!!

Jag blev varm av lycka i hela kroppen, men fick snart lätt panik, då jag inte visste vad jag skulle svara.. Jag ringde min mamma..

Tillsammans kom vi fram till att tänderna mals ner till ett pulver som tandfen sedan använder för att kunna ge barn drömmar och hopp..

Eftersom Jonathan känner igen min handstil, skrev jag svaret med pyttesmå bokstäver.. och tänkte "Det får bära eller brista." Sedan lade jag tillbaka lappen i fönsterkarmen och puttade på den så att det skulle se ut som om lappen hade trillat ner..

Dagen efter kom Jonathan med lappen i handen och frågade vad det stod. "Det är så små bokstäver, mamma, så jag kan inte läsa det." sa han och tittade förväntansfullt på mig. *shit, shit, shit* tänkte jag..

Jag spelade lite frågande när jag fick lappen i min hand. "Vad är detta? Har du skrivit en lapp?" frågade jag, innan jag läste hela lappen högt.

När jag läst klart tittade jag på Jonathan, som tittade på mig och sa:

- Jahaa..

Sedan tog han lappen och gick tillbaka in till sitt rum.

Tomas som satt i soffan mittemot tittade på mig och sa:

- Att du lurar ditt eget barn på det viset.. och så log han..

*Hi hi hi* Ja, visst är det härligt.. En total seger för mig, då jag verkar trovärdig, men störst seger för fantasin, som tack vare mig får leva kvar ett litet tag till i Jonathans värld. Tids nog kommer Jonathan på att allt bara är hittepå och det ska han ju göra.. men till dess får han vara den söta, lilla, oskyldiga 7-åring han är och tro på historien om den lilla "tanfen".

Tanken var igår, att jag skulle skryta lite om min

och mina arbetskamraters prestation på jobb..

Men efter elva timmar på jobb och

en välbehövlig dusch hemma..

somnade jag som ett litet

barn i min säng..

Idag räknade vi antalet pallar, som vi gjort..

49 pallar á 900 stycken förpackningar..

+ en halvpall..

Men så höll vi också ett bra tempo..!!

- Tur att man älskar att jobba?!

Men som sagt, jag var inte jättetuff när jag kom hem.

.. och njuter av kaffe..

.. och solnedgång..

Jag bara ÄLSKAR varma sommarkvällar!

Ibland händer det små, men underbara, saker i vardagen som får en att uppskatta livet lite extra..

Låt mig presentera, dagens lilla mirakel: 013

En liten duva som helt plötsligt satt på bordet ute på balkongen.

Jag som var på väg ut för att ta ett bloss, stelnade till i dörröppningen och väste till Tomas, som satt precis brevid, vid datorn, att sakta resa sig upp och ta kameran..

Inte visste jag att den lilla duvan inte var rädd för människor..

Både jag och Tomas är väl införstådda med att man inte får lov att mata fåglar på balkongen, allra minst duvor, men den lilla stackaren verkade helt slut så vi kunde bara inte låta bli att försöka ge den lite bröd och vatten. Varken det ena eller det andra tilltalade dock vår lilla gäst.

Efter en stund kunde Tomas inte hålla fingrarna i styr längre och var bara tvungen till att prova om han kunde få duvan till att sätta sig på hans hand. Då flög den ner till grannen på bottenvåningen.

- Ja ja, tänkte vi och gick in i lägenheten igen.

Tomas satt vi datorn och jag gick runt och plockade lite.. och när jag kom in i vardagsrummet igen, ifrån hallen, satt duvan där.. mitt på golvet.

-Ääh, Tomas, sa jag lite frågande och när han tittade upp såg han först inte vad jag ville ha sagt med det.. men sen förstod han såklart.

Tomas fick tag på det lilla livet, efter att Bella nästan hunnit före.. och jag passade på att fotografera..

Sen tog Tomas med vår lilla vingbeklädda vän ut på balkongen igen. Eftersom duvan var ringmärkt, kunde Tomas ringa till ägaren, som blev överlycklig.

Hon berättade att hon och hennes man hade varit ute och rastat sina duvor, när en falk hade kommit och splittrat gruppen. Alla hennes fåglar hade flytt åt olika håll och hon hade fortfarande inte lyckats hitta alla ännu. Detta var för fyra dagar sedan..

Under tiden som vi väntade på att de skulle komma och hämta sin lilla fågel, fick den lilla duva sitta på vårt balkongräcke och vila sig. Den ville fortfarande inte ha något vatten, men den verkade nöjd efter att jag skvätt lite vatten över den, där i den gassande solvärmen..

Efter en stund satte den sig tillrätta.. ja den nästan låg ner.. och något senare kände den sig så pass trygg att den slöt sina ögon.. Jag tror nästan att den somnade..

- Hur söt som helst!

Efter tjugo minuter, en halvtimme ungefär, ringde det på dörren och paret som var ägare till sömntutan hade kommit. Medan mannen tog hand om fågeln, berättade kvinnan att hon faktiskt hade hittat en till av de bortkomna fåglarna tidigare under dagen.. borta vid Mobilia..

"De små, hittar inte hem lika lätt som de vuxna" sa hon och var ytterst tacksam för vår vänlighet..

   Någon som förmodligen har haft svårt att hitta hem igen.. ?!