Det är måndag och den första riktiga semesterdagen, efter helgen som varit..

Solen lyser och det är behagligt i temperaturen. Fåglarna kvittrar.

"Morgon-kaffet" ryker i koppen.. och barnen skriker på mig HELA tiden..?! *smile*

- Ja det är riktigt nice faktiskt.. (Hade varit skönt om man hade kunnat ställa in

barnen på pausläge, men är så tacksam över att få ha dem i mitt liv och att de

fortfarande är i behov av mig.. så jag tar det för vad det är..?! SEMESTER!!

Har suttit en stund, här på balkongen, i kontstant avbrutet flow, i försök om att uppdatera sidomenyn.. Något som jag hade blivit färdig med betydligt mycket tidigare om jag hade

fått sitta i fred..?! Men nu är det klart och det känns bra!

Under tiden som jag höll på med min lilla uppdatering, med nya foto, "kloka ord", mm.. hittade jag en gammal bild i arkivet, som jag sparat någonstans ifrån nätet.. "Föräldrar borde älska sina barn mer än vad de avskyr sitt ex.." och jag mindes min tanke till varför jag sparat den..

Att barn far illa, är tyvärr alldeles för vanligt.. Allt från fysiskt våld till mentalt nedbrytande och psykisk ohälsa.. Hemskheter som får mig att tappa andan när jag råkar höra, eller läsa.. Jag har själv ingen direkt erfarenhet av dessa hemskheter, men eftersom jag är en "känslomänniska" har jag lätt för att förstå ensamheten, "utanförkänslan", hopplösheten, uppgivenheten och ve och fasa självmordstankarna..

Som nyseparerad, (för lite mer än tre år sedan) fick jag höra historier om hur andras separationer och skilsmässor hade sett ut och om hur deras barn hade drabbats.. Historier som för mig, lät helt vansinniga!! Hjärtkrossande!!

Ta flickan som alltid hade fått ha med sig sin docka (eller nalle?) till dagis/förskola, till exempel.. När hennes föräldrar separerade fick hon plötsligt en dag inte lov att ha med sig "sin trygghet" till dagis längre. Mamman skulle lämna dottern på morgonen och på eftermiddagen var det pappan som skulle hämta.. och eftersom det var mamman som hade köpt dockan, ansåg hon att dockan skulle stanna hemma hos henne, för att inte slarvas bort hemma hos pappan..?! "Då får din pappa köpa en likadan docka till dig, som du kan ha när du är hemma hos honom.." skulle hon ha sagt..?!

Känner du vibbarna på den..?! Tänk dig om du som vuxen, en dag utan rimlig förklaring, fått order om att lämna ifrån dig din telefon, eller iPhad..?! Hur lugn hade du lyckats hålla dig i själen, en hel dag..?! Och vad är det egentligen för signaler som kastas i ansiktet på flickan..?!

Eller som det syskonparet, som blev tvingade att klä av sig alla sina kläder in på bara skinnet, i trapphuset utanför mammans dörr, då pappan krävde tillbaka "märkeskläderna" som han hade köpt, för att han hade, enlig sig själv, högre krav på kvalite' och utseende, än vad mamman hade..?!

- Vilken vuxen hade gått med på den fruktansvärda förnedringen?!

För att ta ett annat exempel, men ur ett annat perspektiv.. (mest bara för att ge en inblick i hur "det mest självklara" för oss vuxna - kan uppfattas helt annorlunda av ett barn..)

Mamman var otrogen. Pappan kom på henne. De separerade. Pappan flyttade ut.

Pappan var förkrossad..!! Bedragen av sin fru. Tvungen att ge upp sina drömmars hem och sitt trygga liv.. för en oviss framtid, utan sina barn varannan vecka.. Vilket dessutom ledde fram till att han blev "hatad" av sina barn..?!

- Varför hatad? Jo för att i hans barns ögon, var det han som hade "förstört" familjen, eftersom det var han som hade flyttat ifrån dem.. (inte för att mamman hade brutit sitt löfte och svikit sin man, för det hade barnen blivit skonade ifrån..?!) NOTERA: Ett ypperligt tillfälle, att som utsatt förälder, bli bitter och börja smutskasta den andra föräldern pga. känslomässig orättvisa..

Jag kan med egen erfarenhet säga, som vuxen, att det är en jä*la resa att göra, när man står där.. och ja, det är en daglig kamp, att hålla huvudet över vattenytan.. Men hur jä*la svårt det än är för oss vuxna, så är det tusen gånger svårare för de inblandade barnen..!! De har inget val, än att följa med på resan.. Eller som jag vill se det: .. än att kastas ut i den hårda, kalla, osäkra världen.. 

I vårt fall, försökte vi göra det så "naturligt" som möjligt för barnen.. Genom att förklara för de båda pojkarna, (Jasmine låg fortfarande i min mage, under perioden) att mamma och pappa inte älskade varandra längre, så som mammor och pappor borde göra, för att kunna leva ett bra liv tillsammans.. Och genom att ofta, alltså flera gånger om dagen, OFTA, fråga om de hade några tankar om det som höll på att hända.

Det fanns ögonblick då jag skulle vilja skrika rakt ut vad jag tyckte och tänkte om Tomas, men det skulle aldrig falla mig in att verkligen göra det.. och absolut ALDRIG inför barnen! Samma sak gällde för Tomas.. (Något jag vet, eftersom vi har talat om det i efterhand..)

Gällande våra barns saker och kläder, har vi båda alltid ansett att det är barnens och inte våra. Om någon av pojkarna ville ha sin leksak med från den ena hem till den andra, så har det varit en självklarhet! Kläderna likaså.. (Hände ibland att vi fick samla ihop en hög med byxor, eller tröjor, då plaggen lyckats hopa sig på ett och samma ställe, för att ta med samtidigt som överlämningen av barnen, för att återskapa "balansen" byrolådorna..

- - - - - - - - - - -

Nu var det inte meningen att jag skulle sitta här och predika om hur fantastiska föräldrar vi har varit, eller om hur underbar och smärtfri vår separation var.. För så var verkligen inte fallet! Det var jättejobbigt för våra barn! Och varje dag, under en lång tid, kände jag mig som världens sämsta mamma.. som hade misslyckats med att skydda mina barn från den fruktansvärda upplevelse, som en separation faktiskt är i ett barns ögon!

Nåväl.. För att återkomma till min tanke bakom orden i bilden:

Jag är inte här för att dömma någon! Jag vet hur svårt det kan vara! .. men ett varningen finger till dig som kanske råkat glömma bort just innebörden i dessa meningar *pil upp* Det är inte sällan som barn, med tiden, själv inser vem det är av föräldrarna, som "kastar skit" och vem som är "starkast".. Vilket kommer att sluta med, förr eller senare.. (?!) att barnet tar avstånd från den som "smutskastar"..

(Samma smutskastare, som tror sig framstå som bättre, när skitet slängs över den andra, men som i själva verket sakta med säkert bara dränker sig själv..)

-----------------

Ja och så har jag semester, sa jag det..?!

Känner att det blev lite väl tungt nu..?! Men håll med om att det är ett viktigt ämne?!!

Nåväl.. Har i alla fall gjort det där som jag länge gått och tänkt på.. och lagt in en

direktlänk till BRIS (- Barnens Rätt i Samhället) i sidomenyn..

- Inte för att man tvunget måste gå via min blogg för att hitta deras hemsida..

Men kanske för att man läser min blogg och hittar direktlänken..?!

Massor av Kärlek och Ärtor !!

- Och må solen lysa över er, lika starkt som på mig.. *smile*