Jag vaknade ensam i min säng imorse, av att en röst i mitt huvud sa: "Jag ordnar det här."

Jag tittade på kockan som visade 08:00. Jag minns inte att jag drömt något speciellt, men att jag inte kunde släppa ordet "ordnar", som fick mig att reagera..?! Om det hade varit jag som hade sagt den meningen, hade jag nog sagt "fixar" istället för "ordnar"..

Rösten som väckte mig, lät som en äldre kvinnoröst.. Jag kan inte påstå att jag kände igen rösten, men i min reaktion gällande ordval, kom jag automatiskt, direkt att tänka på min mormor..?!

Det ska kanske tilläggas att jag hade ett mindre breakdown igår, då jag fortfarande efter snart tre år, kan känna en inre tvist gällande mitt inre behov av att få känna mig hemma, samtidigt som jag vill vara tillsammans med mina barn, min familj, hemma hos Tomas.. Lite som att jag vill ha kvar kakan, men äta den samtidigt..?! (En av de stora nackdelarna med att leva som särbo..)

Jag vaknade i och för sig med ett ryck, men kände mig ändå lugn..
- Så lugn, att jag somnade om igen..

Jag vill så innerligt, önskar med hela min själ.. att jag skulle kunna välja de goda tankarna istället för att hela tiden falla in i det mörka, dystra som hela tiden återkommer.. Måste medge att det skrämmer mig en aning, efter att ha läst så mycket om "kraften" (energin) som fungerar som en magnet.. Att allt gott drar till sig bra saker. Och att allt ont drar till sig dåliga saker, upplevelser, känslor, mm. "Det vi ger, får vi tillbaka" som det står skrivet..
- Kanske är det så, att någon (?!) ser min ärliga vilja och förstår mina goda tankar..?
Kanske är det så att någon (?!) förstår att jag behöver hjälp och som nu gett sig till känna i form av betryggande ord som väcker mig från min sömn? Ge mig en gnutta hopp, att orka fortsätta min kamp, mot mina inre demoner..?!

.. Eller så är det bara hittepå.. Hokus pokus.. Tramsigt flum, för att jag håller på att tappa förståndet?! Ett sätt för mig att fortsätta framåt, trots att jag egentligen inte orkar mer..?! I brist på fler idéer om hur jag ska kunna påverka min situation..?!

Jag läser och läser, har aldrig läst så här mycket.. Jag tror och jag hoppas, men samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska tro på eller hoppas för.. Känns som om att "jag" inte längre är värd engagemanget.. att tro eller hoppas på..?! Mina tankar och känslor är ändå ingenting värt.. Det hjälper liksom inte att analysera.. Det hjälper inte att öppna upp sig.. Det hjälper inte att lyssna på mitt inre, då det oftast krockar med något annat som jag har i tankarna..?!

Jag känner mig motsägelsefull, oärlig, tjatig.. Tråkig och grå.. Instängd och vilsen.. som om jag tröttar världen med "mig"..
Mitt dåliga samvete, för att jag är som jag är, trycker ner mig.. Jag känner mig egoistisk, men samtidigt bortprioriterad.. Hela tiden i konflikt med mig själv, hur jag än vrider och vänder ut och in på mig..

Jag tar åt mig, sekunden senare slår jag det ifrån mig..
Jag måste säga vad jag känner och tänker.. och trycket släpper.. Men sekunden senare ångrar jag mig, får ångest och trycket ökar igen.. Jag vill ha mina barn i min närhet, samtidigt som jag vill vara ensam.. Jag vill ge allt till alla andra, samtidigt som jag känner att jag behöver allting själv. Jag anser mig ha en massa kännedom, öppet sinne, erfarenhet, kunskap.. samtidigt som jag inte har ett skit.. samtidigt som jag är fullt medveten om all gott jag faktiskt har.. Jag kan känna mig oerhört engagerad, men anses ändå vara nonchalant. Jag kan älska till döds, men anses ändå vara ointresserad.. Hela tiden tillrättavisad av mitt dåliga samvete, som jag får då jag ser på mig själv utifrån..

Tanken slår mig nu, att det kanske inte alls är mina inre demoner på insidan som jag krigar mot..?!
Kanske är det mitt inre (känslor och tankar) som krigar med mitt yttre (upplevelsen av mig själv) ?
Kanske är det det som är svaret som jag ska jobba mer på?!

- Eller så är svaret, helt enkelt att jag bara borde sluta skriva nu..?!

Ta det som du vill.. men..
Kärlek & Ärtor, i all mening och välvilja!