Men herre Gusseness jag insåg just vad klockan slagit..?! Och jag har i detta ögonblick 21 minuter på mig, för att hinna med min plan.. Att återkomma till bloggen under kvällen. (Observera att mina kvällar tar slut där nytt dygn börjar..)

..19 minuter kvar..?!!!

Ja, som alla redan förstått, så kommer jag inte att hinna skriva mer än några tunna rader.. För att gå in på djupet, behöves så mycket mer än en kvart..?!

Livet är maxat, men jag har lovat mig själv.. för att göra inlägget något kortare än tänkt.. att jag ska klara av vardagen själv så gott det bara går.. Jag ska helt enkelt inte tro eller som man också kan benämna det, anta.. att jag ska få någon hjälp av någon annan.

Denna vecka för jag en grundlig dagbok, där jag i punktform skriver ner allting jag gör på en dag.
- Jag vet inte riktigt varför.. Men det stärker mitt medvetande om hur överdjävlig jag är på att prestera.. Från tidig morgon till sena kvällen.. Får väl se om det blir något vettigt av det i slutet av veckan, eller om det bara blir en helt vanligt crazy grej jag gör, bara för att jag är jag..

Så..
Med sju minuter kvar av detta dygn, får jag (bortsett från skrivkramp) lite panik över tiden och önskar dig därför god natt istället.

Kärlek & Ärtor..
(Och två minuter tillgodo..*smile)

Är i ett farligt ös just nu.. farligt, i den mån att den som kommer i min väg riskerar att bli överkörd..?!

- Men jag gillar det och det håller mig fokuserad!
Dock räcker inte tiden till så mycket annat än till (så kallat) MINA sysslor..?!

MEN!! Håll ut.
Jag ska återkomma under kvällen!

Kärlek & Ärtor!

Jag försökte skrika mig ur ilskan - Gick inte.
Jag försökte köra ifrån ilskan - Funkade inte.
Jag försökte spela bort ilskan med musik - Gick inte heller så bra.
Ibland brukar det fungera med att gråta, men inte ens det fick ilskan att svalna.

Fly fu*king as förbannad, var vad jag var..
Jag sa till mig själv att jag inte hade tid till att måla, men frustrationen inom mig höll på att driva mig till vansinne.. Och trots uppmaningen om att inte börja skapa, kändes det som om varje cell i min kropp skrek efter pensel och färg.. Så det var så det blev..

Jag är fortfarande arg och jag reflekterade flera gånger imorse, att det var länge sedan jag kände så här.. Det slog mig också att jag inte brukar vara arg så här länge..?! (Och aldrig efter så många olika försök i att få ur mig ilskan..) Pang bom bang.. sen brukar det vara över..

Samtidigt som den illvilliga kraften skrämmer mig en aning, så glädjs jag ändå, konstigt nog, i tanken av att det kanske är för att jag står där jag står idag..?!

Jag har jobbat mig igenom sorgen, besvikelsen, insett glädjen, hittat tillbaka till lusten.. Nu verkar det som om det är ilskans tur att få sig en omgång..?! Och jag är tacksam för insikten.

Ber till de högre makterna om styrka för kontroll, så att jag inte sårar någon stackare på vägen.. Min ilska är kraftfull och kan vara förödande och om jag känner mig själv och min omgivning rätt, så kan det gå precis hur som helst om jag tappar kontrollen..?!

Kärlek & Ärtor!

I tisdags skrev jag att jag stod stadigt på jorden, trots min brist på energi.. En ärlig och innerlig känsla, där och då i skrivande stund.. Kraften i att kunna välja, trots min bräcklighet, vad jag ville ta till mig alternativ skjuta ifrån mig, fick mig att känna mig stark. Och det var lite det tisdagens inlägg handlade om..

Men så kom onsdagen..

Och som ett brev på posten (sent, men plötsligt bara där) var det som om mitt kraftfält hade rasat. Varje minsta bagatell penetrerade mitt skinn, grävde sig in, rotade sig och växte.. Jag hade öppning på jobb vilket i runda slängor innebär att jag klarade ungefär tre timmar av påfyllning av bagateller, innan knuten inombords sprack..

Jag förstår ju klart att det inte bara var de tre timmarna under morgonen som fick mig att krackelera. Har haft mig själv under bevakning under de senaste tre, fyra veckorna.. Men jag vill ändå skylla på de tre onsdags-timmarna och säga att det var de som fick bägaren att rinna över. För någonstans i mitt huvud hade dagen gått bra om mörkret inte hade hoppat på mig igen och igen och igen..

- Negativitet kan knäcka vem som helst..

Lyckligtvis hade jag ett redan inbokat besök hos min psykolog samma dag.. 

Där upptäckte jag dock att jag var mer arg och frustrerad, än ledsen och hjälplös.. Inte för att föringa ledsamhets-känslan. Sorg är något som behöver tas på allvar, bejakas och hanteras.. Hjälplösheten kan vara förödande. Och det är när man når den.. som lusten börjar tvina och viljan börjar ge upp.. 

Nåväl..

45 minuter av spya.. Grågrön, kletig negativitet, som jag tappert har försökt värja mig mot, rann ut ur min mun under tiden som min psykolog skänkte ljus och lugn, för en hållbar balans i rummet. 45 minuter, som faktiskt fortsatte lika länge, när jag sen kom hem. 

Frustationen av att veta, att känna med HELA sin kropp, vad som kanske håller på att hända hos/med/inom personer som finns i min närhet.. som inte kan ta till sig av det jag vill ge dem. 

För ja.. Det handlar egentligen inte direkt om mig, missförstå mig rätt.. Naturligtvis blir jag påverkad av hur nära och kära runt omkring mig mår.. men jag kan skilja på mitt och ditt.

Mitt problem i allt detta här är att ditt problem kvarstår för att du inte lyssnar, inser eller tar tag i det du behöver ta tag i för att må bättre.. 

- Jag vet ju för bövelen hur det är.. Hur det kan vara.. Hur det kan kännas.. osv..

Och jag ger lugnet i stressen. Jag ger ljus i mörkret.. Men jag kan inte bara ge och ge och ge, för att hålla båten flytande.. Problemet måste hanteras.. och det är det som är så frustrerande, för jag kan inte lösa andras problem!

Bägaren rann över och jag insåg att jag förbrukat min sista energi på försvar.. 

Att se konsekvenser av olika handlingar, innan handlingen är helt gjord, ger mig chansen att påverka konsekvensen om jag ställer mig emellan och försvarar. Något jag gör, när jag känner att det behövs, oavsett var jag är.. Hemma, på jobb, eller i kassakön på ICA, spelar ingen roll..

En kamp (läs oemotståndligt inre kall) som ständigt pågår i det tysta..

Jag kanske hörs, men att jag gör skillnad på någon annans agerande konsekvens, är mindre synbart. Att kunna häva en given negativ konsekvens, till en kanske något mindre negativ, är en superkraft att ha.. Att kunna mildra såren innan de hunnit bli djupa, på något vis..

Att kunna medla mellan människor. För mindre drama, ytligare sår och kanske hopp om en fortsatt bra gemenskap, är av någon anledning viktigt för mig..?!

Och det är en fantastisk superkraft att ha.. Ofantligt bra att ha som pedagog, som förälder, som fru, som vän, som arbetskamrat, som medmänniska.. (Ja du fattar..?!) Men också tyvärr en väldigt energikrävande sådan.. och det var nog den som fick mig på fall, den här gången..?!

Men jag reser mig igen.. (Det här är bara ett litet skrapsår på knät.)

Jag har lyssnat på mitt inre och agerat utefter mitt behov.

Jag har stannat hjulet. Satt fokus på mig. Och gett mig själv det där som bästa vänner ger varandra. 

Och jag känner mig trygg i vetskapen om att jag ändå trots allt, fortfarande känner båda fötterna mot marken och i att jag gör det som är rätt för mig.

- Stå på dig! Annars gör någon annan det!

(..om inte jag är där och kan försvara.. *smile*)

- Kärlek & Ärtor!!

En något större uppdatering av bloggen har pågått under dagen..

Nya färger.. Nya bilder.. Något bortplockat.. Något tillagt.. 

Det har dock inte blivit något vettigt skrivet idag.

..och så kommer det att förbli.. Orkar i ärlighetens namn inte skriva egentligen..

Men eftersom jag känner mig färdig med uppdateringen.. för nu.. så ville jag ändå

titta in och säga..

- Kärlek & Ärtor!

Efter tre veckors kämpande mot mörker i olika former, inne på min fjärde vecka.. Kände jag igår att det f*n får räcka..

Jag var så urholkad och fullständigt dränerad på energi igår, att jag trodde jag skulle krackelera.
- Jag kommer att falla och där kommer inte finnas något som kan stoppa det.. Sa den inre känslan igår..

Men så hände något imorse.
Mot all förmodan lyckades jag på 35 minuter göra mig iordning, få upp och med mig den äldsta sonen och komma i tid till utvecklingssamtalet på skolan inne i stan, som jag fasar över.. Inte rädd för vad som skulle sägas, utan för tiden som var bokad 07:30..
Omg?! 07:30??!! Hur f*n tänkte jag där..?!

- MEN jag klarade det!!
07:27 stod vi utanför dörren och fick vänta på att få komma in..

Väl på väg till jobb senare, kände jag mig fortfarande trött, men ändå galet fylld av kärlek och tacksamhet.. Helt utan vetskap om egentligen varför..
(Jag sa till barnen under vår samling, att om man behöver en kram någon gång under dagen, har jag extra mycket kärlek att ge idag, trots att jag fortfarande känner mig dränerad på energi. Tre barn har redan nappat på förslaget och fått/gett kramar..
- Jag älskar mitt jobb *smile)

Så vad var nu poängen jag ville komma till..?!
- Jo.. att jag trots utan energi, fortfarande står på båda fötterna. Jag ger av det jag har och hoppas få tillbaka det jag ger.. och kanske lite till.. så att jag någonstans får tillbaka min energi.

Kärlek & Ärtor!

Strax efter förra inlägget, som publicerades typ 14:40.. lade jag ner mina försök till att kanske göra en bättre dag.. Med en filt över mig lade jag mig tillrätta i soffan i uterummet och somnade. Blev väckt två gånger av dotera, som vid olika tillfällen kom för att fråga, alternativ visa mig något.. men somnade ganska så snart om igen.

Det var inte förrän cirkus klockan 19, som Tomas kom ut och väckte mig i samband med att han skulle åka och hämta pizza.. och en stund senare satt vi hela familjen samlade runt matbordet och smaskade pizza i övrig tystnad.

Tanken slog mig så dystert allting blir när jag inte skiner som en sol. Inte bara för mig, men för hela familjen. Ingen frågar om hur dagen har varit, eller om det finns några planer inför dagen som kommer.. bara dyster tystnad..

Ett tag tänkte jag förbli tyst.. (för vad spelar det för roll när man ändå bara blir missförstådd..?! Och jag pallade inte berika familjen med mina kända förmaningstal om hur vi måste hjälpas åt osv, osv.. jadda jadda jadda.. *suck*) Men så ville jag ändå veta hur det hade gått för min äldsta under dagens fotbollsmatch, så det blev att jag bröt tystnaden i alla fall..

Barnen blev som i vanlig ordning, beordrade om att ta hand om det som stod på diskbänken.. Tomas gick ut för att som vanligt röka efter maten och jag hjälpte som vanligt barnen i köket..

Och nu är dagen slut.
Ska bli riktigt skönt att få komma till jobb imorgon, för en stunds rofylld ordning i samarbete med varandra.. Att få komma till en plats som faktiskt ger mer energi än vad den tar, behövs i höstens mörker.. För även om yrket i sig kräver en hel del energi, finns det så otroligt många saker, personer och händelser som fyller på energikontot ändå. Vilket innebär att även om omsättningen är stor, så brukar den vid den här tiden på året sluta på plus.

- Jag älskar mitt jobb. Och är så tacksam för att jag har det, för att jag kan det och för att jag gör det bra. För att det omger mig av personer som ger mer än vad de tar och för att jag känner hur viktigt min roll är på plats.

Vilket är mer än vad jag känner här hemma just nu.. Men så brukar det vara under höstens mörka månader.. Något som jag förr lade på mig själv.. Min så kallade höstdepression, som då färgade allting hemma i svart, är idag utredd och insedd att inte vara min längre. Jag är bara mer känslig under höst och vinter. Vilket får mig att bli mer drabbad av mannen, som faktiskt är den som verkar må som sämst dessa månader..

Den ena pusselbiten efter den andra faller på plats och det är ganska så skönt att inse att det faktiskt inte är mitt fel.. Jag tvivlar på att det någonsin egentligen har varit mitt fel.. mer än att jag låtit mig påverkas, men det lär jag nog aldrig få reda på. Och det finns inget behov av den vetskapen heller, så.. (Ledsamt dock är att mannen fortfarande försöker skylla ifrån sig på allt och alla runtomkring.. Men jag tänker att han kanske lär sig så småningom..?!)

Nåväl..
Nu ska jag natta barn.. kanske titta en stund på tv, om det vill sig väl i tv-tablån.. och sen ska jag gå och nanna kudden, fast i sängen den här gången..

God natt. Sov gott.
Kärlek & Ärtor

Det kan vara svårt att hänga med, från den ena stunden till den andra..?!

Jag inbillar mig att anledningen är för att jag är positiv ända in i det sista.. När bägaren sen väl rinner över är det som om jag mått skit i flera år..?! (Något som jag egentligen har gjort om man tänker efter.. *smile)

Igår var jag fylld av energi, lust och entusiasm över att få fixa i hemmet. Nya möbler köptes in och monteringen började bra.. Men så någonstans på vägen, tappade jag plötsligt entusiasmen.. Lusten försvann och energin dalade till bara några droppar kvar på botten.

Imorse, efter tredje gången jag blev väckt gick jag upp med en energi som var totalt obefintlig.. Som om någon/något dränerat mig under natten, eller ja, under de få timmar som jag faktiskt kunde sova.

Men tränad som jag är, vet jag att allt är upp till mig själv.. Att det är JAG själv som väljer hur jag vill ha dagen.. så..
Jag trotsade mörkret och planerade för att åka och titta på äldsta sonen när han spelade match. Kom typ halvvägs, innan jag insåg att dottern vägrade att följa med och allt blev mycket jobbigare ön vad det hade behövt vara. (Vanligtvis tar jag fighten. Det är jag som är mamma och jag bestämmer.. men idag var det inte lönt att ens tänka på.. Det hade inte blivit bra för någon.)

Så jag skippade fotbollsmatchen och bekämpade mitt dåliga samvetet, för att jag än en gång inte kunde närvara. (Det är kanske få som förstår hur gärna jag faktiskt skulle vilja vara med och se min son spela, med tanke på att jag avskyr fotboll..?! Men jag älskar min son och jag skulle mer än gärna vilja vara med oftare!)

Nåväl..
Pensel och duk.. En massa färger och en tanke till ett passande motiv, för att spegla dagens känslor och sinnesstämning.. trodde jag skulle vända mitt mörker till ljus, men nej. Irritationen i kroppen, som får händerna att darra, gjorde mig bara ännu mer dyster. Blir bara arg när jag inte lyckades få fram det jag har i huvudet.
- Så jag sket i det med.. (ursäkta min franska)

Nu sitter jag här, i uterummet. Totalt likgiltig inför allt som var stora planer igår.. Magen skriker efter något att äta, men jag pallar på sin höjd bara att dricka kaffe.. Tog fram lite nötter för att knapra på under tiden som jag skriver här, men även aptiten verkar tryta idag, så de får stå.

Tavlan är som sagt inte färdig, så den ber jag om ursäkt för.. Nötterna kom på köpet..

Kärlek & Ärtor!