Det finns de månader på året som jag tycker mer, eller mindre om.. En del av mina känslor grundar sig i väder och vind, men det är inte bara värmen eller kylan som får mig att må bättre, alternativ sämre..?! Vet inte om jag kan förklara det utan att låta flummig, men jag gör ett försök och så får vi se om ni vlll anse mig ha mist förståndet, eller inte..?!

Mars månad, är en av de månader jag gillar bäst. Stjärnorna och månen står rätt och det bara känns bra i kroppen. (Kan ha att göra med att det är månaden jag föddes i..?!) Maj, är också en månad som jag gillar, med sin spirande grönska. Det blir tydligt att sommaren är på ingång och värmen mjukar upp både kropp och själ. Samtidigt är det vanligtvis i maj som rastlösheten är som mest påtaglig och frustrationen gör mig aningen singslig..

Månade som jag tycker allra minst om är november. Det är mörkt och kylan har bara precis börjat.. Jag blir trött, nedstämd och hela mitt inre skriker av längtan tillbaka till sommaren som lämnat alldeles för tidigt. Då är december, tro det eller ej, faktiskt bättre.. För trots all tänkbar stress gällande julklappar, luciafiranden och äldsta sonens födelsedag, finns det stunder som förgyller med glädje och gemenskap.

Jag vet inte riktigt var jag ville komma, med detta inlägg..?! Klockan är tidigt morgon och jag borde ha sovit för länge sedan.. Men istället sitter jag här på Tomas balkong och funderar.. bloggar och njuter av fågelkörens starka sång. Kroppen är trött, men huvudet är inte riktigt där ännu, samtidigt är jag fullt medveten om att jag måste gå och lägga mig. Jag ser att solen är på väg upp och jag ler i tanken på att jag, som tonåring, brukade sätta mig på min cykel, vid dess tillfällen och cykla ut mot Hyllie vattentorn, för att se solen gå upp över de då öppna fälten..

Fågelsången blir högre och högre, allt efterhand som morgonen vaknar och ännu ett minne dyker upp i mitt huvud.. Även här är jag tonåring och jag sitter i trädgården till mitt barndomshem. Jag har suttit och halvsovit med musik i lurarna, i en av fåtöljerna nere i vardagsrummet. Jag har vaknat, känt mig stel i kroppen och gått ut på altanen.. varpå jag möttes av en lika stark fågelsång som fick mig att häpna.

Nu hör jag att koltrastarna också har vaknat.. (Typ en av de få fåglar som jag faktiskt känner igen på dess ljud.) Detta måste nog innebära att det är dags för mig att hitta sängen..även om jag egentligen vill sitta här en stund till och bara njuta..?! Nåväl.. Nog tjatat om detta totalt onödiga vetande.. Jag går och lägger mig.. (Om jag inte tar en tidig morgonrunda med hunden först..?! *smile)

Kärlek & Ärtor
Och må solen lysa lika vackert över er, som den gör just nu i skrivande stund..

Flera gånger har jag varit på väg att skriva inlägg, men hejdat mig själv då jag inte varit klar med bilden som jag hade tänkt att ha till, eller om länken som jag tänkt tillägga inte kan nås för tillfället.. Detta medför att jag inte bloggat på väldigt, väldigt länge och nu såhär i efterhand känner jag mig lite dum.. (Så mycket vi alla har gått miste om på något vis..?!)

Nåväl. Idag skiter jag i att jag inte hunnit blogga om min födelsedag, eller att jag inte har den där fantastiska och unika vårbilden att lägga till.. Jag skriver ändå!! Solen skiner och det är näst intill vindstilla på platsen där jag sitter och har rast.. Helt inne i mitt skrivande, välte jag just ut min kaffekopp, vilket kändes himla onödig..?! Och nu ringde telefonen.. Och där ringde timern i påminnelse om att rasten snart är slut.. *hahaha* Det går "sådär" för mig nu!!

Jag får helt enkelt fortsätta en annan vacker dag, vilket kan bli vilken dag som helst, då solen verkar ha tagit fäste på himlen..?!

Kärlek & Ärter till er alla..
även om detta inlägg räknas till kategorin: onödigt vetande!!

Med det blev i alla fall en originell vårbild att lägga till i inlägget..?! *hahaha*

Må gott! Vi ses!

Hade sett fram mot att blogga ikväll.. Att sitta länge och pula, med min älskade blogg.. som jag känner att jag försummat länge nog nu..?!

MEN.. som vanligt.. *suck* ..blev det inget utrymme för det ikväll heller.. Kanske imorgon..?!

- Ja ja.. Det finns hopp om det!! *smile*

Ha en underbar fredagkväll !!
Kärlek & Ärtor..

På dagen, som en skimrande fjäril.. På kvällen, efter att barnen gått och lagt sig, som en grå liten mus.. ett skadedjur som borde utrots..?!

Ja, jag kanske överdriver en del, men just nu känns det bara svart..

Känslan i magen sprider sig likt tjock, svart rök och fyller mitt inre med obehag..

- Jag tycker inte om känslan av ensamhet.. En känsla jag sällan drabbas av, trots att jag ofta är ensam..

Skillnaden är att den valda ensamheten är när jag fyller på med energi. Tid som jag brukar till självbekräftelse i form av skapande eller enkel avkoppling.. Att få en chans till att reflektera över bra eller dåligt.. Allt ifrån händelser och reaktioner, till känslor och tankar..

- I den valda enamheten känner jag mig trygg..

Motsatsen till min så många gånger valda ensamhet, är ensamhet jag blir tvingad till.. eller ja..?! Egentligen är den kanske inte tvingad, utan mer helt enkelt inte vald av mig själv..

Vet att det sitter i huvudet.. För egentligen är min ensamhet ikväll, precis som många andra av mina kvällar.. Men tanken påminner mig hela tiden om att även om allt är som vanligt, så är det ändå inte det..

Jag skriver i gåtor, förlåt.. Det handlar om Tomas.. Vanligtvis tror jag mig veta att han finns där, på andra sidan korsningen, om det skulle vara så att jag verkligen skulle behöva honom.. Ikväll dock, vet jag att han inte är där.. Han åkte ju imorse, som jag skrev i tidigare inlägg.. och kommer inte hem förrän på söndag..? Kan till och med bli borta så länge som till på måndag..?!

Jag låter mina tankar få vandra lite som de vill och jag blir varse om "Energin".. Eftersom jag ser ett visst mönster i min ensamhetskänsla i samband med att Tomas inte är i närheten, kan jag inte låta bli att tänka på om det är vårt "energi-band" som är brutet i och med att han har lämnat landet.. (räcker med att han åker ifrån stan, ett par dagar..) Om det ens finns något som heter "energi-band"..?! Samtidigt som jag spånar fritt.. allt för att hålla känslorna i chack.. blir jag nästan övertygad om att det faktiskt finns något mellan mig och Tomas som ligger utanför bådas vårt förstånd.. Jag tänker på det faktum att vi trots allt, dras till varandra..

Känns lite pinsam att skriva om..?! Mig och Tomas..

Inte för att jag inte är stolt, över allt som vi har lyckats att ta oss igenom.. men i tanke på att jag faktiskt kan ha fel..?! (Tyvärr fullt medveten om de små spratt livet kan spela oss om vi inte är på vår vakt..) Vi precis som alla andra, är bara människor.. Och precis som alla andra, begår vi fel och misstag..

Nåväl, hur som helst.. Jag har lärt mig att acceptera mina känslor.. både gott och ont.. Jag låter dem få ta plats, jag bekräftar de, känner de, men sen släpper jag de och går vidare.. Det blir dock aningen jobbit och svårt, när känslomönster uppstår och man liksom trillar tillbaka i något som man trodde att man hade släppt..

För cirkus fem år sedan, var Tomas iväg i Stockholm, för ett par dagar, i jobb. Och då, precis som ikväll hade jag samma känsla.. (har hänt vid fler tillfällen sedan dess)  Och då, precis som ikväll, har jag inte hört av honom sedan imorse.. Jag vet att han inte har tid med mig, att han är fullt upptagen med sitt - Ett gäng grabbar på fylleresa, så man ska väl inte begära för mycket..?! Får väl vara tacksam om de hittar hem igen..?! (Att det skulle vara en fylleresa, är kanske bara något som jag har fått för mig.. men det får man ta, när man väljer att spara på informationen..)

- Nåja, så återgår vi till att släppa känslan.. och gör något annat..

Tror att jag ska gå och bädda ner mig i min lagom stora, sköna säng.. och kanske slå på tv:n och somna till ljudet av något ointressant program.. Med hunden ihopkuren i knäväcken, får det ändå anses som en bra avslutning på dagen.. 

Så har det hunnit att bli fredag igen.. och min första arbetsvecka, efter julhelgerna, börjar lida mot sitt slut..

Idag får jag en bonus-dag tillsammans med mina barn.. mina egna tre änglatroll.. då Tomas ska iväg på kickoff med sitt jobb. Planerna är inte jättestora, men mys är ett absolut måste!! Efter en hel jul tillsamman, har det känts konstigt med en hel arbetsvecka ensam, så jag har verkligen sett fram mot denna dag!

För det första blir det att vi får en tidigare start på kvällen, än vanligt, då jag har turen att sluta tidigt enligt schema.. Sen blir det väl något gott att äta.. Kanske ett spel eller två, om inte vi väljer att pyssla något kul tillsammans.. Och om jag känner mina barn rätt, så avslutas kvällen med film och gott-gott vid tv:n..?!

Och med detta lilla "onödigt vetande".. önskar jag dig en fortsatt skön fredag!

Kärlek och Ärtor!!

När man bloggar, som jag gör.. med blandade inlägg..
Ibland om ingenting och ibland djupare än vad någon egentligen orkar läsa..?! Så är det lätt hänt att man fastnar, som idag..?! Eller ja.. Egentligen är det nog inte bristen på något direkt inriktat tema, för min blogg, som gör att jag fastnar.. Utan snarare mer min inre strid mellan tanke och hjärta, som gör det så svårt..

Vill inte beklaga mig, även om jag känner mig ömklig.. men kan inte heller sopa känslorna under mattan och skriva om hur bra livet kan tänkas vara..?! För det är just det.. Jag har det jä*ligt bra.. Men just nu känns allt bara skit.. Jag är lyckligt lottad med tre underbara barn.. Som retar gallfeber på mig.. Jag har världens sötaste hund, som alltid står vid min sida och älskar mig ovilkorslöst.. Men som kan tyckas vara i ständigt behov av uppmärksamhet, som jag känner att jag inte alltid orkar ge..

Allt det där fina, varma, positiva.. ligger som en last över mig, då jag känner mig så fruktansvärt ovärdig allt detta fantastiska.. Jag ser mig i spegeln och vill tro att jag är den sämsta människan på jorden.. Att alla som hela tiden ger, förtjänar mer än en looser som jag.. Övertygelsen om att någon annan, så mycket finare på insidan än mig, skulle få allt det där som jag får istället, är stark och även om jag är fullt medveten om mina goda sidor, så känner jag att de inte är tillräckligt för allt jag får..

Möjligen mitt dåliga samvete, är befogat mitt trasiga inre..?!
Sönderstressad, irriterad, otrevlig, vass.. Jag är en hemsk människa!
Samtidigt som jag gråter, för att ingen förstår hur mycket jag kämpar.. avskyr jag mig själv. Eller nej.. Det finns visst människor som förstår.. men inte de som verkligen skulle behöva det.. De som blir utsatta för mig dagligen och som kanske inte har något val, så som mina barn till exempel..

Jag vet att jag har fina barn. Och jag vet att jag anses vara en bra mamma, då fina barn inte kommer, eller blir så av sig själv, men samtidigt så gråter jag för att jag inte kan vara den där fantastiska föräldern, med det himmelska tålamodet.. som jag själv hade som barn..

Jag är så trött.. Trött på att kämpa.. Trött på att försvara mig själv.. Trött på att inte orka med allt det där som jag borde.. Jag är trött på att gråta.. Trött på att tycka synd om mig själv.. Trött på att visa mig stark, när jag egentligen är så liten och svag.. Men ändå..?! Ändå är det något i mig som får mig att tuffa på..?! Som om någon eller någonting knuffar mig i ryggen hela tiden och manar på mig att gå framåt..

- Framåt till vad?! Jag är ju inte värd någonting..?! Ännu mer skit..?! Ännu mer krig med mina inre demoner..?!

Det fanns en tid, då jag fortfarande hade hopp... En tid då jag kunde drömma och önska.. och faktiskt hoppas på att saker och ting skulle komma min väg.. Men nu vet jag inte längre..?! Inte mer än att jag är fullt medveten om att jag kan gå miste om allt det jag har..?!

- Otacksam jä*el.. Aldrig nöjd.

Jag provade att vara "nöjd" en gång.. och det var inget bra, det heller.. Tappade lusten totalt och blev liksom nollställd inför allt.. Kunde inte för mitt liv, hitta något intresse för framtiden, då jag redan hade mer än väl med saker och relationer att vara nöjd med..?! Lite så känns det faktiskt nu också, även om jag har svårt att kalla det för att vara nöjd.. Jag orkar helt enkelt inte att hoppas längre.

Jag skriver detta inlägg, för att försöka börja om ännu en gång.. 30-tusende gången gillt..?! Och för att jag så innerligt vill låta alla i min närhet få den jul de förtjänar.. Svårt att sudda ut tanken på att det hade varit bättre om jag hade låst in mig någonstans och hållet mig borta från alla, men så klart blir ju det också fel..

Hur jag än vrider och vänder på mig, kan jag aldrig göra rätt, så kanske är det acceptans jag behöver..?! (En Ale som slår mig i skrivande stund..) Kanske är det så lätt (?!) som att jag helt enkelt bara måste acceptera mitt pissiga jag, för att kunna komma ur bubblan..?!
- Nej.. Jag känner mig själv.. och jag tror inte att det hade hjälp det heller..?! Det hade ju bara betytt att jag kört mitt race, utan att bry mig om hur andra upplever mig.. och det är jag ganska säker på, att det hade gett mig dåligt samvete, för det är precis så det är när jag tuffar till mig..

Känner att jag ältar.. Tycker lite synd om er som läser..
Kan liksom höra kommentarerna.. "Trötta mig, med ditt tycka-synd-om-dig-själv"..
Besparar er därför, här och nu..

Kärlek & Ärtor (oavsett betydelse för er)

Strax innan jag skulle gå ifrån jobb, började jag gäspa..?!
Alltså, jag brukar inte gäspa, men idag hann jag säkert med fem stycken från det att jag började, fram tills jag satt i bilen 15 minuter senare..?! Dagens i-landsproblem tänker du.. och får en svidande intressepil rakt i ögat.. *hihihi*

Grejen är den.. att när detta händer.. två eller tre gånger om året.. så säger jag alltid till mig själv att jag ska ta det lugnt och att jag ska gå och lägga mig jättetidigt.. Men mönstret säger, att så blir det aldrig..?! Där finns förvisso fortfarande hopp om att komma i säng tidigt, men det där med att ta eget lugnt gick inte så bra..?!

Jag mitt dumma nöt, fick ju för mig att jag skulle mysa till det lite här hemma (hos mig) och ta fram ljusstakarna som jag då ännu inte gjort, eftersom vi varit hemma hos Tomas hela helgen.. Börjar nästan direkt när vi kommer hem, med att röja och torka och sortera i barnens rum.. Allt för att sätta upp en helt vanlig, vit ljusstake i fönsterkarmen.. Tar sedan en paus för att äta något litet tillsammans med de två yngsta av barnen som är hemma.. (Den stora var på fotbollsträning.. som vanligt..)

Och så när vi sitter där i köket, med det första ljuset tänt i adventsljusstaken, kommer jag på den fantastiska idéen att jag ska leta upp den där stora fina ljusstaken, som jag brukar ha i köksfönstret, men som jag vet har hamnat någonstans långt in i garderoben.. Nu stod den ju inte riktigt där jag ville minnas att jag hade sett den senast.. vilket ledde till en full body workout, träningspass Arne, då den kom fram först efter att jag hade tömt precis hela garderoben..?!! Omg!! Säger jag bara.. Inte alltid bra att vara en jäkel på att packa bra, då sakerna jag plockade ut fyllde hela sovrumshallen och en bit in i vardagsrummet..?!

Jag vet att jag har många saker.. Men herre Gud..?! Att jag hade så många baby-saker kvar, trodde jag faktiskt inte.. Nostalgi blandat med svett i pannan och *ut med skiten* tankar.. En helupplevelse som varade i nästan två timmar.. Men jag hittade min fina ljusstake.. till slut.. längst inne.. (Hur den nu har kunnat hamna där..?! *smile) Jag har dock, lustigt nog inte orkat sätta upp den i fönstret ännu.. något jag faktiskt tänker vänta med tills imorgon.. Huvudsaken är att jag hittade vad jag letade efter.. Och att jag hade rätt om att den fanns i garderoben, även om jag blev lite orolig för ett tag, över att jag kanske hade satt ner den i källaren trots allt..

Och med detta fantastiskt intressanta inlägg vill jag säga att "vila kan jag göra när jag dör"..

Kärlek & Ärtor!

Ja det är ju inte tisdag för ingenting..?!

Lite av panik på jobb, precis mellan ute och inne, när det var åtta av nio små, som grät i kör av olika anledningar..?!

Men nu är det vila och därmed lugnt och stilla.. Och jag är på välbehövlig rast..!!

Kärlek och Ärtor