- Hoppas du får dagen du förtjänar!

Kärlek & Ärtor!

Jag är trött och har en känsla av att jag skulle behöva gråta.. men jag vet inte varför..?!

Jo det vet jag nog innerst inne, men det är bättre att hålla tyst.. Orkar inte försöka förklara, än mindre försvara mina tankar, som ändå alltid tycks vara fel..?! (Kan vara antaganden, men jag är gammal nog till att våga lita på min magkänsla..)

Förnekar mig själv och går och lägger mig istället.. ska bara kräka lite över mitt självömkande först.. sen är jag klar för kudden.

- God natt.

Kärlek & Ärtor!

Jag har en stark vilja och ett väldigt starkt tycke, i saker och ting. Detta innebär att jag sällan kan hålla käften när det kommer till saker som berör..

Det som stör mig dock, är att de flesta i min omgivning, upplevs behöva försvara sig själva och sina egna handlingar, när jag yttrar mina tankar..

Jag ser till mig själv och säger åt mig själv att bara sluta. Att jag måste lära mig att hålla käften, även om jag vet att någon annan kommer att få kred för samma tankar om ett halvår.

Varje gång det händer, att jag säger för mycket och blir utbuad för min feltolkning (som det inte är eftersom det enligt mig är jag som blir feltolkad) slutar det oftast med att jag stänger av och skiter i vilket.

Detta i sin tur, stör mig så in i helskotta, när det senare visar sig att jag hade rätt från början..

Jag har skrivit om något liknande för länge sedan, då jag strax efter min och Tomas separation kunde känna samma ointresse gällande regler, rätt och fel, mm..

Jag vet att det kommer att bli okej i slutändan i alla fall, även om jag håller tyst.. Men det kan också innebära tio gånger så mycket jobb, för att fixa något som kunde gjorts redan från början.

Ointresset som råder i min kropp påverkar hela min utstrålning och jag vet i ärlighetens namn inte varför jag skulle vara på plats.

Upplevelsen av att jag tycker synd om mig själv, retar kräkreflexernan och jag skjuter det ifrån mig i tankar om att andras tolkningar får stå för dem själva. Att jag inte lägger deras oförstånd på mitt skämmas bord..

Bha!!

Kanske är det bara så enkelt att det ÄR jag som har fel, eftersom det klart och tydligt stör, när jag öppnar foderluckan..

Kärlek & Ärtor.

Ja.. jag vet att jag typ lovade att uppdatera under kvällen.. men jag fastnade med min gitarr i pergolan istället..?!

Det är några år sedan nu, som jag bestämde mig för att lära mig spela gitarr.. (och jag var på god väg..) men så hamnade gitarren i hörnan och fick stå där tills nyligen då jag tog upp visionen igen.

Så istället för att grotta ner mig i teknikens alla under.. har jag som sagt suttit i vår pergola och övat på Ekorr?n satt i granen, Blinka lilla stjärna, Lilla snigel och Idas sommarvisa.. *smile*

Så den där rejäla uppdateringen jag snackade om tidigare idag, får helt enkelt vänta tills imorgon.. om jag inte får för mig något annat att göra på vägen..?! *smile*

Kärlek & Ärtor
.. och God Natt!

Efter mitt senaste inlägg, skulle man lätt kunna tro att jag tappat gnistan och gett upp..?!

- Men så är det inte..!!

Jag har inte bloggat på evigheter känns det som..?! För även om jag har varit på väg många gånger, har jag inte kommit till skott och faktiskt publicerat något.. Så jag tänker att: Det är inte alltid som tanken spelar någon roll..?! (Vilket innebär att mina så kallade varit på väg, inte räknas, just i det här fallet.)

Hur som helst.
Jag har haft fullt upp. Dock inte alltid åt det negativa hållet, utan har även haft en hel del bra, glada och framför allt sköna stunder som kommit i min väg..

Och jag tänker att jag ska berätta lite om vad som händer i mitt liv just nu..- Dock inte i detta inlägg, då rasten snart är slut och jag behöver återgå till arbete..

Men jag tänker ikväll..
Att jag tar mig tiden och sätter mig ner för att uppdatera bloggen ordentligt.

Kärlek & Ärtor!

Nedröstad av mina inre demoner..
- Vad skulle vara så speciellt med att just jag bryter ihop..?! Alla bryter ihop.

Alla har något att gå runt och bära på. Alla mår dåligt över något.. så vad får mig att tro att jag skulle vara speciell..?!

- Ingenting faktiskt!

Jag är så trött..
Dag in och dag ut kämpar jag i det tysta och jag undrar hur länge jag ska klara av det denna gången..?! Jag gör så gott jag kan, men det räcker inte. Det är inte bra nog.
Undrar hur många gånger jag orkar resa mig igen, innan jag når punkten där jag bryter ihop helt och hållet för att inte kunna resa mig igen..?!

Torkat tårarna.. Jag lyckades denna gången i alla fall.
- Hipp hurra.. *suck*

Kärlek & Ärtor.

Mellersta sonen får i uppdrag att diska tre stycken stekpannor. En uppgift som innebär att de först ska tömmas på matrester, göras rena med diskmedel och borste, torkas och stoppad tillbaka på sin plats.

Med buller och bång och ett högljutt upprepande, som ett mantra:
- Jag kan inte det här! Slutade det hela, efter typ tio minuter, med att han gav upp och lämnade köket. Matresterna hade hamnat utanför påsen och stekpannorna var bara nästan rena.

Nåväl..

Maten lagades av äldsta sonen med hjälp av lillasyster. Vi åt och det var dags att duka av bordet. Mannen tömde bordet. Äldsta sonen, med hjälp av lillasyster, satte tillbaka mat som blivit över in i kylen. Jag fyllde diskmaskinen..

Mellersta sonen fick i uppgift att ta hand om det han skapat i sitt vrede, när han tidigare bullrat loss i köket.. Att göra rent runt matsoporna!

Grejen är den att han fullständigt HATAR matgegga. (Han har inga problem med att orsaka röran, men att ta hand om den får honom att våndas..)

Den här gången sa jag till honom (som jag sagt tusen gånger förut) att det hjälper inte att gnälla, eller att slänga sakerna omkring sig. Jag förklarade att matgeggan han nu stod inför, var konsekvensen av det som han försökte komma undan med tidigare. Genom att inte ens försöka.

Beklagande och äcklad började han sin jag-kan-inte-ramsa..

- Jag har sagt det tusen gånger tidigare. Är man noggrann redan från början, slipper man sånt här.. sa jag och pekade på matgeggan som hängde mellan påsen och sopkärlet.

Det tog närmare tjugo minuter för min son att klara av sin hemska uppgift. Och under tiden påminde jag honom om att vara noggrann.
- Om det skvätter mat i fönsterkarmen får du torka fönsterkarmen också..

(Hu vilken hemsk mamma jag är.. *not!!*)

När han äntligen var kla sa han väldigt bestämt:
- Det var sista gången jag gjorde det här!
Jag tittade på honom och sa:
- Inte om du slänger matsoporna utanför.

- Nej precis! Fick jag till svar. Jag kommer aldrig att slänga matsoporna utanför igen!

1 - 0 till mamma!

Kärlek & Ärtor..
och en nypa envishet.

Ps. När jag har sagt något är det så det är.. Varje gång! Alltid!

För första gången någonsin.. under min livstid.. ska jag fira påsk utan att måla ägg tillsammans med mina föräldrar.
- En galen verklighet.. som får till och med mitt hårdhudade hjärta att blöda en smula.

Det har snart gått en månad sedan jag bloggade sist och det känns som om jag kommit ikapp verkligheten, eller i alla fall kommit lite närmare..?!
Informationsflödet har ebbat ut en aning och forsar inte lika vilt och utmanande som tidigare och det ger mig tid att hinna sortera det som händer runt omkring mig.

Jag har kommit till punkten där jag kan se utanför min bubbla och perspektivet skänker mig ett konstigt lugn i allt kaos.
- Världen är upp och ner och människorasen lider.. och jag med den. Men med respekt för vår allas Moder jord och hennes gudomliga sätt att ta hand om sig själv, fylls jag ändå av hopp och tillit till det som är så mycket större än oss alla.

Insikten av redan synbara konsekvenser, av att vår planet nu får en paus ifrån sin största fiende, känns på något sätt befriande. Med djurliv som återvänder.. Växtlighet som återhämtar sig.. Storstäder som fått renare luft och blivit synliga för satellitbilder.. mm, mm..

Det gör mig ont att behöva avstå mitt traditionella påskfirande, tillsammans med mina föräldrar pga. ett tråkigt virus, men det här är så mycket större än lilla mig. Jag (tillsammans med hela mänskligheten) är bara en droppe i havet om man ser till vår fantastiska Moder jord.. och Covid-19 är Hennes sätt att få oss att inse vår plats.
- Vi äger! Men vi har ingenting att komma med när Hon tar ton. Det har hänt förr, men aldrig såhär..

Det sårar oss, på så obeskrivligt många olika sätt.. På olika nivåer, inom olika områden.. och alla drabbas. Så många olika öden och vi kan inget annat göra, än att försöka anpassa oss.

Så trots att jag kommer att sitta och måla ägg, tio mil ifrån mina föräldrar i år, kommer jag att vara tacksam för varje minut som går.. Jag måste inte gilla läget, men jag behöver anpassa mig..

- - - - -

Av hela mitt hjärta önskar jag dig, läsare och medmänniska, glad påsk. Må färgerna lysa, påskäggen smaka och tacksamheten få råda..

- Kärlek & Ärtor!