Har ni också märkt på de svältande fåglarna, att de börjar bli desperata nu..?!

Härom dagen, när jag skulle köra hem till mamma, var det ett helt gäng fiskmåsar, som kastade sig ner mot motorvägen.. utan att bry sig om bilarna som kom körandes mot dem.. Jag förmodar att de hade hittat något ätbart vid eller på vägen.

Fåglarna flaxade mellan bilarna, som fick bromsa in och gira undan..

Jag har tyckt synd om fåglarna ganska länge, men nu är det riktigt, riktigt synd om dem. Jag brukar (som de flesta andra) föredra de små fåglarna..

Talgoxar, finkar och de små mesarna.. är mina absoluta favoriter.. Koltrasten är väl okej.. men skatorna, korparna, kråkorna och de andra bjässarna vill man helst hålla på avstånd. Och man vill absolut inte att de ska komma och kraxa vid fågelbordet..!

Men nu tycker jag till och med synd om de stora fåglarna.. Det har ju varit snö.. hur länge som helst.. överallt, dessutom.. Inte undra på att de börjar bli lite knäppa..

Jag tror att det var i Metro tidningen, som jag läste om kvinnor som ger sig själv botox. De köper detta ¨fantastiska¨ medel..? och sprutar alltså själv in det i sina ansikten.. i hopp om att komma närmare sina skönhetsideal..

Dessa stackars kvinnorna, tycker att de gör en bra affär, då det blir billigare att köpa via nätet och sedan göra det själv.. men de har inte en tanke på att det är större risk att de vanställer sitt ansikte.. än vad chansen är att de blir ¨vackrare¨.. ?!

Nu undrar jag.. VARFÖR?!

Varför i hela fridens namn, vill man spruta in ett främmande medel i sitt eget ansikte?! Och Varför i hela fridens namn, tror dessa kvinnor att de skulle bli vackrare?! Detta är för mig ett STORT mysterium..

Jag är inte världens vackraste.. må hända, men jag är inte heller så korkad, att jag skulle få för mig att vanställa mitt ansikte med flit!

- Köp lite smink, för f*n..?! Eller har jag fel..?!

Jag är inte alltid helt stabil, psykiskt.. jag heller, med övernaturliga krav på mig själv, ångestattacker, dåligt självförtroende, mm.. men även om självkänslan ligger på den djupaste botten, måste det väl för fasiken vara ¨billigare¨ att gå till en psykolog.. eller något..?! - Va´ ? ? ! !

Det spelar ingen roll.. vem, hur, var, när, om, varför.. Jag kan alltså inte se ett vanställt ansikte, som en bra affär, oavsett hur många tusenlappar billigare det blir om man gör det själv!

Ok, om man vill färga håret liksom..?! Men det är också max!

Ja, ni får ursäkta mig.. men jag säger bara:

- Idioter!

  <--- och så gör jag såhär..

Tomas har varit iväg på företagsmiddag och ätit flott.. som i fint då, menar jag..

En annan har ju njutit av helt andra saker här hemma.. Titta på bilderna och se vad lite fläskpannkaka kan göra..

Jonathan mitt i en jättetugga..

Charlie vill också dricka.. och ber storebror om hjälp..

Charlie äter för fullt och sylten sprider sig..

Här matas det in.. undrar om Jonathan var hungrig..

Två bröder.. tillsammans vid bordet..

Charlie tuggar för fullt, med sina sju tänder..

Som sagt.. sylten sprider sig..

- Skål, brorsan!

Charlie hjälper till med handen.. och Jonathan löser sina problem på sitt sätt..

- Titta här mamma.. Charlie visar sin mugg och Jonathan kämpar vidare..

Mmmmh, mjölk är livet..

Jonathan vill ha mer mjölk.. och kan själv öppna förpackningen..

Jag sa bara barnen.. och glömde hunden.. men Bella var ju också med så klart!

Här kommer till och med bilder på det.

Var ute och körde en runda.. i början på veckan..

- Och gissa vad jag fotograferade då..?!

- Mmmmh.. alldeles riktigt.. tyvärr..!

När jag tog denna bilden, var det för att föreviga, det då så unika..

Nu idag.. efter väldigt MÅNGA ¨unika¨ dagar, är bilden forfarande

unik, fast på ett helt annat sätt..

- - - - - - - - - - - -

- - - - - - - - - - - - - - - -

Här är fotobevis på att det verkligen finns något annat, än bara

snö i min balkonglåda.. och det är ju hoppingivande..

- Någon mer än jag som längtar efter våren..?!

Jag är kanske ensam om att

tycka att denna bilden är cool..

men då får jag väl vara det då..

- Kan du se vad det är..?

Tänkte liva upp stämningen lite.. och bjuder på dessa

¨busiga¨ bilderna, som jag hade den stora glädjen

att ta, för några veckor sedan..

- Varsågoda..

- Mina fina pojkar.. !

Hur förklarar man för någon, att man älskar honom..?

Vardagen har tagit över helt och hållet och alla ¨måsten¨ står mig upp i halsen..

Jag är så förbannat trött.. Det känns som om det inte finns något utrymme för mig att kunna vara mig själv. Springer runt här i 190 och plockar och plockar.. gnatar och tjatar.. gnäller och skäller..

Irritationen växer och jag vet att jag blir bitchig..

- Men jag älskar ju honom..

.. hela tiden!

Hjälplösheten får mig att skaka i hela kroppen. Det verkar som om hur mycket jag än försöker, så kommer jag ändå ingenvart och det är så fruktansvärt frustrerande..

Jag vill inte vara såhär.. Trivs inte alls med mig själv just nu..

Jag vet att han är trött.. men det är jag också..

Jag vet att jag kräver mycket.. men det gör han med..

Det är inte alltid lätt att få ihop det med vardagens alla måsten.. och ändå hinna med sig själv.. och sin partner.. Det värsta är, att även om jag är precis som alla andra i dagens samhälle.. i behov av ¨egentid¨ (något som inte fanns förr, på samma sätt) så vill jag verkligen inte känna behovet..

.. Att jag måste få vara själv.. men det är ju för att jag är så trött på allting..

Tycker inte om känslan av panik.. för att Charlie inte gör som jag säger.. de första 110 gångerna.. eller för att Jonathan inte kan snabba på med stumporna på morgonen.. eller för att hunden inte kommer direkt när jag kallar..

- F*n.. Jag känner mig som ett monster.. och jag vill verkligen inte vara irriterad hela tiden.. Ändå så är jag det..?!

Jag försöker.. och försöker.. och så plötsligt.. en dag.. gnistrar det till och jag får en hel vecka med lugn och inre harmoni.. Men lika snabbt som det kommer.. är det borta igen.. Och till min stora besvikelse, är det ingen som märkt någon skillnad..

Min Tomas.. så som jag lärde känna honom.. är en jättefin människa!

Han är omtänksam och hjälpsam, glad och rolig.. och har jättemycket att ge..

Och han ger verkligen allt, om det behövs..

Men något har hänt.. och jag vill anklaga mig själv.. ?!

Jag vet att han har upp över öronen.. och lite till, att göra på jobb. Och jag vet att han är uppe tidigt.. och att han är trött när han kommer hem..

Och jag vet att han försöker, precis som jag och att han gör så gott han kan..

Men ändå blir jag irriterad.. och så retar jag upp mig själv.. och sen är det igång..

- Varför är det bara han som får vara trött..?!

- Varför är det alltid jag som måste göra de vardagliga sakerna..?!

- Varför är det alltid jag som får vänta med mina saker, lägga mig själv åt sidan..?! 

- Varför ska jag..?! när inte han..?!

Och så vänder allting..

Helt ärligt.. så undrar jag vem människan är ibland.. ?!

Han varken ser eller hör.. och skrämmande nog upplever jag honom som ett jätteEgo, som bara precis tänker på sig själv.. (Sådan är inte min Tomas?!)

- Ah.. ja, jag vet inte vad som hänt..

Jag vet bara att jag älskar honom.. hela tiden.. trots allt..

.. men jag tror inte, att han varken förstår eller känner det..?!

Tänker på en sångtext som ekat i mitt huvud, ett tag nu.. översatt:

¨Om jag var blind, skulle du vara mina ögon?..¨

Hade det varit för tio år sedan.. eller ja.. det räcker med, för tre år sedan..

Då hade jag varit övertygad om att Tomas hade svarat ja, på den frågan.

Idag kan jag inte låta bli att tvivla.. Vissa dagar, tror jag inte ens att han hade lett mig ut genom dörren..

- Ja ja.. Till er som tror att jag håller på att ge upp, måste jag bara få säga att så är det INTE! Finare kärlekshistoria, än min och Tomas, får man leta efter.. och det är ingenting jag kommer att kasta i sjön.. bara för att han.. eller jag.. har en fis på tvären.. Nä! Det krävs MYCKET MER än så!

Jag har sagt att jag ska älska Tomas tills dagen jag dör och det tänker jag göra också! Vi är förvisso inte gifta, men ett löfte är ett löfte..

Och kanske är det som vi brukade skämta förr:

- Det är tur att vi inte är gifta, för då hade vi skilt oss..?