Sedan den 16 november 2011 har mitt liv förändrats på alla sätt och vis..

Det har varit en svår tid, men med mycket stöd från många runt omkring mig,

tycker jag ändå att jag har klarat mig ganska så bra.

En av mina närmaste vänner, som själv gick igenom en skilsmässa för många år sedan,

har dock hela tiden sagt att jag måste vara beredd på "Den stora smällen".

Den som kommer sedan när du tror att allting har lagt sig..

Under månaderna som har varit, har jag ibland blivit så ledsen, mellan mina starka

stunder och jag har då fått för mig att detta måste vara "smällen" som S pratat om..

.. men så har det gått över igen, på en timme eller två..?!

Utan att be om empati eller försöka locka fram några "Tyck synd om mig känslor" hos någon, vill jag ändå poängtera, att jag gått igenom en separation och att jag har varit gravid under hela tiden..

Att vara gravid är ganska så påfrästande för en kvinna.. Att genomgå en separation, för den som fortfarande tror att hon älskar, är påfrästande.. Att vara mamma till två pojkar, kan också vara rätt så påfrästande.. Allt detta tillsammans, kan kännas totalt hopplöst..

Jag, som egentligen är den som skriker och gormar, när jag tycker att något är fel, har med största förvåning klarat mig ganska så bra och tagit mig igenom dessa långa månaderna på ett relativt lugnt sätt, trots alla "slag och sparkar".

När Jasmine kom till världen, för åtta dagar sedan, mådde jag som en drottning..

Äntligen var hon här, mitt lilla ljus i allt mitt mörker!

Jag har blivit mamma två gånger tidigare.. och jag vet att det är tufft att vara småbarnsmamma.

Jag vet att små bebisar är väldigt tidskrävande och att de tar på krafterna.. Men va f*n, jag har ju klarat värre.. kan jag tycka.. Och som sagt jag har ju gjort det två gånger tidigare..

Men så igår, brast det..

Det är som om hela kroppen får fullständig panik.. Man brottas med sig själv..

Vill släppa ut alla tårar och all sorg. Släppa ut all illska och bara ha sönder något..

Vill skrika och beté sig allmänt illa..! Men samtidigt måste tårarna gömmas och

känslorna behärskas, när man står där i köket och lagar mat till sin lilla tre åring,

som ändå ställer frågan om varför man är ledsen..

- Känner sig dum, när man ljuger ihop en liten vit lögn om att "mamma är lite trött bara"

och "det går snart över igen".. Allt för att skydda sin lilla kille..

Någonstans intalar man sig själv att man är superkvinnan..

Superkvinnan som klarar allt..

Jag vet att jag är en nattmänniska.. så vad är då problemet med att inte komma isäng förrän klockan 4-5 på mogronen..?! Jag kan ta en paus, från ett skrikande barn, med ett bloss på balkongen, för jag vet att det är bättre att jag är lugn och harmonisk, än stressad och irriterad.. Jag kan laga mat, vet hur man diskar, ser det som avstressande att städa och jag älskar mina barn!

Jag har accepterat det faktum att det inte är jag och Tomas mer.. och att det egentligen inte har varit det de senaste åren.. Jag stormtrivs i min nya lägenhet, jag får ihop ekonomin, jag är händig och får faktiskt saker gjorda när jag väl har bestämt mig..

Men så har vi ju det där med "allt på samma gång".. När det bara blir för mycket av allting..

Treårs-trots som ska underhållas, matas och pysslas om, men som äntligen kommer i säng,

men som avlöses av sin lillasysters spädbarnsbehov..

En liten bebis som skrikit precis hela dagen.. otrösterligt i mellanåt.. och som inte slutar

för att det blir natt..

Disken växer på diskbänken, tvättkorgen är överfull och dammråttorna dansar runt på golvet..

Och någonstans här känner jag ett stark behov av en dusch och lite egentid.. bara i fem minuter..?!

Detta tillsammans med ensamheten och behovet av en "partner".. Lite tankar, känslor och

efter-graviditets-hormoner på det, så får du en härlig coctail som sätter hela dig i gungning..

Konflikten med mig själv att behöva ringa efter hjälp eller att klara det själv, gör inte heller saken lättare.. De inre demonerna vill ta över, men du kontrolleras hela tiden av att stå ut för barnens skull..

Det blev i alla fall, mot alla odds, att jag ringde till Tomas.. klockan ett på natten.. och bad om hjälp..

Och som den hjälte han innerst inne är.. så stod han i dörren tjugo minuter senare.. yrvaken och redo för att hjälpa mig..

Jag vet inte om detta var början på "smällen"..?! Eller om det var hela..?! Eller ens om det var den över huvudtaget.. Jag vet bara att det var väldigt skönt att Tomas kom och pysslade om mig lite.

Och för det är jag hjärtligt tacksam..!