Ibland står man hjälplös.. och vet varken ut eller in..?! Man liksom famlar i ett mörker.. och
paniken efter att hitta ljusknappen, får en att falla omkull..

Som tur är, så har detta bara hänt mig tre gånger under mitt 36 åriga liv.. (Missförstå mig rätt.. jag har varit ledsen och vilsen.. och undrat vad det egentligen är jag håller på med, många, många, många gånger.. Men bara tre av dessa har jag, på fullaste allvar, inte vetat vad, eller hur jag ska göra.. än mindre vad jag egentligen har velat..) För det är faktiskt så, tro det eller ej.. jag har (bortsett från de tre gångerna) ALLTID vetat vad jag vill..

Ta det här, att bo i hus, till exempel..?!
Jag har under mina senaste 15 levnadsår, varit fast bestämd om att jag, en dag, ska bo i hus..
Till en början var det endast för min egen skull.. Jag ville ha en trädgård, där jag kunde njuta av en kopp kaffe, ute på altanen, på morgonen.. En trädgård med gräsmatta, som jag kunde ligga och sola på, utan att ha en massa ögon som tittade.. En plats utomhus som var min.. Jag ville ha en egen uppfart, där jag kunde tvätta bilen.. så jag inte behövde åka hem till mamma för att kunna få pyssla om min lilla pärla.. Jag ville ha ett hus, med plats för mig och alla mina måla-rita-pyssla-grejer.. där jag kunde skapa ostört, med musik på hög volym på stereon, utan att behöva känna att jag störde någon.. Jag ville ha hus, enbart för min egen skull..

Men så kom Jonathan till världen.. Denna fantastiska lilla varelse, så perfekt och så otroligt mycket mer än allt annat.. Och efter bara det första året, var det inte längre hus och trädgård för min skull, utan även för Jonathans skull.. Tänk att få ha den där gräsmattan och kanske en liten sandlåda.. där Jonathan kunde få leka av sig, utan att jag hängde över honom som en hök..?! Ytterligare några år senare, då Jonathan fattat riktigt intresse i fotbollen, hade han kunnat få det där fotbollsmålet, som han så gärna önskade sig i julklapp.. (Fyra år i rad..) men som han aldrig fick, eftersom vi inte hade någon plats att förvara det uppe i lägenheten.. Och eftersom man inte kan lämna något ute på gården, då det garanterat försvinner inom en vecka..?!

Så föddes Charlie..
-Åh, om jag hade haft en trädgård då.. Att kunna picknicka med Jonathan ute på vår gräsmatta, medan lillebror låg och sov i vagnen.. Eller att kunna sitta ute och amma, eller mata Charlie, ostört i solen, med frisk luft, medan Jonathan hade kunnat sparka fotboll och få visa upp sina fotbollstricks..?! Bara en sådan sak, som att ha en balja med vatten, som barnen kunde få plaska i, utan att behöva känna sig gnällig för att inte vattnet höll sig i bara baljan..?!

Charlie var tre år, skulle fylla fyra, när jag och Tomas separerade.. Jonathan var åtta, skulle fylle nio.. och jag minns att jag var oerhört ledsen för att jag inte ens vågade släppa ut Jonathan, ensam på gården.. Något som han hade fått lov till ett tag, hemma i vår gamla lägenhet.. (nu hemma hos Tomas..) Där kunde man se Jonathan från köksfönstret, från andra våningen.. Min nya adress var fem våningar högre upp.. Området, var för mig okänt och det fanns alldeles för mycket folk som rörde sig runt på gårdarna..
- Tänk om jag hade haft en trädgård..?!

Nu var det ju faktiskt så, att efter jag och Tomas separerade, sa jag till mig själv att detta skulle ta tre år.. Tre år innan jag kom på fötter igen och kunde skaffa mig det där huset som jag alltid drömt om.. Huset till mig och mina barn..

Och så blev jag och Tomas ihop igen..?! Vi bestämde oss för att separera i november 2011.. Den 26 maj 2012, flyttade jag ut från Tomas och in i mitt eget.. Den 20 juli, samma år, föddes Jasmine.. Och året senare.. under sommaren 2013, blev jag och Tomas ihop igen.. Först lite i smyg, mest pga barnen.. för att se om det verkligen fungerade.. innan de fick veta.. (Herre Gud, stackars barn.. om det hade visat sig att det inte hade fungerade efter några veckor..?!)

I alla fall.. Hösten 2013 kom.. och vi hade nu kommit fram till att det var dags för oss att försöka hitta det där huset, så vi kunde flytta ihop igen.. (En liten parentes här bara.. Ett spontant inhopp.. När man träffar någon och blir kär, känner man inte den andra personen.. Det är först på den gemensamma resan genom livet, som man verkligen lär känna varandra.. Under resans gång, hinner man flytta ihop, kanske gifta sig, skaffa barn och eventuellt en hund, eller katt.. om inte den kom innan barnen..?! När man, som jag och Tomas, blir ihop igen, vet man precis vad man får.. Man känner redan till alla fel och brister.. i alla fall gjorde jag och Tomas det, efter våra tidigare tolv år tillsammans.. På så sätt, med den kännedomen, har man helt andra förutsättningar.. Man gör ett val helt enkelt. Sån här är han. Såhär gör hon. Kan jag leva med det? Vill jag leva med det? Spelar det verkligen någon roll..?!)

Nu har det gått drygt ett år, sedan jag och Tomas började leta gemensam bostad, alltså hus.. och jag kan väl säga, utan att överdriva, att vi säkert varit inne i vart sjunde hus runt häromkring, i stadsdelen, där vi vill bo..?! Vi har sett både det ena och det andra.. men bara ett fåtal som hade kunnat passa.. Dock har den där "magiska känslan" aldrig infunnit sig..?! En känsla vi båda känner till, då vi upplevt den två gånger tidigare, långt innan vi separerade.. (Båda de gångerna förlorade vi budgivningen.. vilket var hjärtskärande då, men som senare skulle visa sig vara meningen, eftersom vi skulle hinna separera först innan vi köpte hus..)

Ni som följer min blogg, har kanske läst att vi nu faktiskt har hittat det där huset som har det där lilla extra.. Och att vi faktiskt har lagt ett bud.. Men sen tror jag inte att jag har berättat så mycket mer..?! Jo, jag minns att jag bad alla läsare, att hålla både tummar och tår.. och det tycker jag nog fortfarande, att ni gott kan göra, faktiskt.. *smile* Vårt bud är vårt högsta.. men säljaren är inte riktigt nöjd och kommer därför att ha fler visningar av huset.. Det vi kan göra nu, är alltså bara att vänta.. Ha is i magen, som Tomas säger.. och hoppas på att ingen annan tycker om det..?!!

Det känns som om drömmen är nära nu.. även om jag intalar mig själv, varje dag att huset ska vara sålt och "bortplockat".. Ja, jag måste göra så, annars går jag under när det väl händer..?! (Jag måste försöka vara lite realist.. även om jag är en drömmare ända ut i fingertopparna..)

Så ja, som sagt.. Håll allt du har att hålla.. (som är tillåtet offentligt, enligt lag i alla fall..?! *smile*) Så får vi väl se hur det går.. och hur det hela slutar..?!

Kärlek till er alla..
-På återseende..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...