Så var jag då tillbaka till stresspunkten, där jag lyckats samla på mig alldeles för många saker att göra.. Allt samlat i en kaotisk hög med måsten, som skriker på mig..?!

Får helt enkelt ta en kväll och bara beta av sakerna en efter en.. utan att tänka på allt annat dagligt som tror sig vara viktigare..

- Får inte drabbas av panik!!

Kärlek & Ärtor!

Det är en sak att man själv går in i mörkret lite då och då.. det är okej att hamna där. Men när människor runt omkring en faller pladask och inte verkar vilja ta sig upp, känns det motigt.

Att falla är okej. Helt naturligt, om du frågar mig.. men någonstans måste man ta tag i sig själv och börja jobba för att komma på fötter igen! Ljuset kommer inte av sig själv. Lösningen kommer inte att dimpa ner i brevlådan, eller serveras på silverfat!

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att ilskan inte handlar om mig.. (även om den riktas mot mitt håll näst intill dagligen..?!) Jag ger allt vad jag har.. även om det kanske uppfattas som ingenting.. Jag är öppen med mig själv och jag försöker ge råd.. (sånt som har funkat för mig) men det räcker inte..

Jag slår undan mina egna känslor, i tankar om att någon måste stå stadigt när båten gungar. Och jag har kommit till punkten där jag inser att jag håller på att bygga en mur runt mig själv för att inte själv falla. En mur som får mig att verka kall och ointresserad. En mur som skapar distans mellan mig själv och de jag har runt omkring mig..
- Hälsosamt..?! Svar nej!

För största gången i mitt liv har jag lyckats få tid hos min psykolog nu såhär i höstmörkret.. och jag tackar gudarna för detta.

Lustigt nog tror jag inte att jag hade behövt det, så som jag gjort tidigare.. eftersom jag egentligen mår bra. Det som tär på mig nu är egentligen andras bekymmer som håller på att färga min värld i de dystraste färger.. Vilket är något helt nytt för mig att handskas med, då jag alltid bara behövt jobba med mig själv.
- Och ja, det är väldigt frustrerande att se på någon i sin närhet, som uppenbarligen mår skit, men som inte verkar vilja göra något åt det..?! Hur gärna jag än hade velat, kan jag inte fixa det åt denna någon. Och nu har jag då mina egna bekymmer att ta hand om.. *suck*

Det ledsamma är att jag vet ett sätt att kunna skydda mig själv.. bortsett från murar och känslomässig tystnad. Men grejen med det är att jag inte vill göra det jag tror jag skulle mått bäst av.. Det är en lösning, men inget alternativ för en envis, blåhårig tant som jag.. Så det ska bli skönt att få gå och prata med min psykolog.. då mitt huvud och mitt hjärta bråkar dagligen om vad som är bäst för mig..

Jag trotsar mitt huvud och går efter hjärta.. blir ledsen och låter huvudet styra ett tag.. om och om och om igen.. Och nu har det gått så långt att jag bara är trött..

Jag känner mig ensam.. även om jag vet att jag har en massa människor omkring mig..*

*Förr i tiden tog jag alltid mina mörka strider i ensamhet. En flaska vin, musik, papper och penna och floder av tårar.. en eller två, ibland tre timmar.. inget ovanligt alls.. Idag är det annorlunda!
När jag känner mig hjälplös, sträcker jag ut en hand och ber om hjälp. Som häromdagen till exempel.. När jag skrev några rader på Facebook om att det var en sådan dag som jag skulle kunna ge upp.. (inte livet, men min situation..) Och i ett jämt flöde under hela förmiddagen kom det peppande kommentarer, både från väntat och oväntat håll..
- Så mycket omtanke..!! Djupt rörd och det fick mig att klara ännu en dag..

Jag säger inte att jag vet eller kan mer.. Jag klandrar ingen för att falla. Men snälla låt dig inte bli ett offer.. Eller jo. Bli ett offer. Tyck synd om dig själv. Men kom ur det! Ta tag i dig själv och i alla fall försök att ta dig upp igen..

Jag har jobbat sååå hårt med mig själv sedan jag totalkraschade 2018.. I min värld ger man inte upp! Kan jag så kan du! Och jag förväntar mig inget annat än att du i alla fall försöker..

Kärlek & Ärtor!
Och du.. jag tror på dig..

Det är så obeskrivligt skönt att se sig själv med insikten om hur prioriteringarna fördelats..

Slutade tidigt igår och hade 45 minuter att fördriva, innan jag kunde hämta dotter på skolan. Vanligtvis hade jag nog bara suttit i bilen, med telefonen och spelat eller något..?! Oförmögen att känna ork till att hinna stressgöra något bara för att..

Igår kändes det dock annorlunda.. Fortfarande ganska trött.. (har sovit dåligt hela veckan..) men helt inställd på att ge mig själv tjugo minuter av fotografering. (Det var tid som blev över efter bilresa från jobb..)

Tjugo minuter är ingenting egentligen, enligt mig.. men i tanken kunde jag nöja mig med att bara ett tiotal bilder blev ok, för att det skulle vara mödan värt..

Solen var inte helt samarbetsvillig, men det blev några bilder.. och jag kände mig ändå nöjd när jag bröt stunden för att hämta dottern som lovat, direkt efter skolan.

Kärlek & Ärtor!

Det har gått två veckor, sedan jag senast drack min älskade Vanilj Latte.. Och jag måste säga, att längtan har varit lång, men ack så givande..
- Det var länge sedan jag drack en sådan perfekt blandning av kaffe, vaniljsyrup och laktosfri mjölk!

- Inte för att varken kaffe eller smak syns på bilden.. men för att koppen redan är tömd och minnet vill sparas.. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Idag är en sådan dag..
Jag kände igår kväll, hur jag höll på att tappa min sköld och hur det skulle kunnat ha påverkat mig.. Men jag plockade upp den igen och klarade mig ifrån att bryta ihop som ett oskyddat offer.

Det är svårt att gå och bära på den tunga skölden, som distanserar mig från att inte falla offer för vardagens alla faror.. Men jag behöver göra det för att inte bryta ihop.

Samtidigt som jag stänger mig, är alla mina kanaler öppna och det är oerhört svårt att inte ge för mycket.

Så jag ber om ursäkt om jag verkar kall och oberörd, för så är inte fallet.. Jag gör bara det jag måste.. för mig.

Ha en behaglig tisdag.. och skippa antaganden och fördomar..
- Kärlek & Ärtor!

Ps. Ger er en bild från mitt instagram flöde som jag bär med mig under dagen..

Det blev som jag ville..!!

Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen. Så tidigt att resten av familjen fortfarande låg och sov.. så jag skrev en lapp, innan jag satte på mig kängerna och gav mig iväg på upptäcksfärd / fotograferingsrunda.. *smile*

Det är många år sedan jag fotograferade med mening och mål.. och jag hade bestämt mig redan från början att min fotograferingsstund denna tidiga lördagsmorgon skulle vara mer kul än pretentiöst..

Därför parkerade jag bilen efter bara några minuters bilfärd.. i ett naturområde runt hörnet kan man säga.. Sedan gav mig ut i den krispiga höstkylan på jagt efter att fånga morgonen på foto.. och här är några av bilderna som blev:

(Klicka på bilderna för att se i större format)

Kärlek & Ärtor..

På vägen till jobb imorse, lovad jag mig själv att ge mig en tidig morgon på lördag, för att ge mig ut på en fotogreferingsrunda.. Hela förra veckan, morgon som kväll, tänkte jag tanken att vilja komma iväg för att fånga höstljuset.. men jag har fasiken inte hittat tiden förrän solen gått ner och ljuset försvunnit. (Aternativ solen stått för högt på himlen och tappat sin morgonmagi..)

Så på lördag ska jag ge mig själv chansen till att förverkliga min minidröm.. OM vädrets makter vill mig väl, får väl dock tilläggas..?! Svårt att lyckas oavsett hur mycket tid jag än avsätter, om solen bestämmer sig för att hålla sig bakom molnen.. tänker jag.. *hihihi* 

Nåväl.. Vi får väl se hur det går.. Jag har en plan i alla fall..

Men nu är planen att köra hem och laga mat till min familj..

Har tagit en stund åt mig själv, för att komma ifatt förlorad planeringstid på jobb.. men jag har handlat och har full koll på kvällens upplägg.. så jag känner mig ganska så lugn inför vad som komma skall. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Och ett stort GRATTIS till min allra bästa vän MARIA, som fyller ett år mer erfarenhet idag!! *smile*

.. så blev det en ganska så lugn eftermiddag och kväll..

Förvisso, gick det i ett.. men som på räls och allt kändes bara bra..

Maten köptes.. lagades och åts.. 

Hundarna kom ut.. och jag likaså.. på en promenad, som jag vill beskriva som snabb.. där jag syftar på hastigheten och inte stäckan. (Folk som är med och går med mig säger ofta att jag går fort.. Och jag brukar då skylla på att jag har hundar som kräver mer tempo.. Och idag var det precis så, även om det bara var jag och hundarna som var ute och gick.)

Nåväl.. Allt gick som sagt smidigt.. och den enda anledningen till min känsla, var tack vare att Tomas tog en del av *mina måsten.. (*våra egentligen) Vilket i sin tur ledde till att jag kunde finna ro i att bara sitta en stund, tillsammans med Tomas efter att barnen hade kommit i säng. 

Kärlek & Ärtor!