Jag såhär dags för sjutton år sedan.. nybliven mamma sedan bara några timmar.. fylld av kärlek, nyfikenhet, hopp och lust. Stolt 25 åring, som fött vårt första barn.. en son som redan hade fått sitt namn.. Jonathan.

Jag minns hur jag kände mig osäker i den obeskrivliga kärlek, som alla hade talat om inför förlossningen..?! För jag kände inte kärleken som jag hade förväntat mig. Vi hade ju precis träffats, Jonathan och jag.. Hur kan man älska någon som man inte känner..?! Däremot kommer jag ihåg värmen i det stora ansvaret jag kände, där jag satt i sängen på patienthotellet med mitt första barn i min famn..

Han var så perfekt. Så liten.. och så perfekt. Hans små fingrar.. Hans lilla mun.. Hans små öron.. 

Jag minns min lycka.. min tacksamhet för att ha fått en son, precis som jag önskat.. Som om stjärnorna hört min högsta önskan och fått min dröm att bli till verklighet. 

Min "lilla" Jonathan fyller sjutton idag och framför mig ser jag inte längre min pyttelilla bebis..

Jag ser en ung man. Charmig, omtänksam, rolig, stundom lat, alltid hjälpsam. Lagom kaxig och omtyckt av många..

Han har förmågan att tänka steget längre.. och är på så sätt smart i mina ögon. Han har en god arbetsmoral och är en helt fantastisk person.. inte bara som son och storebror, utan som den unga mannen han är idag!

- Han är och förblir min anledning till att jag fortfarande andas.

Jonathan tillsammans med sina syskon.. En syskonskara som gör mig hel.

Grattis på 17-års dagen min älskade Jonathan!

Kärlek & Ärtor!

Idag har vi haft julfest tillsammans med barnen på jobb. Sång och dans. Sagopedagogik, pepparkakor och frukt. En skymt av tomten, lek med julklappar och jullunch vid dukat långbord..

- En supermysig dag, planerad ut i minsta detalj, med en massa kärlek, omtanke, tacksamhet och välmående.

Kärlek & Ärtor!

Nu tycks tiden gå så fort att jag knappt hinner med.. För att ta ett exempel så föll min femtonde december bort..?! Fullt ös medvetslös, så jag hade att göra, och hoppla, mitt i allt glömde jag blogga..

Ganska så typiskt mig..
Jag får en idé. Sätter ett mål. Börjar. Följer ett tag. Och sen faller det bort. Jag i ett nötskal, skulle man kunna säga.

Men för att tala om något annat..

Idag fick jag reda på en av de bästa anledningarna till allas trötthet, som byggts upp under de senaste två veckorna. Hörde på Nyhetsmorgon att vi har haft EN timme sol (med utgångspunkt Lund) mellan 1-15 december. (Två i Göteborg och 0 soltimmar i Stockholm.)
- Inte konstigt vi känner oss trötta..?! tänker jag.

Idag skiner solen dock och jag hoppas du får njuta du också!

Kärlek & Ärtor!

Har haft en supermysig dag på jobb idag, med luciafirande tillsammans med barnen.

Ett annorlunda år kräver annorlunda sätt.. och i år blev det att vi vuxna sjöng för barnen, istället för tvärtom som sig brukar.
Barnen satt som små ljus hela tiden. Så söta, med tindrande ögon och gungandes i takt med låtarna de kände igen.
- En stund som, jag tror och hoppas, uppskattades av alla!

Efter jobb släppte jag av en av mina arbetskamrater nära sitt hem, innan jag körde vidare till stan för denna veckans besök hos psykologen.

Cirkus 50 minuter senare åkte jag hemåt, med en liten avstickare för att köpa pulver te.. Ett te som påminde om ett te man kunde trycka i maskin, som vi drack i gymnasiet.. Citronte..
- Så gott!!

Väl hemma landade jag ganska så snart i soffan.. En stund senare gjorde mannen varma mackor som han serverade mig i soffan där jag satt.

Det blev lite göra runt barnen.. efter maten. Ett papper som skulle fyllas i, tänder som skulle borstas och godnatt pussar som skulle delas ut.. *smile.

Sen hamnade jag i vårt spabad tillsammans med mannen och det blev en trevlig stund. Lite tråkigt med alla missförstånd, som tycks hänga oss i hasorna, i nästan allt vi säger. Men i det stora hela var det rätt okej.
- Det är lyx att kunna spaa precis när man vill!

Nu väntar jag på att få komma in och duscha av mig, efter att mannen är klar.. Sen är det nog god natt som gäller..?! Man blir lite dåsig efter en timme i 39-gradigt vatten.. *smile.

Kärlek & Ärtor!

Att vara ensam är ingenting jag är rädd för. Jag har alltid gillat min ensamhet och vet med mig själv att jag är en person som faktiskt behöver min ensamhet.

Jag upplever mitt behov av min ensamhet som tid till att reflektera.. Tid att sortera tankarna, analysera händelser och hjälpa mig själv i att förstå mina känslor. Mitt eget eller andras agerande. Varför blev det som det blev? Skulle jag ha gjort annorlunda? Varför sa han så?
För att hitta svaren på alla tankar och frågor som dagligen rusar runt i mitt huvud. Ett ständigt sökande efter mer vetskap, klokare insikt och större förståelse.

Allt detta handlar om den valda ensamheten.

Ensamheten som får mig att känna mig hjälplöst ensam, är något helt annat. Den baseras enbart på känslan, då jag vid tillfälle kroppsligt inte är ensam i rummet, eller huset. Att vara tillsammans med någon, utan att egentligen vara tillsammans.. utan samhörighet, är förkrossande.

Att vara själv i saker som enligt mig, vi egentligen borde vara minst två om. Som att ta ansvar för hus och hem. Som att kämpa tillsammans för gemensamma mål.. Sånt som man gör för att stärka trivsel i hemmet, samhörighet i familjen och trygga den gemensamma framtidsbilden.

Jag gör vad jag kan. Vad jag orkar. Vad jag mäktar med tills jag krackelerar.. igen.. och igen.. och igen.. En ständig kamp som tär på tillit och förtroende.

Besvikelsen slår mig hårt varje gång jag inser att mönstret är det samma.. Förändringen kommer liksom aldrig..?! Hur mycket jag än vädjar..

Jag försöker värja mig. Försöker att inte hoppas. Försöker intala mig själv att jag vill vara ensam, vilket oftast slutar med att jag får ta skulden för att vara den som tar avstånd..

Och jag känner mig ensam.

Kärlek & Ärtor.

..och jag har ingenting att skriva om..?!
Mer än att min lilla situation från igår, gällande kameran på telefonen har löst sig!

Kärlek & Ärtor!

Håller på med ett bildprojekt i pages på telefonen och det tar mer plats än vad jag har verkar det som.. och möjligheten till att inte kunna ta bilder gör mig frustrerad..

Får väl bli färdig så jag kan skriva ut och radera, innan jag får spader..?!

Det är något speciellt med tisdagar, som alltid har påverkat mig..?! Det är och kommer förmodligen i all min framtid att vara så, att just tisdagar är lite tråkigare, svårare, klumpigare, mörkare eller helt enkelt bara mindre av det bättre..?!

Det behöver inte vara något fel, men OM det skulle vara en dag som går lite trögare, så nog fasiken är det en tisdag..?!

Just denna tisdagen, alltså idag, har inte varit svårare än att den känts som om den inte velat vakna riktigt. Med en mörk himmel, kändes det fortfarande som morgon när jag gick på rast strax innan klockan 13..

Annats har det varit en bra dag.
Jag har känt mig effektiv på jobb och vi har haft en bra dag tillsammans..

Kärlek & Ärtor!