Igår var jag och två av barnen på Almåsa, med mål att bli av med lite leksaker på det årliga loppis, som alltid hålls på Almåsa-dagen.

Eftersom vädret inte höll i sig så länge, valde vi att avbryta vid tolv tiden, men de små fick ändå sålt en hel del och gjorde en vinst på totalt 248 kronor..

Senare åkte hela familjen till Ystad för att, andra året i rad, gå på matmarknaden..

Hamburgare och langos.. is da shit!

Tomas hade kollat upp att marknaden skulle hålla öppet till klockan 19.. men det var tur att vi inte väntade för länge på att åka dit, då de började packa ihop redan vid 17-tiden, när vi lämnade..

Köpte lite godsaker med oss hem och naturligtvis blev det "tjockevadd" som Charlie och Jasmine säger..

Härligt att vara tillsammans med hela familjen!!

Kärlek & Ärtor!

Söndagen håller på att ta slut och vi gör oss klara för ännu en arbetsvecka.. Många har semester, men jag får vänta ett tag till, innan jag får sovmorgon igen..

- Inget mig emot, men jag tycker lite synd om barnen.. Svårt att komma i säng när det är så ljust ute och fantastiskt svårt att komma upp på morgnarna på grund av sena kvällar.. Men, men.. That's life..

Island - Frankrike på tv och jag ska äta glass.. IGEN! *smile*

Ha en skön fortsatt kväll och en fantastisk måndag imorgon.

Kärlek & Ärtor

Jag hittade ett par jeans, när jag höll på att tvätta och sortera kläder inför Värmlandsresan, som jag sparsamt stoppade ner i lådan igen, för att ha när vi kom hem igen.. Idag tog jag dem på mig.. Nytvättade och tighta, skulle jag rätta till den knöliga fickan.. och där var hon igen..?! Jag drog upp en av Bellas bajspåsar och än en gång kom saknaden över mig..

Ni som har förlorat ett djur, vet vad jag menar..
Det dyker liksom upp saker hela tiden, som påminner om saknaden.. och det gör lika ont varje gång.

Jag berättade för er om mitt hjärnsläpp, när jag kom hem till Tomas första gången efter det att min lilla Bella bus lämnat mig.. Om att jag omedvetet ställt in mig på att hon skulle vara hemma hos honom och hur hon skulle komma springande och möta mig i dörren.. Samma upplevelse hade jag när vi kom hem från Värmland. Tårarna kom när vi närmade oss parkeringsplatsen utanför Tomas, då Charlie sa: "Jaha, då var vi alla hemma igen.."
- Ja, alla utom Bella, tänkte jag..

Samtidigt som det var skönt att åka till Värmland, komma hemifrån och lämna vardagens alla rutiner, var det helt overkligt att inte ha Bella med och springandes fritt på backen.. Resan upp gick väl relativt smidigt, då jag bara drabbades av enstaka "återfall" när vi passerade platser vi varit på tillsammans, eller rastplatser som vi pausat på.. Men i det stora hela var det trots allt skönt att slippa behöva tänka på kissepauser för hundens räkning.. Däremot hann jag inte mer än upp på rummet, när vi väl kommit fram, förrän påminnelsen om saknaden kom, när jag öppnade en av lådorna för att lägga ner barnens kläder.. och hittade Bellas "sommarskål" (matskål) som jag lämnat kvar på gården för att slippa släpa den fram och tillbaka.. *suck*

Nåväl.. Livet fortsätter.. Vilket jag intalat mig själv många gånger den senaste tiden, tycker jag..?! Det räcker med att det ligger ett mjukisdjur under matbordet och jag råkar stöta till det med foten, så kommer saknaden.. Likväl som när det trillar mat på golvet och jag får plocka upp det.. För att inte tala om mat som blir över och som måste kastas..?! Jättejobbigt?!! Men som sagt, livet går vidare..

Båda pojkarna har redan börjat fråga om en ny hund, men jag vill att vi sörjer färdigt först.. Sen att det kanske bara är jag som fortfarande sörjer, kan jag inte svara på. Jag vet att saknaden är stor för oss alla och att både jag och barnen tänker på ny hund så småningom, men jag vill inte ha för bråttom.. Försöker påminna mig själv om mitt eget uttalande gällande att skaffa hund i dagsläget.. "Jag hade inte skaffat hund nu, så som vi lever just nu, med jobb och barn och framför allt en liten lägenhet på sjunde våningen.." Sen att jag hade Bella, när jag sa dessa ord, gjorde övertygelsen till uttalandet lättare att hantera.. Är inte lika kaxig idag, när jag inte har någon hund längre..

Erkänner att jag tittar efter hundar hela tiden.. Har dock en vision om att min nästa följeslagare kommer från djurens vänner.. om de kan anse mig och min familj vara lämplig nog till att ta hand om en hund..?! Det är ju lite som en adoption.. Man kan granskas som om man var en förbrytare och kraven är höga. Jag ville egentligen redan innan jag skaffade Bella, gå via djurens vänner, men kravet på att inte ha barn under sex år, kändes svårt att tillgodose, då jag ville ha minst tre barn och Jonathan bara var två år vid tillfället.. Idag har jag mina tre barn, som alla blir äldre, men det finns en risk att inte bli "godkänd" då Jasmine saknar två år, med sina fyra år..?!

Ja ja.. Det blir inte än på ett tag och vem vet hur snabbt tiden hinner passera.. Har sagt till Tomas, lite på skämt, att nu är det verkligen bråttom med det där huset som jag tjatat om i femton år.. för jag ska ha hund! Men ja, har jag kunnat vänta på mitt hus i femton år, kan jag kanske vänta på hunden ett tag till..?!

Skämt å sido..
Det kommer när det kommer..
- När tiden är rätt, som jag vill tro..?!

Kärlek & Ärtor!

(Jag och Bella i soffan hemma hos Tomas 2015)

Inte helt övertygad om att det skulle bli en bra vecka, men med öppet sinne, kom vi till Värmland.. (tisdagen innan midsommar) Jag får i ärlighetens namn, erkänna att jag var aningen syrlig, med en del vassa kommentarer till en början, men vill ändå påpeka att jag verkligen gjorde mitt yttersta för att behålla lugnet och inte smitta min omgivning med mina mörka tankar..

- Och tro det eller ej, men det gick..?!

Redan i bilen, på vägen upp, kom jag till insikt med att detta skulle bli en personlig inre resa och det kändes lite som om att jag var tvungen att behålla lugnet, för egen del, för att kunna jobba på "allt det där inre" som jag fick för mig att jag skulle hålla fokus på, för att inte haverera..?!

Det hände några gånger, att jag föll tillbaka till mina mörka tankar (säg bitterhet om så vill) men med hjälp av papper och penna.. och en liten stund för mig själv, lyckades jag bortse från det som har varit och kunde återigen blicka framåt.. Några morgnar tog jag motion till hjälp, då jag startade dagen med att gå/springa en runda längst sjön.. vilket var mer än bara befriande.

Midsommarafton, som är den dagen som är mest förknippad med ångest under veckan, blev en upplevelse som heter duga, då jag mer elle mindre blev överöst av bekräftelse från olika håll.. Bäst av allt var när min äldsta kusin ruskade om mina tankar och fick mig att inse att min saknad efter honom, egentligen var lika stark från hans sida, gentemot mig.. Vi talade om vårt arv och vårt löfte som vi kom överrens om redan som barn, då vi insåg att mormor och morfar inte skulle leva för evigt och därför inte heller alltid kunna hålla ihop familjen.. Vi var bara barn då, men vi lovade varandra att vi, tillsammans, skulle ta över mormors roll och se till att familjen alltid höll ihop.. något som har varit svårt för oss båda, med små barn i omgångar, separationer, husköp, mm..

Det var så otroligt skönt, som om ett kvävande grepp släppte taget och allt föll på plats.. Jag insåg att jag inte alls varit bitter för gammalt trams.. Jag har helt enkelt saknat samhörigheten, med de människor som jag älskar allra mest..

Jag tänker tillbaka på min mormor och tårarna kommer smygande, när jag inser att jag fortfarande saknar henne sjukt mycket.. Som barn var hon "bara" mormor, som fixade och donade.. Men när jag tänker tillbaka, minns jag att traditionerna dog med henne.. Inte för att min moster, med flera inte har gjort allt för att hålla allting vid liv.. för visst har vi firat jul och midsommar.. Men jag minns så väl första julen efter det att mormor gått bort och hur jag kände att "nu var det slut"..

När min kusin tog upp allting till ytan igen, efter alla dessa år, var det som om jag hittade hem på något vis..?! Känslan av att inte vara ensam längre och att känna vetskapen och engagemanget från min kusin förändrade allt.. Vi växte upp som syskon, men har under väldigt många år haft fullt upp med våra egna liv.. och någonstans på vägen har vi tappat det där som vi hittade igen, nere på logen, på Hagvallen, i Värmlands gröna skogar, nu på midsommarafton..

Allt efter det är harmoni..
Sköna dagar på backen..
Långa samtal nere på logen..
Allt precis så, som det SKA vara..

Jag tänker: Att se fram emot, att drömma och fantisera om något, kan förgylla livet.. Men kan göra väldigt ont när verkligheten senare visar något annat..?! Att däremot ha ångest och inte riktigt våga tro, inför något som komma skall, kan vara fantastiskt inspirerande när verkligheten får en att inse att allt faktiskt är bra.. (Bara en tanke, som legat i bakhuvudet under veckans gång och som påmint mig om hur viktigt det är att våga trotsa sitt eget obehag..)

Det tog inte många minuter för mig att inse, efter det att vi kommit fram, att det i alla fall inte är platsen, som har gett mig ångest.. Tvärtom har jag nog saknat den mer än vad jag trodde..?! Jordnära. Med barfota fötter mot urskogens mark och dess djupa rötter, krävs det väldigt lite energi för att hitta den inre harmoni, som jag tror finns inom oss alla..?!

Från den minsta insekt, till den vackraste blomma.. Doften.. Fågelsången.. Ljudet från den porlande bäcken.. Kliet från knott och myggor.. Allt hör ihop och historien bakom får oss att vilja fortsätta framåt.. Det kommer aldrig att bli som då.. För det som har varit, ligger bakom oss.. Vi kan bara göra "NU".. och gör det egentligen utan att se, att även vi kommer att bli historia..

Det har varit en omtumlande vecka.. med mer gott än ont.. och nu är den slut..
Imorgon är det tillbaka till jobb, vilket faktiskt ska bli riktigt roligt, tro det eller ej.. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Kom hem till Tomas igår, för första gången sedan Bella dog.. och kom på mig själv i förväntan efter ljudet av hennes tassar mot golvet, komma springande mot mig, när jag öppnade ytterdörren..

Det hände ibland att Bella följde med Tomas hem och att ensamheten efter henne, hemma hos mig, då alltid kompenserades med hennes varma välkomnande när jag väl kom hem till Tomas och vi träffades igen.. Och jag förmodar att eftersom jag saknat Bella i ensamheten där hemma, att min hjärnan ställt in sig på att saknaden snart skulle vara över och på så sätt inbillat mig att hon nu skulle vara hemma hos Tomas..?! Men ja, så var det naturligtvis inte..

Senare på kvällen, när jag låg i soffan och dottern kom och kröp upp intill min sida, tryckte jag näsan mot hennes hår för att pussa henne på huvudet och genast var minnet och saknaden där efter att få trycka ansiktet i pälsen på Bella och pussa henne på nosen så som jag alltid brukade göra.. Känslorna tog över och jag fick resa mig upp och gå ut på balkongen för att inte visa mina tårar för de andra..

När jag sedan satt där på balkongen och hade torkar mina tårar kom jag att tänka på hur olika vi är i vårt sorgearbete.. Tomas hade berättat för mig om Charlie (7år) att han hela veckan, sedan det hände, har gråtit sig till sömns och knappt hunnit vakna igen på morgonen förrän tårarna sprutat.. Jonathan (12år) har stängt in sig på sitt rum, inga tårar inga ord.. Och Jasmine (snart 4år) har upplevts som oberörd.. kanske ännu ovetande om vad som faktiskt har hänt..

Jag tänkte tillbaka på hur det var när jag själv var barn och vi förlorade vår familjehund.. Jag minns inte hur gammal jag var, men gissar på att jag var någonstans runt Jonathans ålder. Jag minns att jag var jätteledsen då också, men jag kan inte riktigt jämföra det med den otroliga saknad jag känner nu i vuxen ålder.. Tänker på hur det var för min mamma.. och vill tro att jag kanske kan förstå hennes dåvarande sorg bättre nu än då..

När vår andra familjehund dog, hade jag nästan precis flyttat hemifrån och jag kan ärligt säga att jag inte kan minns speciellt mycket sorg. Jag vet att jag var ledsen, men minns mig mer arg än förtvivlad, då jag inte hade fått chansen till att få säga farväl.. (En av de livserfarenheter jag fått, som senare skulle leda till mitt val att tvingade in hela familjen till djursjukhuset mitt i natten..)

Alla sörjer vi olika.. Allt utifrån relationen till den avlidne, till beroende på vilken ålder vi har.. Den varierade åldern, har olika många livserfarenheter och jag tror att det också kan ha att göra en del, med hur vi hanterar sorgen på olika sätt.. Sist men inte minst har vi naturligtvis vår egen personlighet, som avgör vilket sätt vi agerar på.. En del människor bara måste få gråta floder, högt och tydligt så att alla ser och hör.. Andra vill hellre sörja i tysthet, bli färdiga och gå vidare..

Jag hämtade barnen igår. Först Charlie på skolan, som var glad och hoppig som alltid.. Sedan Jasmine på förskolan, som också verkade ha haft en bra dag. När vi gick ut ifrån förskolan och var nästan framme vid bilen, ropade Jasmine glatt "Bella!" så som hon ibland gör när Bella är med i bilen.. Charlie som skuttat och hjulat, hoppat och pratat oavbrutet sedan jag hämtat honom på skolan, blev helt tyst och stilla och gick dämpat in och satte sig i bilen.. Samtidigt som jag förklarade för Jasmine, att Bella inte finns mer. Att vi inte kan träffa Bella mer, men att hon alltid finns i våra minnen och hjärtan..

Det gick en stund i bilen, på väg hem till mig, som vi satt i tystnad.. men så bröt Jasmine tystnaden med berättelser om dagen och vi "kom igång" igen..

Det är svårt att veta om man gör rätt som vuxen.. Ska jag prata mer, ska jag låta allt bero..? Vill barnen verkligen höra, eller vill de bara glömma..? Jag är tacksam för att jag har så fina barn, med relativt lättlästa signaler i sina personligheter.. och för att jag är en känslomänniska som kan sätta mig in i deras tänkbara känslor.. Men jag står fortfarande frågande i huruvida jag gör rätt eller inte.. Men det är väl som allt annat, omöjligt att veta.. Kanske blir som min mamma alltid sagt: "Det visar sig först när barnen är vuxna.." Men tills dess får jag ha tillit till mig själv och min intuition och göra så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor

När man sitter så här, i en grönskande trädgård, med solen i ansiktet, vinden i håret och fågelkvitter i bakgrunden, känns det bara så rätt! Och det rykande kaffet i koppen bredvid min sida, gör inte läget sämre.. *smile*

Ha en strålande lördag, mina vänner!

Kärlek & Ärtor!

Äventyret i lördags blev en tur till Tirups Örtagård, där barnen (och vi föräldrar) fick leka "hinderbana" en stund.. Men det varade inte lika länge som vi hade hoppats på, då vädrets makter tyckte att solen skulle bytas ut mot kyla och regn.. Så vi satte oss i bilen igen, körde en runda och stannade sedan till i Staffanstorp för att äta lunch på en av byns pizzerior..

I går, söndag, var jag på Almåsa, tillsammans med de flesta andra av "bingogänget" för att fixa och dona i vår nya bingolokal.. När vi sen lämnade några timmar senare, hade vi lyckats med att både få upp (alla) gardiner och klä de tråkigt bruna borden med nya fina, vita vaxdukar.. Naturligtvis hann vi även fika och skratta i massor också..

Nåväl.. Det var lite kort om helgens bravader.. Finns mer att tillägga, men det hinner jag inte nu, då rasten börjar lida mot sitt slut.. Kanske en annan gång..?!

Må gott mina vänner och jag önska er en bra måndag!
Kärlek & Ärtor!

Det har varit en tuff vecka, då min dåliga tand har gjort sig påmind hela tiden. Och på grund av detta har energiförbrukningen varit maxad.. Och detta i sin tur, tog ut sin rätt igårkväll, när jag däckade som en klubbad säl i soffan. *Ooops*

Sen att jag dessutom var och tränade igår och sedan tog ett långt, varmt bad i sällskap av ett glas rött, gjorde väl inte saken lättare för kroppen att hålla sig vaken..?!

Mysigt var det i alla fall, i morse, när jag vaknade av att dotera kröp upp och lade sig bredvid mig i soffan och myste in sig under filten..

Idag är det lördag. Grönskan sprakar, fåglarna kvittrar, kaffet smakar och planer skall smidas!

Hoppas att ni gör en bra lördag!
(Det blir ju vad vi gör det till!)

Kärlek & Ärtor!