Hur mycket jag än älskar min trädgård, erkänner jag att jag har försummat den sedan semestern tog slut och jobbet tog över tanke, tid och själ..

De dagar då tiden skulle kunna räcka till för trädgårdsarbete, har det varit alldeles för mörkt eller kallt.. Med andra ord allt annat än inspirerande för trädgård..

Helgens väder däremot, med värme och vindstilla, strålande solsken fick igång mig riktigt ordentligt.. Och jag fick gjort en hel del!

- Trots att jag hade planer som sträckte sig över lördag eftermiddag till söndag förmiddag.. hann jag med att rensa upp rätt bra i några av rabatterna.. vilket naturligtvis kändes bra i både hjärta och själ.. (En bra energiåterhämtning inför veckan som kommer..)

Med en näst intill fullbokad kalender nästa vecka, känns det skönt att ha fått ladda batterierna lite..!!

Kärlek & Ärtor!!

Klippte ner två av mina största lavendelplantor och satte några av skotten (eller vad det kallas?) i krukor med jord..
- Jag har ingen aning om det kommer att bli bra.. Har sett och läst om hur man ska göra, men glömt hur det var man skulle göra för att det skulle fungera.. Och i ärlighetens namn orkade jag inte ta reda på det igen..
- Tänker att jag lär få se huruvida jag lyckats eller inte inom kort ändå..?!

Jag känner mig överraskande taggad inför allt som händer på jobb.. Någonstans har jag funnit balansen mellan allt det som måste göras (och som sker dagligen) bakom kulisserna och att faktiskt kunna närvara i barngruppen.

Att få skoja till det och utmana en liten grupp barn, (som vi matbordet till exempel) med nya uppgifter som ligger lite utanför ramen, skapar ett intresse som förgyller dagarna för oss alla..

Sett från min privata sida, är nedräkningen inför att fly landet i full gång.. Jag och mannen lämnar alla måsten bakom oss för en stund och åker till Rhodos för att bara njuta en vecka.. Logistiken inför denna veckan är ordnad och livet här hemma kommer att fortgå som vanligt med hjälp av min hjälpsamma mamma, som lovat att ställa upp.

Med andra ord leker livet som sig bör!

Kärlek & Ärtor!

Jag sitter och försöker intala mig själv att det kommer en lucka.. Att hamsterhjulet kommer att stanna och att jag får en paus så småningom.

Får panik när jag tittar i kalendern..

Förra veckan och veckan innan den, hade jag sammanlagt tre föräldramöten, två tandläkarbesök, träff med psykologen, övernattning hos mamma och planeringsdag med jobb..

Denna veckan ska jag bara.. fixa naglarna, träffa psykologen och gå på date med min sambo.. Så det handlar egentligen inte om något tråkigt..(Bortsett från alla viktiga, ovanstående föräldramöten, för de var bara dryga..)

Det är alltså egentligen inte själva sakerna som ger mig panik.. Paniken ligger nog mer och gror i tiden som inte känns räcka till..
-Eller kan det vara så att det är ångesten över allt som kräver min tid i hemmet, som får mig att tappa andan..?!

Nu när jag reflekterar över de olika tänkbara anledningarna.. blir jag mer och mer övertygad om att det kan vara bristen på städning av hemmet, som suger musten ur mig..

-Jag är oerhört känslig för min omgivnings och alla dess intryck. (Upplever det blivit värre med åren..?!) Även om jag ibland lyckas koppla bort det, går det omedvetet åt enormt mycket energi.. som resulterar i att jag blir trött, känner mig otillräcklig, får dåligt samvete, blir stressad, arg och ledsen.
-Och hamsterhjulet spinner runt, runt, runt.. Långa dagar på jobb, för mycket hemma.. Tid som inte finns..
-Oerhört frustrerande!

Besöket hos mamma förra helgen, var underbart! Bara mig själv att se efter, fullt servad av mamma. Mitt ute i skogen, borta från allt som hänger över mig här hemma.. En fantastisk paus under två dygn! En paus som jag känner att jag dock skulle behöva varje vecka, för att kanske hålla ihop lite bättre..?!

Nåväl..
Jag kommer att ta mig igenom veckan som kommer, även den här gången.. Har ju min date med sambon att se fram emot.. Och även om jag vet att den inte kommer att stanna hjulet som spinner på så att jag blir knäpp i huvudet.. och att luckan som kommer inte är större än ett dygn.. så VET jag att den i alla fall kommer..

-Må väl!
Kärlek & Ärtor!

Under min knappt 30 minuter långa promenad kommer jag på mig själv med att titta och på något sätt också registrera de personer jag möter. Någon cyklar stressat förbi, medans andra passerar med en mer avslappnad känsla.. och av någon anledning inser jag plötsligt att jag katigoriserar i stort sätt alla.. En speciell hårfärg.. En spetsig näsa.. Kroppsbyggnad.. Skratt.. Klädstil.. Ja, jag känner liksom igen personligheterna och blir nästan rädd för mig själv, när jag kommer på vad mitt huvud håller på med..?!

- Är det sånt här man kallar för förutfattade meningar..?!
- Är det verkligen så att jag går här i stan, i 32 graders värme och dömmer alla människor jag möter..?!

Fast nej.. Det känns inte riktigt som jag ändå..?! Skulle hellre vilja säga då, att jag BEdömmer, snarare än dömmer..?!!

Nåväl. Min promenad är slut och klockslaget för mitt möte med nästa måste är nära..

Kärlek & Ärtor!
.. och ett smile till de jag möter.

Eftersom jag hade lovat dotera, redan igår kväll, att jag skulle komma och hämta henne direkt efter jobbet idag.. (vanligt brukar det vara Tomas som hämtar..) så hade jag rätt så bråttom ifrån jobb idag..

När Tomas hämtar och jag slutar lite senare, brukar jag annars ta en kaffe, eller bara handla mjölk i tre timmar.. efter jobb.. och det kändes som om jag verkligen skulle behöva det idag.. men som sagt.. Har man lovat så har man!

I tanken löste jag mitt lilla brist-på-kaffe-problem, när jag kom hem, genom att jag skulle kunna ta lämningen av den äldsta sonen på fotbollsträningen.. Och i samband passa på att klämma in min så eftertraktade, lilla kaffe paus.. Men senare i verkligheten, visade det sig naturligtvis att det var den sena träningen idag. *Typiskt* Den började samtidigt som mitt kaffe ställe stängde, vilket i sin tur hade gjort det olagligt för mig att kunna få mig en kopp latte.. även om det hade varit take away..

Så, istället för att åka och njuta av en stor mugg kaffe.. tog jag en avstickare med bilen för att njuta lite av vår fantastiska natur istället. Och naturligtvis passade jag på att ta tillvara på det magiska ljuset som, såhär års, råder om kvällarna genom att fotografera lite..

Tog bilderna med telefonen, så jag kan väl inte begära mer än vad jag fick.. men det blev en mysig runda på tidigare outforskade vägar.. och jag kan inget annat än att uppskatta tiden av harmoni, ensam i bilen. 

Kärlek & Ärtor!

.. och öppna landskap.

Från att ha haft en ur-usel dag igår till att ha haft en helt fantastisk dag idag, får mig att undra om det på riktigt hjälper att få skriva av sig.. Jag brukar ju säga att jag ibland kan känna behov av att få tömma huvudet på eld.. Och att jag därav någonstans får för mig att allting känns bättre efteråt.. 

- Men är det på riktigt..?! Eller är det tanken som får mig att uppleva saker som bättre och lättare..?!

Oavsett.. Så har i alla fall min tisdag varit allt annat än vad min måndag var igår.. Och nu när den är slut.. det är dags att gå och nanna kudden.. så vill jag visa min uppskattning av vad det nu var som gjorde min fantastiska dag. (Kan ju inte bara gnälla hela tiden.. för det känns ju tråkigt, tänker jag..)

Så jag vill tacka för idag och lova att jag ser fram emot morgondagens onsdag.. och allt positiva som den kan ha att ge.. Tack!

Och med det säger jag god natt och sov gott och..

Kärlek & Ärtor!

Ps.. Hann uppdatera bloggen med nya bilder idag, vilket kändes som en bra avslutning på dagen..

Jag tänker..
- Är det en fråga som man inte vet svaret på? Eller är det något som man själv undrat över väldigt länge..?!

Anledningen till mina funderingar är ett telefonsamtal, som jag råkade höra i förbifarten, efter jag lämnat in bilen på service..

Kärlek & Ärtor!

.. men det går ändå bara sådär..

Måndag igen och det känns tyngre än vanligt.. Kommer på mig själv med att irritera mig över bagateller. Bagateller som tar både min fokus och energi.. Försöker stoppa mig själv, bryter mitt i en handling. Säger nej till mig själv. Släpp det och gå vidare, tänker jag högt och försöker hitta tillbaka till det som stunden egentligen kräver..

Tappar som sagt fokus.. Kommer av mig när hinder uppstår på vägen.. och trots att klockan inte är mer än typ halv ett, är jag totalt slut i huvudet.

Försöker tänka rationellt, men det går inte så bra, då jag tycks tappa tråden i vart och varannat steg jag tar..

Försöker se det utifrån. Lägga känslorna som bubblar inom mig och som tar över titt som tätt, åt sidan.. och leva som jag lär istället..

Jag är ju en fantastisk pedagog..
- Hur i hel*ete, kan det då bli så fel, när det kommer till mig själv??!! Jag kan ju det här! Jag vet ju vad som krävs.. Hur tankarna ska vändas.. Att bara ta det lugnt.. Att inse mitt eget värde.. Att ta EN sak i taget.. osv.. osv..

Tiden. Stressen. Känslorna. Irritationen. Kraven. Tempot..

Fortsätt kämpa. Inte ge upp. Sakta ner. Andas. Låt saker passera.

- Bah!
Jag vill ju så gärna säga att jag har koll på läget.. För jag HAR koll på läget.. Men VARFÖR kan jag inte hålla läget under kontroll?!

I så många år nu.. Psykologer, utbildningar, erfarenhet.. *suck* Blir så trött på mig själv!

- Hur svårt kan det vara liksom??!!

Kärlek & Ärtor!