Första lördagen i augusti.. vilket innebär (7:de året i rad) Big Slap på Tallriken i Malmö..

Jag har fått höra att jag kan tänkas som för gammal, för att delta i detta evenemang..?! Men jag vill tro att varken musik eller kärlek har någon åldersgräns.. så..

-Jag kommer att vara där!

Första året, vilket måste vara 2013.. var jag inte med..

Minns att jag satt på min balkong på sjunde våningen, när jag bodde ensam i min lägenhet och ångrade mig att jag inte var med.. Ljudet och ljuset som nådde mig genom utsikten fick mig att lova mig själv att jag skulle absolut gå dit.. om evenemanget skulle återkomma året därpå..

Och det gjorde det.. Och det gjorde jag.

Jag minns inte hur många gånger jag varit med, men jag vet att jag missat två gånger.. Så jag förmodar.. genom uträkning att jag deltagit på denna musikfest fyra gånger och att idag kommer att bli min femte gång.. Inte för att det spelar någon större roll.. Men jag tycker ändå det borde räknas till något, då jag anser mig själv ha rätt till festen med musiken och kärleken som råder vid detta happening, trots min ålder.. då det är lite av en tradition.. *smile*

Förra årets lineup:

Filmminnen 2018:

Detta årets lineup:

Kärlek & Ärtor!!

.. och massor av musik.. *smile*

Hade kalas för dotera under helgen som var.. och jag kan inte för mitt liv begripa var dessa sju åren tog vägen..?!

Men så är det väl för alla föräldrar..?!
Barnen växer så det knakar, men själv är man fortfarande 25..?! (Vilket blir konstigt i teorin, när man inser att den äldsta sonen ska fylla 16..?!!)

Nåväl.. Kalaset blev en hit och med strålande solsken, blev det en trevlig stund under äppleträdet i trädgården. Med 100 stycken ballonger.. (som tog en evighet att blåsa och hänga upp) Enhörnings-tårta.. och Panda-tårta.. (som totalt fick 6 timmar av mitt liv..) Kaffe.. (som jag kokade i tre, eller var det fyra? omgångar..) och Saft.. (som faktiskt köptes färdigblandad..)
- Ja hu jeda mig, det är tur att jag bara har en dotter.. *smile*

Pojkarna har aldrig varit så petiga, eller krävande för den delen. Antingen vill de bjuda på mat, eller vanlig tårta.. men mycket mer än så har de aldrig yppat..

- Men sen är jag en sucker för min dotter, det kan jag inte sticka under stolen med.. Jag känner mig lyckligt lottad över att få ha en flicka till i familjen, som kan ha samma intresse och känna samma engagemang för saker och ting som jag själv.. Så egentligen är allt värt varenda sekund av slit och släp.. Och dotterns visade tacksamhet är baturligtvis den bästa betalningen.
- Sann glädje. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Att ha barn i tonåren innebär att det är en hel del andra tonåringar som gästar ens hus.. Jag tippar på att innegänget består av tio stycken ungefär, men ibland är de fler, ibland är de färre..

Som mamma (och pedagog), är jag tacksam över att de vill hänga här.. Jag anser det vara bättre att de sitter i min trädgård (med regler som följs under uppsikt) än att de går runt i området, eller i stan och driver.. och då som det heter.. stör folk runt omkring.

Och jag måste ju säga att de är helt fantastiska. Alla dessa fina personligheter.. något större och aningen mer buffliga än mina små krabater 1-6 år på jobb.. men wow så underbara!

Jag kan bli ledsen när jag ibland får höra historier om hur random vuxna kan bete sig mot dessa fina ungdomar.. men som med allt annat är det väl så att somliga helt enkelt inte kan se hur viktiga dessa unga människorna är.. Inte heller förstå hur viktigt det är att som vuxen faktiskt vara den som bör föregå med gott exempel. Istället flippar dessa okunniga, i mina ögon rädda människor ut över något som man tvärtom hade kunnat vinna respekt på, bara genom att enkelt prata om och förklara i saklig ton. De kan vara rätt så smarta de där tonåringarna, tro det eller ej..

- Jag har inga då inga problem med att säga ifrån. Och kanske är det därför jag har deras respekt? Jag har förtjänat den helt enkelt..?! Jag menar.. De får ju min respekt, så det faller sig ganska så naturligt.

Jag/vi har regler.. som alla som kommer hit följer.. Och den som inte skulle följa dessa enkla men rättvisa regler åker ut.. Alla vet och alla respekterar.
- Och så enkelt är det.

Men även om det är enkelt, så är det också väldigt skönt när de sista har gått hem och tystnaden infinner sig. (Jag är ju fortfarande jag, med behovet av min ensamhet.. *smile*)

Nåväl.. med detta sagt, ville jag då bara be er att våga lyssna på ungdomarna. Inte jamsa med, inte förminska, inte ta för givet.. utan bara lyssna. De är ungdomarna, som är de små barnen som vuxit upp.. Samma små barn som vi vuxna har format efter vårt eget beteende, som nu är på väg att ta luft under vingarna för att våga flyga själv.

De behöver vårt stöd, inte hatord och förbannelser. De, precis som vilka andra människor på jorden, behöver känna sig älskade, välkomna och framför allt lyssnade på!

Kärlek & Ärtor!

Jag är så sjukt tacksam, även om jag kanske inte upplevs som sådan..
- En tacksam person, menar jag..

Som känslomänniska är jag fullt medveten om att omgivningen inte alltid hänger med i svängarna.. då känslorna kan gå från noll till hundra på bara några sekunder.. och sen tillbaka igen, från hundra till noll på bara ett ögonblick..

Men jag ÄR tacksam!!

Min nya grej är att försöka säga det högt. Kanske inte varje gång, men i alla fall varannan.. *smile*

Idag är det midsommarafton, hur nu det gick till..?! Och jag hoppas och önskar av hela mitt inre väsen, att ni får en helt fantastisk dag och kväll.. och natt också för den delen!
Tillsammans med varandra. Med de ni älskar mest av allt. God mat, lagom med dricka, men framför allt med de som får er att lysa som bäst!

Kärlek & Ärtor!

Med allt som händer nu under början på sommaren, med skolavslutningar, avslutnings-fester, studenter, mm.. är det svårt att hitta tiden till att skriva.. Men jag tänker att det borde vara lika pressat för den som läser.. så jag känner mig trygg i att bara titta inom lite då och då..

Livet vill mig väl och den återfunna styrkan i balansen som råder, får marken att stå stadig. Det regnar mycket, men det gör ingenting. Det blir fel ibland, men det gör ingenting. Lugnet inom mig kramar om mitt egenvärde när det blåser lite extra, så allt är ändå okej. Känns som om jag hittat tillbaka till mig själv igen.

Jag vet vem jag är. Jag vet att jag är bra, trots fel och brister.. som accepterats (främst av mig själv) De är en del av mig och de går numera hand i hand med alla de där andra BRA egenskaper som jag har. Inge känsla behöver ta över. Inga inre konflikter. Inga energikrävande bråk.

Ren och skär balans!

Kärlek & Ärtor!

Jag har fått den stora glädjen att få lov att måla om på jobb..

Allt började med att ett nytt hyllsystem köptes in, för en snyggare och mer organiserad ateljé där det är tänkt att barnen ska få möjlighet till att leva ut sin kreativitet..

- Men man kan ju inte montera en hel vägg med nya hyllor utan att fräscha upp väggen bakom, tyckte jag och fick ett ryck.

Den ena väggen ledde till den andra.. som senare ledde till den tredje. Började i onsdags och blev klar idag.. (Tack vare mina fina arbetskamrater, som gav mig tiden..)

Under tiden som jag gav mig på vägg nummer tre, avslutades monteringen av hyllsystemet på vägg nummer två. (Underbart tacksamma för hjälpen, till den förälder som hjälpte oss att få allting på plats! Det hade tagit säkert en vecka för oss att sätta upp allting samtidigt som att ta hand om barnen..)

- Är sjukt taggad inför att få lov att organisera in allt material nu.. Kan knappt berga mig!! Men nu är det långhelg, så jobbet får helt enkelt vänta.. Men herre gusse-ness vad det kliar i fingrarna!

Och det är egentligen därför jag skriver nu.. För visst är det underligt..?! Att så fort jag får lov att vara lite kreativ.. och får lov att göra det jag tycker allra bäst om.. att måla.. får jag så galet mycket energi, att jag inte märker att klockan har passerat 01.. Trots att jag varit uppe och studsat sedan 07:15 imorse.

Inte så svårt att inse vad jag behöver göra oftare, för att jag ska må bättre i själen..?! Jag säger bara färg, färg, färg.. *smile*

Att få snygga till en sönderhäftad vägg, med spår av häftmassa (barnomsorgens förbannelse, enligt mig) är för mig en egoboost utan dess like! Jag älskar det jag gör. Jag älskar det som blir! Jag älskar att få ordning och reda. Jag älskar att få bort allt det där som vi kallar för visuellt buller och att istället fylla rummet med lugn. Att få förvandla ett stökigt rum, som suger musten ur en, till ett harmoniskt rum som istället fyller en med energi, är för mig en välsignelse. Och jag är så tacksam!!

- Ja.. Jag är bara så galet tacksam!! *smile*

Kärlek & Ärtor!

Av min erfarenhet, inbiten i benmärgen är morsdag en dag då man uppmärksammar sin mamma och kanske firar henne lite extra för allt som hon gör.. För tiden hon tar sig, för engagemanget hon ger.. För omtanken, samtalen, idéerna, hjälpen vid kris.. Kärleken, respekten och allt det där andra, som skulle ta timmar att skriva om..

I mitt huvud kan dock morsdag även innebära precis det motsatta.. Så som saknad, förtvivlan, bitterhet och säkert en himla massa mer i negativ klang, då jag är fullt medveten om att det är långt ifrån alla som har en sådan fantastisk relation med sin mamma som jag har..

Mammor som har svikit, sårat, eller kanske begått oförlåtliga misstag, mm som fått tragiska följder.. eller bestående men.. Måste kännas oerhört frustrerande att en dag för mor skulle vara så speciell då, tänker jag..?! Men de finns ju också i vår värld..

Och jag kan inte ens föreställa mig den oerhörda saknad efter alla de där underbara mammorna, som faktiskt var bäst, men som lämnat jordelivet och därav inte kan firas.. hur mycket man än skulle vilja.. Sorgen kan bara tänkas obeskrivlig..

I mitt tycke skulle jag dock vilja se firandet/ uppmärksammandet vara riktat till alla mammor..?! Inte med fokus bara på sin egen mamma, utan kanske även från den som borde stå mamman i fråga som närmast, alltså från pappan till mammans barn.. (Kladdigt, men jag tror ni förstår..)

Jag tar mig själv som exempel, då jag känner mig något underskattad, eller mer tagen för givet i skrivande stund. Barnens presenter, teckningar, mm.. (vad det än må vara) är ALLTID lika underbara och uppskattade.. men herre gusse-ness vad uppskattad jag hade känt mig om mannen i huset hade rest sig upp, engagerat barnen och faktiskt gett mig en timmes bekymmerfritt städande.. (hade till och med nöjt mig med en enklare undanplockning..)

Som mamma får, eller ska jag säga bör.. man naturligtvis inte beklaga sig. En mamma ska ju kunna hålla ut, ihop, tillsammans allting i en ständigt regnbågsfärgad harmoni.. Och som i mitt fall.. något som jag har fått höra några gånger, faktiskt inse att barnen är något man har valt att göra själv och därigenom också sagt upp allt som har med egenvärde att göra.. (En åsikt som får regnbågen att krackelera och förvandlas till ett rött hav av eld..)

För ska jag beskriva mig själv som mamma, så är jag en grymt bra sådan! Naturligtvis har jag fel och brister som alla andra levande varelser som vandrar på vår jord..
- Men jag är f*n en bra morsa ändå!

Jag är till och med en så bra mamma, till ALLA i vårt hem, att jag borde bli uppskattad mer än bara en dag om året.. (och då inte bara allmänt firad genom att se random lyckönskningar på instagram eller Facebook..)

- En jä*la blomma hade varit trevligt, om man nu tror att kärlek går att köpa..?!

Nåväl.. Missförstå mig rätt..
Jag är inte bitter. Jag är inte arg.. och jag är inte ledsen.. i alla fall inte som mamma.. En roll som jag anser mig vara välsignad med att ha.
- Jag är skitstolt över mina ungar!
De är tre fantastiska individer, som alla har sin egen underbara personlighet. De hjälper de svaga, står upp för sig själv. Streetsmarta medmänniskor som värnar om människor, djur och natur. Stora hjärtan, lagom busiga, fantastiskt roliga och helt enkelt precis så underbara som bara mammas ungar kan vara!!

- Jag tror att jag har grubblat färdigt nu..

Morsdag - Min dag!
En dag som är min, tack vare mina barn..

Kärlek & Ärtor!

Min absoluta favoritbild på barnen, tagen 2012.

Öppnade på jobb idag.. Första gången på ett halvår. Och jag måste säga att det gick förvånansvärt bra faktiskt.

Magiskt att se moder jord vakna! Det var länge sedan sist..

Oron i kroppen, som jag så länge har fightats med, har börjat att avta.. och även om det var lite nervöst inför den tidiga timmen idag, kunde jag somna igår kväll och sova gott.

- Upptäckte just att jag gått med gylfen öppen.. *hahahaha* Men det är sånt som min omgivning får leva med, helt enkelt.. Jag skyller på för lite kaffe i förhållande till antalet vakna timmar.. knäpper gylfen och fortsätter min dag.

Har i skrivande stund förmiddagsrast och sitter och njuter till fullo av solens varma strålar, fågelkvitter och barnrop i bakgrunden.

Önskar dig en fantastisk fredag!
På återseende.

Kärlek & Ärtor!