Hade en fantastiskt mysig kväll och natt igår.. Tillsammans med hela familjen, var jag hemma hos en av Tomas barndomsvänner och hans trevliga familj.. Vi åt och drack, fick hembakad kaka med glass, var iväg och badade och sällskapet var helt fantastiskt.

- Finns det något bättre än platser, där öppna, ärliga och kärleksfulla människor välkomnar en med öppna armar.. Platser där man känner att man kan vara sig själv helt och hållet. Inga krav, ingen som dömmer, inget skitsnack bakom ryggen.. "Bara" välkommen och ärligt uppskattad för precis den man är..?! Varken mer.. eller mindre..

Alltså.. Jag mådde så bra, ni kan inte ana..?! Svårt att förklara, men det är en känsla som möter en redan i dörren och den skänker så mycket välbefinnande inuti hela kroppen, att man liksom svävar som på moln hela tiden..

Jag höll mig till kaffe och läsk, hela kvällen, eftersom jag var shaufför och jag blev förvånad över mitt lyckliga och lugna inre, trots bristen på alkohol i blodet..?! (För om sanningen ska fram så är alkohol en stor hjälp många gånger, när man är någonstans och man pga. olika faktorer inte riktigt kan slappna av..)

Nåväl.. Kvällen blev, som sagt natt.. Den hann till och med att bli tidig morgon, innan vi kunde slita oss från vårt trevliga sällskap och åka hem.

So far so good..

- Inte lika roligt i förmiddags dock, när det skulle förberedas inför Jasmine's kalas, dom skulle hållas hemma hos mig klockan 15:00..

Vi gjorde så gott vi kunde och tillslut blev äntligen båda tårtorna klara.. Gästerna som började trilla in redan 14:40 (?!) fick vänta en stund, men så fick det bli, när det inte blev som det skulle..?!

Tråkigt nog, lämnade gästerna ganska så snart därefter.. Tror att de väntade längre, än vad det tog för de att dricka upp sitt kaffe och äta sin tårtbit..?! Och därav dagens rubrik..

Det kändes så jädra surt, när jag äntligen blivit klar med allt jox i köket och faktiskt fick chansen till att umgås lite, så skulle mer än hälften av gästerna gå..?!

- Så helt klart INTE värt besväret..!
Hårt kanske, men nä.. Då är det kanske bäst för alla att skita i sånt här istället..?! Jag vet att jag gör fel, men jag tog det väldigt personligt. Som om mitt hem inte är bra nog. Som om det jag bjöd på inte var gott nog. Och framför allt att jag inte var värd mer av deras dyrbara tid..?!

Kontrasten mellan: det hjärtliga, från näst intill okända människor igår, till "snabbt in och snabbt ut" från familj idag.. skaver en aning och mina värderingar får sig en tankeställare, vare sig jag vill det eller inte..

Men skit i det nu.. Jag behöver inte sånt som drabbade mig idag.. Jag har inget som helst behov av att kyssa röva.. Jag gör som jag känner vara ärligast och passar inte det så kan jag ingenting göra. Jag vet hur mycket jag har att ge, men om man inte vill ha det, så finns där ingen anledning för mig att engagera mig.. Då finns det andra som förtjänar mig bättre. Personer som respekterar och värdesätter mig för den jag är.. och som uppskattar mig trots mina fel och brister..

Gnälligt värre nu..?!
Otacksamt av mig att inte uppskatta de gäster som faktiskt stannade kvar och som ville prata även med mig en stund..

Jag är inne i en dipp just nu och upplever allt jag gör som bara fel. Är fruktansvärt självkritisk och ser mitt egenvärde som obefintligt.. Kanske därav min reaktion idag..?! Men jag vill ändå inte ursäkta mig för det jag upplever, då det är sanningen i mina ögon..

Väljer att tänka på igår och försöker att återfinna lugnet. Kommer på mig själv med att sitta och hoppa med ena benet och jag vill tro att det är frustrationen som försöker att få igång mig..

- Helvete.. (Ursäkta min franska)
Allt kommer på samma gång!
Irritation, ilska, rastlöshet, saknad, sorg..

Och till råga på allt borde jag gå och lägga mig, eftersom jag börjar jobba klockan 08:00 imorgon. *suck*

Tror att jag får gå en runda, så kanske allting släpper..?!

Kärlek & Ärtor..
Oavsett om du anser mig vara värdig eller inte.. *smile* (Jag är nämligen större än så.. *hahaha*)

Igår var jag och två av barnen på Almåsa, med mål att bli av med lite leksaker på det årliga loppis, som alltid hålls på Almåsa-dagen.

Eftersom vädret inte höll i sig så länge, valde vi att avbryta vid tolv tiden, men de små fick ändå sålt en hel del och gjorde en vinst på totalt 248 kronor..

Senare åkte hela familjen till Ystad för att, andra året i rad, gå på matmarknaden..

Hamburgare och langos.. is da shit!

Tomas hade kollat upp att marknaden skulle hålla öppet till klockan 19.. men det var tur att vi inte väntade för länge på att åka dit, då de började packa ihop redan vid 17-tiden, när vi lämnade..

Köpte lite godsaker med oss hem och naturligtvis blev det "tjockevadd" som Charlie och Jasmine säger..

Härligt att vara tillsammans med hela familjen!!

Kärlek & Ärtor!

Sedan Bella dog, har jag varit aningen ostabil i mitt inre och jag har därför kraschat några gånger under veckan som har gått.. Inte helt konstigt kanske, men det dåliga samvetet får mig att minnas hur jag en gång var, alltid..

Trivs inte alls med mig själv, inuti för tillfället.. Jag försöker att inte analysera varje känsla som hugger mig i bröstet, så som jag alltid gjorde förr.. och jag vet att jag kan, men det är svårt.

Det var ett tag, som jag kände att jag hade full kontroll.. Jag minns inte riktigt när det började..?! Men jag kunde sortera mina känslor och "plocka bort" de som jag ansåg vara oväsentliga och på så sätt må genuint bra inombords. En fantastiskt skön grej, när man har levt ett helt liv med tusentals känslor att analysera varje dag.. Däremot kommer jag ihåg, på dagen, när harmonin i kroppen försvann.. och det har varit en strid (ändock om något mindre än tidigare) med mina inre demoner, sedan jag förlorade min hund. Samma sak som tidigare, kan jag känna mig kall och oberörd, samtidigt som jag kan bryta ihop fullständigt, helt utan förvarning.. Cirkeln är svår att bryta, men som sagt.. Jag vet att det går.

Har kommit till insikt med att jag har blivit mer långsint i de känslor som fastnar.. Och tyvärr är det så att känslan som håller sig fast hårdast, den som känns allra starkast, är ilskan. (Och om sanningen ska fram, har det nog alltid varit just ilskan, som fått mig att må dåligt?) Den förgiftande bitterheten, som jag är fullt medveten om, trotsar mig påtagligt dagligen och jag försöker hitta ett sätt att komma loss från dess klibbiga grepp.. Att förlåta en handling är ingenting man gör i en handvändning.. Att förlåta något oundvikligt, som känslan av orättvisa i att förlora sin hund, känns omöjligt..?!

Jag vet inte hur jag ska förklara det.. Kan jämföra det kanske, eller ja, jag kommer att tänka på, min pappa..?!
För att göra en lång historia kort: Han blev sjuk.. och jag blev arg.. Efter många år av ilska, fick jag höra att jag sörjde min pappa, som efter sjukdomen inte var sig lik. Enligt personen som sa orden, så sörjde jag min pappa.. och hon sa att det var okej.. Och sedan dess har allting, med pappa, varit lättare på något vis..?!

Och kanske är det så..?! Min ilska kanske egentligen är sorg..?!
Det skulle förklara en del i det som pågår just nu, med att jag sörjer hunden, men att det visar sig i ilska..?!

Det känns motigt att se framtiden.. Inte för att jag känner mig speciellt deprimerad.. Men orken till det lustfyllda är låg.. Jag är igång, jobbar och får saker gjorda.. både på jobb och på fritiden.. Men "glimten" saknas på något vis och det påverkar mig.. och det är väl därför mitt analyserande satt igång igen, i ett desperat behov av att hitta harmonin igen..?!

Men.. Det finns mycket att vara tacksam över! Och jag tvingar mig själv att stanna upp och se de små mirakel, som faktiskt sker dagligen..

Kärlek & Ärtor!

Ps.. Bara för att förklara lite om vad min ilska innebär, är det allt annat än litet..
När jag blir arg, är det som en explosion.. Som från en vilande vulkan i ena sekunden, till ett fullt utbrott i nästa.. Ingen förvarning med rök eller lava som sakta sipprar ut, utan en fullständig utbrott direkt.. Kroppen skakar och det liksom bultar inuti, som om hela jag skulle kunna explodera likt en bomb, vilken sekund som helst.. Jag kan inte tänka klart.. Min röst blir mörk och hotfull och kraften bakom skulle kunna välta en skog om den kom i min väg..
- Med andra ord, jag blir ett monster.
(Ett monster som jag hatar.. och cirkeln är sluten..?!)

Än så länge, idag.. har jag lämnat ett av tre barn på förskolan, åkt till jobb, jobbat sju och en halv timme, bokat husvisning, kört tillbaka till Malmö. Hämtat ett barn på förskola och ett barn hemma hos farmor och kört hem till Tomas. Jag har fixat käk till barnen, samtidigt som jag färgade håret, sminkat mig och sitter nu och väntar på att min bättre hälft ska komma inrusande igenom dörren, så att jag sedan ska kunna köra till Almåsa för att hålla bingo resten av kvällen..

- En inspirerande tisdag, med andra ord!

Har just kommit hem från att ha varit och tittat på ännu ett hus.. Den inplanerade husvisningen var väl som de flesta andra och en återkommande tanke slog mig: "Det är bra med en sk. öppen visning, då man inte behöver förboka sitt besök, men shit vad det förstör det första intrycket av huset..! Det blir sällan rätt, när man måste vänta, för att kunna komma in i hallen, som sen är knöka full av människor som försöker passera.."

Mäklaren, som välkomnade oss strax innanför grinden, fick som vanligt våra kontaktuppgifter, gav oss ett häfte och påpekade att de nuvarande ägarna hade både hund och katt och att hon hoppades att ingen av oss var känsliga mot detta.. Bättre hade varit om hon hade informerat om att ägarna rökt inomhus.. för det var väldigt mycket mer påtagligt än hund och katt, kan jag säga..

Synd.. Det var ett mysigt hus.. Men som sagt mer eller mindre rökskadat.. och trots att vi (forfarande) är rökare båda två, kändes det som om det skulle krävas stora insatser för att få tre våningar fräscha igen..

Nåväl.. Huset bredvid var tydligen också till salu och vi passade på att ta oss en titt.. Här hade mäklaren åkt på semester, så det var ägaren själv som stod för visningen.. Tanken här blev mer: "Oj, förlåt för att vi stör er i maten, men oj vad nice att kunna gå runt, bara vi och faktiskt kunna se huset..

Det andra huset var bra.. Inte helt hundra nere i källaren, med påtaglig fukt i ett av rummen och lite väl lågt i tak.. Men ja, tankarna har fått något att jobba med.. Skulle kunna.. om man hade kunnat göra något åt priset.. kanske..?! Jag vet inte..?! Huset har legat ute till försäljning ovanligt länge, så spekulationerna om varför är många.. Kan ha att göra med fukten i källaren..?! Kan också ha att göra med att ägaren vägrar att gå ner i pris..?! Fördomsfullt skulle det kunna ha att göra med att det är danskar som bor där just nu och att de har fixat elen själva..?! *smile* (En fördom utifrån egen erfarenhet och inget illa menat..)

Nåväl..
Vi får väl se.. Barnens entusiasm inför husvisningar är mer eller mindre död.. Det är bara Jasmine som fortfarande tycker att det är spännande.. Charlie tycker att det är "skittråkigt" som han själv uttrycker sig och Jonathan har bara varit med på ett fåtal visningar under de sista åren.. Och jag förstår dem. Jag tycker i ärlighetens namn inte heller att det är speciellt kul längre, då jag redan från början är inställd på att det ändå inte kommer att bli något av det.. Men så har inte den inspirerande "wow-känslan" inträffat på väldigt länge heller.. Och den är ju nästan ett måste, för att det ska vara givande..?! (Mindre öppna visningar, fler bokade möten?) Samtidigt är jag fullt medveten om att jag måste ut och leta för att kunna hitta..

Kärlek & Ärtor

Jag hittade ett par jeans, när jag höll på att tvätta och sortera kläder inför Värmlandsresan, som jag sparsamt stoppade ner i lådan igen, för att ha när vi kom hem igen.. Idag tog jag dem på mig.. Nytvättade och tighta, skulle jag rätta till den knöliga fickan.. och där var hon igen..?! Jag drog upp en av Bellas bajspåsar och än en gång kom saknaden över mig..

Ni som har förlorat ett djur, vet vad jag menar..
Det dyker liksom upp saker hela tiden, som påminner om saknaden.. och det gör lika ont varje gång.

Jag berättade för er om mitt hjärnsläpp, när jag kom hem till Tomas första gången efter det att min lilla Bella bus lämnat mig.. Om att jag omedvetet ställt in mig på att hon skulle vara hemma hos honom och hur hon skulle komma springande och möta mig i dörren.. Samma upplevelse hade jag när vi kom hem från Värmland. Tårarna kom när vi närmade oss parkeringsplatsen utanför Tomas, då Charlie sa: "Jaha, då var vi alla hemma igen.."
- Ja, alla utom Bella, tänkte jag..

Samtidigt som det var skönt att åka till Värmland, komma hemifrån och lämna vardagens alla rutiner, var det helt overkligt att inte ha Bella med och springandes fritt på backen.. Resan upp gick väl relativt smidigt, då jag bara drabbades av enstaka "återfall" när vi passerade platser vi varit på tillsammans, eller rastplatser som vi pausat på.. Men i det stora hela var det trots allt skönt att slippa behöva tänka på kissepauser för hundens räkning.. Däremot hann jag inte mer än upp på rummet, när vi väl kommit fram, förrän påminnelsen om saknaden kom, när jag öppnade en av lådorna för att lägga ner barnens kläder.. och hittade Bellas "sommarskål" (matskål) som jag lämnat kvar på gården för att slippa släpa den fram och tillbaka.. *suck*

Nåväl.. Livet fortsätter.. Vilket jag intalat mig själv många gånger den senaste tiden, tycker jag..?! Det räcker med att det ligger ett mjukisdjur under matbordet och jag råkar stöta till det med foten, så kommer saknaden.. Likväl som när det trillar mat på golvet och jag får plocka upp det.. För att inte tala om mat som blir över och som måste kastas..?! Jättejobbigt?!! Men som sagt, livet går vidare..

Båda pojkarna har redan börjat fråga om en ny hund, men jag vill att vi sörjer färdigt först.. Sen att det kanske bara är jag som fortfarande sörjer, kan jag inte svara på. Jag vet att saknaden är stor för oss alla och att både jag och barnen tänker på ny hund så småningom, men jag vill inte ha för bråttom.. Försöker påminna mig själv om mitt eget uttalande gällande att skaffa hund i dagsläget.. "Jag hade inte skaffat hund nu, så som vi lever just nu, med jobb och barn och framför allt en liten lägenhet på sjunde våningen.." Sen att jag hade Bella, när jag sa dessa ord, gjorde övertygelsen till uttalandet lättare att hantera.. Är inte lika kaxig idag, när jag inte har någon hund längre..

Erkänner att jag tittar efter hundar hela tiden.. Har dock en vision om att min nästa följeslagare kommer från djurens vänner.. om de kan anse mig och min familj vara lämplig nog till att ta hand om en hund..?! Det är ju lite som en adoption.. Man kan granskas som om man var en förbrytare och kraven är höga. Jag ville egentligen redan innan jag skaffade Bella, gå via djurens vänner, men kravet på att inte ha barn under sex år, kändes svårt att tillgodose, då jag ville ha minst tre barn och Jonathan bara var två år vid tillfället.. Idag har jag mina tre barn, som alla blir äldre, men det finns en risk att inte bli "godkänd" då Jasmine saknar två år, med sina fyra år..?!

Ja ja.. Det blir inte än på ett tag och vem vet hur snabbt tiden hinner passera.. Har sagt till Tomas, lite på skämt, att nu är det verkligen bråttom med det där huset som jag tjatat om i femton år.. för jag ska ha hund! Men ja, har jag kunnat vänta på mitt hus i femton år, kan jag kanske vänta på hunden ett tag till..?!

Skämt å sido..
Det kommer när det kommer..
- När tiden är rätt, som jag vill tro..?!

Kärlek & Ärtor!

(Jag och Bella i soffan hemma hos Tomas 2015)

Efter att ha varit iväg på en veckas semester tillsammans med familjen och dessutom spenderat några dagar, både före och efter resan, hemma hos Tomas.. var det GALET skönt att få krypa ner i sin egen säng igårkväll..!!

Svårt att förklara för de som inte förstår, dragningskraften mellan sina barn hemma hos pappa och känslan av att vara hemma.. Och ännu svårare är det att förklara, när man älskar och faktiskt är tillsammans med deras pappa..

Att vara särbo är svårt i mångt och mycket, men att förklara varför jag inte kan flytta in till Tomas igen är svårare..

Känner mig egoistisk, när det kommer till barnen.. En semester, där allt är "som vanligt" med mamma och pappa tillsammans hela tiden, men med jobb på schemat köra mammas-, alternativ pappas vecka..

- Det var INTE lätt att lämna barnen igår, kan jag säga..!! Båda de små grät och visade klara tecken på separationsångest, vilket drog ut på tiden..

Nåväl..
Nu är det dags att börja jobba, så jag säger: Kärlek & Ärtor och önskar er en fantastisk fredag!!

Kom hem till Tomas igår, för första gången sedan Bella dog.. och kom på mig själv i förväntan efter ljudet av hennes tassar mot golvet, komma springande mot mig, när jag öppnade ytterdörren..

Det hände ibland att Bella följde med Tomas hem och att ensamheten efter henne, hemma hos mig, då alltid kompenserades med hennes varma välkomnande när jag väl kom hem till Tomas och vi träffades igen.. Och jag förmodar att eftersom jag saknat Bella i ensamheten där hemma, att min hjärnan ställt in sig på att saknaden snart skulle vara över och på så sätt inbillat mig att hon nu skulle vara hemma hos Tomas..?! Men ja, så var det naturligtvis inte..

Senare på kvällen, när jag låg i soffan och dottern kom och kröp upp intill min sida, tryckte jag näsan mot hennes hår för att pussa henne på huvudet och genast var minnet och saknaden där efter att få trycka ansiktet i pälsen på Bella och pussa henne på nosen så som jag alltid brukade göra.. Känslorna tog över och jag fick resa mig upp och gå ut på balkongen för att inte visa mina tårar för de andra..

När jag sedan satt där på balkongen och hade torkar mina tårar kom jag att tänka på hur olika vi är i vårt sorgearbete.. Tomas hade berättat för mig om Charlie (7år) att han hela veckan, sedan det hände, har gråtit sig till sömns och knappt hunnit vakna igen på morgonen förrän tårarna sprutat.. Jonathan (12år) har stängt in sig på sitt rum, inga tårar inga ord.. Och Jasmine (snart 4år) har upplevts som oberörd.. kanske ännu ovetande om vad som faktiskt har hänt..

Jag tänkte tillbaka på hur det var när jag själv var barn och vi förlorade vår familjehund.. Jag minns inte hur gammal jag var, men gissar på att jag var någonstans runt Jonathans ålder. Jag minns att jag var jätteledsen då också, men jag kan inte riktigt jämföra det med den otroliga saknad jag känner nu i vuxen ålder.. Tänker på hur det var för min mamma.. och vill tro att jag kanske kan förstå hennes dåvarande sorg bättre nu än då..

När vår andra familjehund dog, hade jag nästan precis flyttat hemifrån och jag kan ärligt säga att jag inte kan minns speciellt mycket sorg. Jag vet att jag var ledsen, men minns mig mer arg än förtvivlad, då jag inte hade fått chansen till att få säga farväl.. (En av de livserfarenheter jag fått, som senare skulle leda till mitt val att tvingade in hela familjen till djursjukhuset mitt i natten..)

Alla sörjer vi olika.. Allt utifrån relationen till den avlidne, till beroende på vilken ålder vi har.. Den varierade åldern, har olika många livserfarenheter och jag tror att det också kan ha att göra en del, med hur vi hanterar sorgen på olika sätt.. Sist men inte minst har vi naturligtvis vår egen personlighet, som avgör vilket sätt vi agerar på.. En del människor bara måste få gråta floder, högt och tydligt så att alla ser och hör.. Andra vill hellre sörja i tysthet, bli färdiga och gå vidare..

Jag hämtade barnen igår. Först Charlie på skolan, som var glad och hoppig som alltid.. Sedan Jasmine på förskolan, som också verkade ha haft en bra dag. När vi gick ut ifrån förskolan och var nästan framme vid bilen, ropade Jasmine glatt "Bella!" så som hon ibland gör när Bella är med i bilen.. Charlie som skuttat och hjulat, hoppat och pratat oavbrutet sedan jag hämtat honom på skolan, blev helt tyst och stilla och gick dämpat in och satte sig i bilen.. Samtidigt som jag förklarade för Jasmine, att Bella inte finns mer. Att vi inte kan träffa Bella mer, men att hon alltid finns i våra minnen och hjärtan..

Det gick en stund i bilen, på väg hem till mig, som vi satt i tystnad.. men så bröt Jasmine tystnaden med berättelser om dagen och vi "kom igång" igen..

Det är svårt att veta om man gör rätt som vuxen.. Ska jag prata mer, ska jag låta allt bero..? Vill barnen verkligen höra, eller vill de bara glömma..? Jag är tacksam för att jag har så fina barn, med relativt lättlästa signaler i sina personligheter.. och för att jag är en känslomänniska som kan sätta mig in i deras tänkbara känslor.. Men jag står fortfarande frågande i huruvida jag gör rätt eller inte.. Men det är väl som allt annat, omöjligt att veta.. Kanske blir som min mamma alltid sagt: "Det visar sig först när barnen är vuxna.." Men tills dess får jag ha tillit till mig själv och min intuition och göra så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor