Det känns lite galet nu, av olika anledningar.. Mest galet är nog att jag inte har sovit något på nästan 19 timmar.. (Räknat från 23-tiden igår)

- Ja, det blev lite crazy, när jag somnade på soffan igår, nästan direkt hemkommen från jobb.. och vaknade, som sagt, igen strax efter klockan 23.. Innan jag hann reagera, var klockan 01:30 och jag insåg att det var bättre att hålla sig vaken än att gå och lägga sig igen.. Skulle nämligen vara på jobb klockan 06, då jag hade öppningen idag. Och som alla vet (borde veta vid det här laget) så är jag inte den som har lätt för att komma upp på morgonen.
- Tre koppar kaffe och aktivitet, i form av virkning, höll mig vaken och fortare än vad jag hade trott var det dags att åka till jobb.

Tanken var att jag skulle vila en stund när jag kom hem idag istället, men så blir det ju sällan som man tänkt.. och jag är fortfarande o-soven..?! *smile*

En annan faktor till att det känns lite crazy, är att jag och Tomas ska på date ikväll.. Vi ska gå på bio, bara han och jag, för andra gången i vår gemensamma historia tillsammans.. Vilket är galet på fler än bara ett sätt..

Nåväl.. Snart kommer barnvakten, världens bästa farmor.. och det är dags för mig att fixa det sista..

Önskar eder alla en skön fredag!
Kärlek & Ärtor.

Ja jag vet att klockan är mycket och att jag borde ligga i sängen redan.. Men eftersom det inte ligger någon och väntar på mig, passar på att tacka för en helt sagolik helg, tillsammans med alla mina tre barn, hemma..

Helt utan några planet eller krav har vi spenderat, så gott som hela helgen, åt mys med allt vad det innebär.. För att dra några exempel har vi bland annat varit i leksaksaffären och tittat, provat, känt, klämt och fantiserat oss om att ha, en massa leksaker. Vi har ätit ute. Vi har spelat spel. Vi har tittat på film(er).. Ätit godis, lagat mat, frossat i fruktsallad med glass, blåst ägg, ätit pizza i soffan.. Vi har badat, pratat, läst sagor, diskat, städat under sängen.. och bäst av allt så har vi skrattat nästan hela tiden!!

- *Älskade änglatroll! Ni är det bästa jag har gjort!! Och ni har verkligen bekräftat mig, som en bra mamma, hela veckan!!*

Imorgon, efter skolan, är det Tomas som tar över.. och det kommer att bli tufft att inte få träffa dem på en vecka.. Tack och lov för att jag har mitt fantastiska jobb, som håller mig sysselsatt och där jag får min dos av ungar!!

För .. "om inga ungar funnits så slutar jag" som Cornelis Vreeswijk så vackert uttryckte sig!

Kärlek & Ärtor!

Ps. Nu har jag någon, som ligger i min säng och väntar på mig.. Hunden vill att jag kommer in och lägger mig! *smile*

Det finns stunder som man blir hörd ifrån ovan..?!
Mitt liv kommer att bli bra..
Det kommer att ordna sig.

Även om jag tappat hoppet, förlorat mängder, har brist på förtroende, sörjer vidare.. Har jag en styrka inom mig som för mig framåt.. Tackar mina barn för att de finns och för äventyret vi snart ska ge oss ut i..

Kärlek & Ärtor

Hade öppningen imorse, så jag var uppe redan 04:40, för att hinna med att tvätta håret och göra mig iordning för "världens bästa fredag".. ett litet fenomen, som vi har varje fredag. *

Det känns så oerhört bra, på jobb, när man mår bra och kan smitta av sig på barnen..! Det räcker med att man är lugn i själen, så blir barngruppen också lugn.. (allt är dock relativt.. *smile*) Det körde ihop sig lite med min planering, samtidigt som jag skulle hålla i samlingen och dessutom ha förmiddagsrast, men med lugn i sinnet löste sig allt och det känns ännu bättre inombords..

Eftersom jag öppnade imorse, slutar jag tidigt och jag ser fram mot ännu en härlig start på helgen tillsammans med mina barn.. De fick sova hos Tomas i natt, pga. min arbetstid, men eftersom Tomas är iväg på "jippo" hela helgen, (åkte strax efter han lämnat barnen) så får jag och barnen hela helgen för oss själva.. Har inga direkta planer, det är ju inte min starkaste sida som förälder, men vi tar det som det kommer och eftersom vi är rätt så spontana hela högen är jag säker på att det kommer att bli bra i slutänden!

Kärlek & Ärtor!

Andra dagen hemma, med sjuka lilla Jasmine, är snart slut och jag får väl säga att läget är ok.. inte för att det är så bra som det kan bli, men det finns hopp om det..

Igår under dagen, trodde jag att vi skulle vara klara, typ idag.. med sjukdomen som håller oss hemma, men nej det går inte.. Feberfri nästan hela dagen, men så framåt kvällen kom den igen..?! Och en natt ifrån underjorden välkomnade den sena timmen vi vaknade imorse.. (Det är i stunder som dessa, som ett gemensamt rum till alla tre barnen är mindre bra, då det tär på precis alla om en av de små är sjuka..) Jasmine fick förvisso så småningom komma in och lägga sig i min säng, men pojkarna stördes ändå i sin sömn..

Tack vare att vi försov oss imorse, fick det bli frukost hemma och även om det egentligen inte borde sägas, (?!) så måste jag ändå medge att det blev en mysig morgon, då vi riktade in oss på att komma till skolan i tid till lektion nummer två.. (I min fantasi tänkte jag, när vi satt i bilen väl på väg till skolan, att livet hade varit ljuvligt om varje morgon kunde starta så här sent.. Men det vet ju alla att det är tekniskt omöjligt inom de ramar vi lever..)

Idag, när jag och Jasmine hade släppt av killarna på skolan, körde vi till affären för att handla det nödvändigaste.. (Det är vid tillfällen som dessa, då det är mindre bra att vara särbo.. saker och ting löser dig inte av sig själv och man måste i egen person ta tag i sånt som måste göras..)

Nåväl.. Jag blir mer och mer varse om hur Jasmine känner i näsan, när hon gråter förtvivlat om att hon har ont, då jag också börjar känna av symtomen. Hoppas dock att det stannar vid lite näsont och inte blir värre än så.. Jag har ett jobb som behöver mig.. och jag behöver mitt jobb, så: "feber, håll dig borta.. tack!"

Även om det är frustrerande att inte kunna vara på jobb, nu på början av terminen när det är så mycket som dras igång.. måste jag ändå medge att det är supermysigt med att ha barnen hemma! (Min vecka med barnen, denna veckan, om någon missat det..?! *smile*) Det märks att de har blivit äldre.. Både i hur det går här hemma, vad de gör och hur de gör det, men även i deras sätt att prata och framför allt i vad de talar om.. Fullständigt älskar deras tankar och funderingar.. och att de faktiskt delar med sig av vad de känner och tycker!
- Vi snackar kvalitetstid, på hög nivå!

Nu är det dock hög tid att de gör sig redo inför natten.. och jag får allt vacker avsluta här och nu, för att göra min plikt som mamma och hjälpa till och om det behövs mana på..

Kärlek & Ärtor!

Ps. Till dig som ännu inte förstått att tiden tillsammans med dina barn är tillfällig.. Passa på att umgås med de små liven medan du kan! Det är så vi knyter banden.. Och eftersom vi bara har våra barn till låns, är bandet inför framtiden viktigare än vad du kanske tror..?! (Om du inte vill bli gammal och ensam det vill säga..?!) Bara en liten parentes.. *smile*

Jag vaknade ensam i min säng imorse, av att en röst i mitt huvud sa: "Jag ordnar det här."

Jag tittade på kockan som visade 08:00. Jag minns inte att jag drömt något speciellt, men att jag inte kunde släppa ordet "ordnar", som fick mig att reagera..?! Om det hade varit jag som hade sagt den meningen, hade jag nog sagt "fixar" istället för "ordnar"..

Rösten som väckte mig, lät som en äldre kvinnoröst.. Jag kan inte påstå att jag kände igen rösten, men i min reaktion gällande ordval, kom jag automatiskt, direkt att tänka på min mormor..?!

Det ska kanske tilläggas att jag hade ett mindre breakdown igår, då jag fortfarande efter snart tre år, kan känna en inre tvist gällande mitt inre behov av att få känna mig hemma, samtidigt som jag vill vara tillsammans med mina barn, min familj, hemma hos Tomas.. Lite som att jag vill ha kvar kakan, men äta den samtidigt..?! (En av de stora nackdelarna med att leva som särbo..)

Jag vaknade i och för sig med ett ryck, men kände mig ändå lugn..
- Så lugn, att jag somnade om igen..

Jag vill så innerligt, önskar med hela min själ.. att jag skulle kunna välja de goda tankarna istället för att hela tiden falla in i det mörka, dystra som hela tiden återkommer.. Måste medge att det skrämmer mig en aning, efter att ha läst så mycket om "kraften" (energin) som fungerar som en magnet.. Att allt gott drar till sig bra saker. Och att allt ont drar till sig dåliga saker, upplevelser, känslor, mm. "Det vi ger, får vi tillbaka" som det står skrivet..
- Kanske är det så, att någon (?!) ser min ärliga vilja och förstår mina goda tankar..?
Kanske är det så att någon (?!) förstår att jag behöver hjälp och som nu gett sig till känna i form av betryggande ord som väcker mig från min sömn? Ge mig en gnutta hopp, att orka fortsätta min kamp, mot mina inre demoner..?!

.. Eller så är det bara hittepå.. Hokus pokus.. Tramsigt flum, för att jag håller på att tappa förståndet?! Ett sätt för mig att fortsätta framåt, trots att jag egentligen inte orkar mer..?! I brist på fler idéer om hur jag ska kunna påverka min situation..?!

Jag läser och läser, har aldrig läst så här mycket.. Jag tror och jag hoppas, men samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska tro på eller hoppas för.. Känns som om att "jag" inte längre är värd engagemanget.. att tro eller hoppas på..?! Mina tankar och känslor är ändå ingenting värt.. Det hjälper liksom inte att analysera.. Det hjälper inte att öppna upp sig.. Det hjälper inte att lyssna på mitt inre, då det oftast krockar med något annat som jag har i tankarna..?!

Jag känner mig motsägelsefull, oärlig, tjatig.. Tråkig och grå.. Instängd och vilsen.. som om jag tröttar världen med "mig"..
Mitt dåliga samvete, för att jag är som jag är, trycker ner mig.. Jag känner mig egoistisk, men samtidigt bortprioriterad.. Hela tiden i konflikt med mig själv, hur jag än vrider och vänder ut och in på mig..

Jag tar åt mig, sekunden senare slår jag det ifrån mig..
Jag måste säga vad jag känner och tänker.. och trycket släpper.. Men sekunden senare ångrar jag mig, får ångest och trycket ökar igen.. Jag vill ha mina barn i min närhet, samtidigt som jag vill vara ensam.. Jag vill ge allt till alla andra, samtidigt som jag känner att jag behöver allting själv. Jag anser mig ha en massa kännedom, öppet sinne, erfarenhet, kunskap.. samtidigt som jag inte har ett skit.. samtidigt som jag är fullt medveten om all gott jag faktiskt har.. Jag kan känna mig oerhört engagerad, men anses ändå vara nonchalant. Jag kan älska till döds, men anses ändå vara ointresserad.. Hela tiden tillrättavisad av mitt dåliga samvete, som jag får då jag ser på mig själv utifrån..

Tanken slår mig nu, att det kanske inte alls är mina inre demoner på insidan som jag krigar mot..?!
Kanske är det mitt inre (känslor och tankar) som krigar med mitt yttre (upplevelsen av mig själv) ?
Kanske är det det som är svaret som jag ska jobba mer på?!

- Eller så är svaret, helt enkelt att jag bara borde sluta skriva nu..?!

Ta det som du vill.. men..
Kärlek & Ärtor, i all mening och välvilja!