Igår, när Tomas var här och lämnade pojkarna, sa han något som fick mig att fundera..

Han låg i soffan, efter vi hade ätit och pratade med Jasmine, när jag kom och gjorde dem

sällskap. Vi beundrade Jasmine en stund i tystnad, när Tomas plötsligt sa, till Jasmine:

- Nu kan du snart komma och sova hos pappa.

- Och visst är det så.. eftersom hon har börjat med modersmjölksersättning (långt ord..)

Men när Tomas sa det, var min första tanke: "Usch nej, va' jobbigt"

Jag svarade honom, att han kanske kunde ha henne under en dag istället..

Hemska tanke på att inte ha henne hos mig när jag ska sova! Hon sover i sin egen säng, så

det är inte det att jag måste ha henne nära intill.. men jag vill nog ändå ha henne bredvid

mig i samma rum..?! Jag vill kunna höra henne, när hon sover.. och vaknar..

Sen kom jag att tänka på, hur jobbigt jag skulle tycka att det var, att inte vara närvarande,

när lilla "Mina Jasmine" skulle behöva något.. Mat, ny blöja, rapa lite till, nappen..

För hur man än vrider och vänder på det, så är det ju faktiskt jag som känner

henne bäst.. Tänk om hon vill något och Tomas inte skulle veta, eller förstå vad..?!

Ja, det låter ju lite galet.. jag vet. Klart att Tomas hade sett till Jasmine's bästa!

Klart att han hade provat sig fram (precis som jag gjort och gör) för att till slut

komma på vad hon egentligen vill.. Tomas är en jättefin och bra pappa! Tro ingenting annat!!

Men just vetskapen om att jag inte skulle vara där.. OM i fall att..?!

"Ve och fasa, hemska tanke."

Tänkte sedan på att det är ju så Tomas har det. Han har själv VALT att ha det så, förvisso,

men ändå.. Han har ingen aning om alla de små, men underbara ögonblick, som uppstår dagligen..

När man bor tillsammans kan man ständigt uppdatera vad som hänt i barnets utveckling, men

som i vårt fall, trillar händelserna liksom bort lite, mellan gångerna vi träffas.. Även om det inte

brukar vara längre än en till två dagar, mellan gångerna.. och även om jag verkligen försöker att

berätta allt som händer..

Han ser att hon ler.. Han ser på hennes kinder och känner på hennes tyngd, att hon har gått

upp i vikt sedan han träffade henne sist.. Men sedan är det inte så mycket mer.. Han vet inte

hur hon låter när hon känner sig lite ensam och har ont i magen.. Han har, som sagt, bara fått

det berättat för sig.. som till exempel, nu i helgen, då hon hemma hos mormor, "pratade" för

första gången..

- Usch, ja det finns så fruktansvärt mycket som han missat redan och jag kan

i ärlighetens namn inte begripa hur man kan leva med det.. eller utan det.. 

- Jo, det kan jag visst, egentligen!

Han är pappa.. jag är mamma.. Stor skillnad under det första året! 

Pappa för tredje gången, dessutom.. så han är väl van.. Han har ju alltid 

varit tvungen till att vara på jobb.. Jag förmodar att det är helt naturligt

för Tomas.. och andra familjeförsörjande pappor.. att inte vara med hela tiden..?!

Jag som mamma, känner att det skulle vara helt overkligt.. i alla fall för mig!

* * * * * * *

Det är svårt för mig, att inte vara närvarande, vad gäller pojkarna också.. men de

är ändå så pass stora nu.. De berättar spontant om sin dag, eller om det där speciella, som hänt under veckan.. Och jag vet, med säkerhet, att de säger till när det är något som inte passar dem!

* * * * * * *

- Ja ja.. Jag förmodar att den "hemska tanken", grundar sig i att jag inte är riktigt redo att

"släppa" ifrån mig Jasmine än.. mer än att jag är orolig för att Tomas inte skulle klara av henne!

För som sagt.. Det finns ju faktiskt en anledning till varför det är just han som är pappa till mina barn.. och jag tycker att Tomas är en helt fantastisk pappa!!