Jag börjar dagen med en något förtidig morgonpromenad med hunden.. Hemma igen strax efter klockan 05:30.. Det är den 20 december och på dagen, så när som på timmen, är det 16 år sedan jag blev mamma för första gången..

Jag känner mig kluven i mina känslor.. 

Minns dagen som igår. Osäkerhethen innan, kampen som var över på 2,5 timmar och den otroliga energin som fyllde min kropp sekunden efter Jonathan var född.. Jag minns och jag njuter av välsignelsen över lyckan att kunna få barn. 

Andra sidan av myntet är det otroliga jobb som krävs när man är mamma.. Eller ska jag säga, det som jag som mamma kräver av mig själv..?! Det behöver inte vara svårt.. Men alla vet, eller borde veta, att barn kräver både tid, pengar och galet mycket ork..

- Små barn, små bekymmer.. Stora barn, stora bekymmer.. brukar man säga och jag vill delvis hålla med. Inte för att jag tycker att själva bekymmerna blir större som i storlek.. Nej jag skulle hellre vilja beskriva de som att de ökar i svårighetsgrad.. För en treåring kan hela världen rasa för att en av strumporna sitter snett.. Något som man som förälder kan lösa med så enkla medel som att bara vrida lite på stumpan..

Det är då liiiite svårare att hantera sånt som ångest.. skolk från skolan.. dåligt umgänge.. ätstörningar.. sprit.. knark.. självmordstankar.. mm.. Saker som ännu inte finns i ett litet barns liv..

OBSERVERA nu att ovanstående punkter, lyckligtvis inte slår hårt just i vår familj.. men det är sådana bekymmer som finns runtomkring de äldre barnen oavsett..

Jag är inte någon speciellt orolig mamma.. Jag har jobbat hårt för att lägga en så bra grund som möjligt.. och jag litar på mina barn.. (inte korkat litar på, utan litar på med insikt och förståelse. Mina barn är precis lika mänskliga barn, som alla andra barn..) 

Nåväl..

Jag tittar på klockan och ser att tiden för mitt skrivande börjar rinna ut.. och det är hög tid att väcka resten av familjen, för att tillsammans gå och sjunga för vår idag nyblivna 16-åring!

Kärlek & Ärtor!