Att ha två hundar, är en dröm som har gått i uppfyllelse..

För mig var det en självklarhet att adoptera.. och även om det är något av en chansning, så är det något av det bästa jag har gjort!

Ja.. det har krävts en hel del arbete.. men att ha djur kräver alltid stort engagemang.. oavsett var de kommer ifrån!

Bella, min tidigare hund köpte jag som valp, från en privatperson.. och jag är tacksam för att ha fått erfarenheten av hur stor skillnaden kan vara på hundar som blivit socialt hanterade med kärlek redan som små.. och på de hundar som föds, eller blivit utkastade på gatan..
Det ha gett mig ett större perspektiv att förstå hundarnas behov. Förståelsen har gett mig tålamod och viljan att lyckas har alltid varit starkare än uppgivenheten..

Spira var sju månader när hon kom till Sverige med flyg från Spanien. Hon hade hittats övergiven på en kyrkogård, tillsammans med sin biologiska syster, men utan mamma.. Då var hon cirka två månader gammal.

Traumat med att förlora sin mamma i tidig ålder, ihop med att hamna på ett hund-shelter, med en massa andra hundar, som förmodligen satte henne på plats, gjorde att hon tuggade på allt.
(Pusselbitarna faller på plats allt eftersom man lär känna sin adopterade hund och jag är ganska så övertygad att hon varit med om något ihop med en schäfer, då hon varit rädd för just denna ras sedan dag ett..)

Det tog lång tid innan vår vackra Spira slutade tugga sönder saker.. Lång tid och stora kostnader..
Barnen grät över söndriga leksaker.. Mannen skrek över söndertuggade skor, jackor, plånböcker och betalkort.. Själv såg jag det bara som saker.. och jag tror att jag sa det hundra gånger om dagen:
- Vi måste hjälpa hunden i att göra rätt.. (alltså inte låta sakerna ligga framme, bland annat..)

Visst kunde jag bli lite irriterad när jag stod och spacklade väggen vid dörren för tredje gången.. men vad var det i jämförelse med mitt lilla hjärta?!

När man ser en ung hund, som ännu inte har vuxit i sina öron.. som man längtat efter och som äntligen kommit hem.. vill man ju bara kela med det lilla livet..?! Spira visste inte vad det var.. Kela? Nej varför då? Jag har aldrig legat i en soffa och kelat med människor förr? För mig kändes detta fruktansvärt. Med erfarenhet från min Bella, som älskade att vara nära.

Spira hade aldrig ingått i någon flock.. och hon behövde tid, kärlek och mycket tålamod, för att komma underfund med hur det egentligen ska vara.

Siggi, min andra hund, var strax under året när hon kom till Sverige med bil från Irland. Pusselbitarna i hennes fall, skulle senare visa sig att hon troligtvis bott hos någon, men blivit utslängd, eftersom hon gick fint i koppel redan från början och blev väldigt orolig efter sitt halsband, när jag på kvällarna tog av henne detta..?! (En annan väldigt tydlig pusselbit av Siggi?s historia är hennes dna-test, där man kan se att hon, enligt mig, måste ha blivit avlad efter planering, då raserna i hennes släktträd är väldigt kontrollerade på båda sidor, långt bak i generationerna..?!)

Siggi älskar närhet och har inte behovet av att tugga sönder saker.. Däremot tog det ett bra tag innan vi kunde lämna henne ensam, då hon desperat försökte tugga sig ut.. (Jag är en jäkel på att spackla väggar.. om ni inte visste..?! *smile)

Idag är de flesta bekymmerna förbi..
Efter ett år tillsammans har både Spira och Siggi funnit sin plats i flocken och allt fungerar bra.

Spira är fem år och med tanke på hennes tidigare påhitt, är hon idag en väldigt lugn hund. Siggi har just fyllt två och är allt annat än lugn, men med en precis lika fantastisk och unik personlighet som Spira.

Som tillsammans är som Yin och Yang.. Helan och Halvan.. Kling och Klang.. synkade till att kissa samtidigt när de kommer ut.. men som dag och natt i sina sätt att vara.

Spira är graciös, stolt.. Jag tror hon anser sig själv vara av kungligt blod..?! *smile* Siggi är klumpig och mer som narren som ska göra sig lustig hela tiden..?! Tillsammans är de dock den absolut bästa duon jag känner! Och jag är så tacksam över mina flickor!

Kärlek & Ärtor!

Igår åkte vi till Lomma, för att umgås med vänner på La Greppia.. En trevlig restaurang i italiensk anda, som ligger utmed kanalen, som jag varm kan rekommendera.

Maten är god, men igår blev det dock mer dricka än käk, för min del..?! Glass och pizza till barnen.. Alkoholfritt till mannen och allt i trevligt sällskap med härliga människor!

Kärlek & Ärtor!