Idag firar vi våra pappor, runt om i landet..
Bilder på sin älskade partner tillsammans med gemensamma barn.. Facebook.. Instagram.. Kärleksförklaringar till sina egna pappor.. Tankar och lovord om bortgångna pappor.. Snälla pappor.. Glada pappor.. Pappor som alltid ställer upp.. Hårt arbetande pappor.. Ja, pappor av alla de slag..

Det är frukost på sängen, tv-apparater, slipsar, världens-bästa-pappa-muggar, teckningar, blommor, mm, mm..

Och så har vi mig..?! Egoisten som vältrar sig i sin egen olycka..?!
Idag, världens sämsta människa.. som inte har hunnit fira Tomas på morgonen, då han och Jonathan åkte iväg för att coacha/spela fotbollsmatch tidigt imorse.. Jag har inte köpt något.. Jag har inte gjorts något.. Inte planerat något.. Ingenting..!

Min egen pappa bor tio mil bort och även om det inte borde spela någon roll, så känner jag,
i all ärlighet, inte för att fira honom.. Ytterst tragisk.. Otacksamt, kan tyckas.. och faktiskt lite
skamligt, enligt mig själv.. men så är det..

Samtidigt som jag blir glad av att se och läsa alla dessa fantastiska "pappa-hyllningar", både här och där.. kan jag känna en stark avundsjuka och enorm saknad.. blandat med dåligt samvete och skam, för att jag inte är bättre än den skit jag är.. Otacksam jä*el..?! Det värsta är nog att jag tusen gånger om dagen, kan tänka tanken på att vilja, kunna, få lov att göra något fantastiskt för alla de underbara människor som finns runt omkring mig.. (inte bara pappor, på farsdag..) och som betyder allt.. men va f*n..?! Är man en fattig kyrkråtta, så är man..?! Och det där med att "det är tanken som räknas".. känns väldigt, väldigt, väldigt för litet..!!

Nåväl.. Nog om mitt patetiska självömkande.. Grattis alla pappor..?!
Och grattis till alla er som kan, vill och faktiskt firar dessa fantastiska människor, en dag som denna!