Igår fick jag ett meddelande från en tjej som också har adopterat hund genom organisationen "Amigos Mios" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse)

Hon hade sett att jag nu, för inte så länge sedan, har adoterat min andra hund och hade en del frågor gällande detta..

- Fantastiskt roligt att hon tog steget och ställde frågan om jag ville dela med mig av min erfarenhet, då jag älskar att få hjälpa andra.. Både fyrbenta och tvåbenta..

Det blev ett långt svar, då hon var nyfiken på mina tankar runt att ha två hundar. Hon ville veta om jag hade några speciella tips och råd och som sagt vad min egen erfarenhet tyckte och tänkte..

Jag brukar säga att jag inte är någon expert, men eftersom jag är uppvuxen med hund och har haft egen hund sedan 2005, anser jag mig själv kunna en del. Inte bara för den sakens skull, men för att jag faktiskt har läst på en hel del genom åren. Jag har gått olika kurser både med och utan hundar och jag har tack vare tiden, fått erfarenheter både med hund från uppfödare och rescuehundar. 

Spira min första rescue, var en nöt att knäcka..

Hon kom till Sverige som 7 månader gammal och hade blivit lämnad på gatan av sin mamma (av okänd anledning) troligen alldeles för tidigt. När hon kom in i mitt liv var hon  orolig, hela tiden på tå.. Hon var rädd för allt, bilar, mörker, höga ljud, snabba rörelser, mm.. Men det svåraste att få bukt med var hennes tuggande på precis ALLT. 

- Det var lyckligt att hon kom till oss.. till mig, som vägrar ge upp något som jag tagit mig an.. Annars hade hon nog blivit omplacerad nästan direkt.. (?!) Vi snackar "tuggskador" för tusentals kronor..

Skor, väggar, dörrkarmar, jackor, leksaker, stumpor, mattor, plånbok med innehållande betalkort, körkort, mm.. Hon rev ner ljusknappar från väggarna. Rev stora märken i dörrarna.. Ja alltså.. Spira var verkligen en crazy liten själ.. Men så fantastiskt mild och fin med alla!

Jag såg potensialen och jag hade bestämt mig redan från början.. Och jag kämpade!!

Och ja, herre gusseness, vad jag kämpade.. Med beröm i ena handen och tårar i den andra.. En galen resa, men som resulterade i en fantastiskt fin familjehund! 

Idag är Spira fyra år gammal och allt som har varit är som bortblåst.. (Lite grann som taket jag nämde i förra inlägget.. *smile..)

Hon är trygg med oss och i sig själv. Hon vet vad hon får och inte får.. (vilket dock inte hindrar henne till att hitta på bus..) Hon är initiativrik och egen, rolig, lugn och som sagt fantastiskt mild och fin med alla hon möter. 

- Min älskade hund Spira!

Och nu har Siggi kommit in i våra liv.. En helt annan liten personlighet, adopterad via oranisationen "Hundar utan Hem" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse) 

En lika mild och fin pälskling med livsglädje likt en valp utan några som helst bekymmer..

Siggi har just fyllt ett år, men upplevs mer som valp än unghund.. Hennes livsglädje smittar av sig och hennes starka vilja av att vara tillags, gör henne till en lite lättare rescuehund.. 

Det har gått lite mer än tre veckor, sedan Siggi "the irish Lurcher" kom till vår familj och tryggheten börjar visa sig mer och mer.. Jag tänker mest på hetsen runt maten.. (som är näst intill en garanti när det gäller rescues) som nu har lagt sig anmärkningsvärt. När maten serveras kan både hon och Spira äta med ro, till och med lämna skålarna, gå ett varv och komma tillbaka, utan oro för att maten ska försvinna. Siggi's päls är inte matt och livlös längre, utan gläner som sig bör och hennes höft- och revben är mer en del av henne än påtaglig synliga. 

Naturligtvis finns här en hel del att jobba på, även när det kommer till Siggi.. Hon gillar att gräva.. vilket Spira också hade som sitt stora intresse som valp.. och mina rabatter ser ut därefter, men det är det lilla i jämförelse..

Kolla skägget på denna donnan..

Helt frågande om hur jag kunde veta vad som just hänt runt husknuten.. *smile..

Siggi kunde inga kommandon när hon kom, men med sin enorma tillgivenhet och sitt stora intresse för gott, tog det bara några dagar innan hon knäckte koden för både "sitt" och "ligg".. Och hon är en fena på inkallning.. Sitt namn Siggi, som vi bytte från Alannah, har hon kopplat sedan dag ett.. (Mycket träning, med mycket gott kan göra underverk om det vill sig väl.. *smile..) 

Tanken är att vi ska gå allmänlydnad, Siggi och jag.. Jag tänker till hösten.. Och hennes stora intresse för att hoppa, kanske blir kurs i agillity eller om jag hittar något kul med någon form av klicker träning.. så småningom..?!

Just nu kör vi "hemmet" som "träning"..

Det är rutiner och regler som ska läras in, ensamhetsträning, samt vårt sätt att leva med allt vad det innebär: sena kvällar, stor familj med mycket ljud och spring, vi som individer, mm, mm..

Siggi är en fantastiskt charmig hund och hon har redan tagit en stor del av mitt

(och familjens) hjärta..Vi drog verkligen vinstlotten, när det kommer till detta lilla energifyllda, milda, lilla sagoväsen.. *smile..

Kärlek & Ärtor!

Paws out.. 

På frågan om man kan le trots att man håller på att gå sönder på insidan, är svaret ja.
Lika ärligt som att gråta floder, utan att någon ser..

Jag har, eller ska jag säga håller, en fasad utåt, som fungerar som en illusion likt magikernas bästa trolleritrick..
- Ingen ser vad som egentligen händer..

Ibland blir jag rädd för mig själv och hur jädra bra jag kan spela för det yttre..

Ni tror att jag är glad. Eller att jag är arg.. Ni tror att jag är ointresserad, nonchalant, besserwisser.. Ni kan till och med tro att allt handlar om er.. och sen tycka synd om er själv för att jag bara ger 85% av mig själv.. (vilket är 90% mer än vad jag har..)

Ni frågar hur det är och jag svarar oftast att det är bra.. eller att det är okej.. eller att det går framåt.. Inte för att jag vill vara oärlig, men för att jag helt enkelt inte orkar att förklara, än mindre låta murarna rasa och låta mitt innandöme brista. (Även om det är väldigt nära gränsen just nu, oavsett mina metoder för att undvika ämnet..)

Ingen vet.. mer än det de antar sig tro..
Känner mig jagad, hela tiden förföljd av någon som behöver mig, drar i mig, piskar mig..

Egentligen är det bara harmlösa frågor, som vad gör du, eller enkla grejer som, kan du ta den till mig.. Eller det som gör mest ont.. jag ville bara krama dig.

Jag förstår att det är svårt för utomstående att förstå.. Hur kan man älska någon och ändå vara så avvisande..?! Men jag orkar inte..

Jag är så trött.
Jag älskar så att det gör ont, men ändå tror ni att jag skiter i vilket. Ni tror att jag är arg och beter er därefter.. Vassa kommentarer, hårda ord.. och ni knäcker mig..

Jag vet att ni älskar lika mycket som jag.. men allting gör så ont.. Och jag är så trött.

De som kanske egentligen kräver mest just nu, men ändå upplevs som de minst krävande..
- Mina två flickor, som nöjer sig med min närvaro. Att jag bistår med tillsyn, mat och motion.. Inga misstolkningar, inga förklaringar, inga hårda ord.. Bara ren och skär villkorslös kärlek.

Så.. ja, man kan vara lycklig fastän man är trasig på insidan..
- Lycklig och oerhört tacksam, trots att man gråter.

Kärlek & Ärtor..
Ta hand om er och var rädda om varandra..

Det är alltid lite nervöst i början, innan man lär känna den nya hunden och får se hur den fungerar ihop med den som redan är på plats.. Men nervositeten varade inte länge.

Det tog inte många minutrar innan vi insåg att detta är rätt. Vårt nya lilla yrväder är underbar, precis som berättat om och jag är så glad för mina två fina tjejer! *smile*

Nu ligger det många dagar framför oss, som vi ska vänja Siggi (the lurcher) in i våra rutiner och med träning på olika kommandon.

Älskade lilla troll kan absolut ingenting vad gäller sitt, ligg, eller dylikt.. men hon är relativt duktig på att komma när man kallar.. än så länge.. *smile*

Nåväl.. Det blev en kort presentation av Siggi, då lunchrasten snart är slut och jag måste återgå till arbete.

Längtar tills jag får åka hem till familjen och våra två hundar!

Ha en underbar måndag.

Kärlek & Ärtor!

Tiden har gått så otroligt sakta.. men jag tror det är för att jag är på jobb hela dagarna..?!

Upplevde min 30-minuters rast som två minuter idag.. *puff* så var den slut..?! Men i tjänst, upplever jag minutrarna som timmar..

Och det värsta av allt är att jag har hela nästa vecka också, innan jag totalt utmattad (om ens levande..) krypa mig in i semestern.

Jag är så förbaskat trött att jag håller på att krevera på dagarna.. och jag ber till de högre makterna, vem de än må vara, att jag inte ska krascha innan semestern hinner fram.

Räddaren i nöden är vår hund nummer två, som jag ÄNTLIGEN ska få träffa imorgon. Jag säger hund nummer två, då vi ännu inte har kommit underfund med hennes perfekta namn. Något jag hoppas kunna lösa under de kommande dagarna, när jag lär känna henne lite bättre.

Lika förväntansfull och upprymd som jag känner mig inför morgondagens möte, är jag lite nervös.. Jag har gjort detta tidigare, men det är alltid lite pirrigt när man ska ta emot en okänd individ och få fullt ansvar. (Det är vid tillfällen som dessa som jag inser hur trygg relation jag har med Spira.. och hade med Bella..)

Jag är inte orolig. Inte ett dugg faktiskt. Bara lite nervös.. *smile*

Förberedelserna är klara. Planen och upplägget är fastställt. Så nu väntar vi bara på att jag ska överleva veckans sista arbetsdag imorgon, så jag kan åka och hämta hem vår nya familjemedlem.

Kärlek & Ärtor..!!

Jag hoppas att din midsommarafton var till belåtenhet och att både gamla och nya traditioner kunde närvara..

Ingenting är som det var, när det kommer till mig och min midsommar.. Men tack vare livets erfarenheter, som lärt mig att släppa taget och att minnas glädjen istället för att låta saknad och bitterhet förpesta, kan jag fira midsommar med nya människor, på andra platser, med gamla traditioner..

Precis som jag gjorde i år.. igen.. *smile*
Midsommar 2020, blev bättre än förväntat och jag är stolt över mig själv för alla vuxenpoäng jag fick ihop under kvällen.

- Mormor och morfar.. ni finns i mina tankar.

Kärlek & Ärtor.

- Hoppas du får dagen du förtjänar!

Kärlek & Ärtor!

Ja.. jag vet att jag typ lovade att uppdatera under kvällen.. men jag fastnade med min gitarr i pergolan istället..?!

Det är några år sedan nu, som jag bestämde mig för att lära mig spela gitarr.. (och jag var på god väg..) men så hamnade gitarren i hörnan och fick stå där tills nyligen då jag tog upp visionen igen.

Så istället för att grotta ner mig i teknikens alla under.. har jag som sagt suttit i vår pergola och övat på Ekorr?n satt i granen, Blinka lilla stjärna, Lilla snigel och Idas sommarvisa.. *smile*

Så den där rejäla uppdateringen jag snackade om tidigare idag, får helt enkelt vänta tills imorgon.. om jag inte får för mig något annat att göra på vägen..?! *smile*

Kärlek & Ärtor
.. och God Natt!

Efter mitt senaste inlägg, skulle man lätt kunna tro att jag tappat gnistan och gett upp..?!

- Men så är det inte..!!

Jag har inte bloggat på evigheter känns det som..?! För även om jag har varit på väg många gånger, har jag inte kommit till skott och faktiskt publicerat något.. Så jag tänker att: Det är inte alltid som tanken spelar någon roll..?! (Vilket innebär att mina så kallade varit på väg, inte räknas, just i det här fallet.)

Hur som helst.
Jag har haft fullt upp. Dock inte alltid åt det negativa hållet, utan har även haft en hel del bra, glada och framför allt sköna stunder som kommit i min väg..

Och jag tänker att jag ska berätta lite om vad som händer i mitt liv just nu..- Dock inte i detta inlägg, då rasten snart är slut och jag behöver återgå till arbete..

Men jag tänker ikväll..
Att jag tar mig tiden och sätter mig ner för att uppdatera bloggen ordentligt.

Kärlek & Ärtor!