Min inre styrka har börjat svaja och jag brister ut i tårar allt oftare..

- Ett varningens tecken, enligt erfarenhet och jag gör allt som står i min makt för att stålsätta mig mot alla faror.. 

Det som tar mig hårdast är negativitet och vibbarna som uppstår runt dessa. Hård ton vid tal och vassa kommentarer, är några av sakerna jag suger åt mig som en svamp. Jag famlar efter ett sätt att värja mig, men faller oftast pladask när det slutar med att jag nedvärderar mig själv för att ha misslyckats.

Jag ler, men gråter när ingen ser..

Känner mig som för femton år sedan.. Hård mot mig själv, med höga krav om perfektion.. Även om jag vet att jag inte behöver göra allt det jag faktiskt gör. Känner mig tagen förgivet. Mer än vanligt. Jag fixar och donar, för att jag egentligen vill såhär i jultider, med glöggmys och lussekatter. Men jag är osäker på att det uppskattas..?! Lite som att tvätten tvättar sig själv och att stumporna paras ihop per automatik..?!

Jag skulle egentligen vilja skita i alltihop.. men känner ändå ett stort (och väldigt ensamt) ansvar över familjens välmående i hemmet.. Så jag har ändå pyntat där hemma. Rotat fram julsaker från vinden. Handlat nya julgardiner. Sett till så att fyra ljus finns tillgängliga för adventkänslan. Monterat ihop, pyntat och kopplat in granen.. (Ja, vi kör plast..) Fixat chokladkalendrar. Planerat, köpt och slagit in adventspaket till hela familjen, mm. 

I förebyggande syfte, trots att jag aldrig brukar framföra några planer för någon annan, tipsade jag min familj om att de skulle kunna köpa vars ett paket och på så sätt få ihop fyra stycken adventspaket, så även jag skulle kunna vara med på paketöppning varje advent.. (Jag har ju trots allt fixat alla andras.. sexton paket totalt..) Men det var nog att begära för mycket, då det inte ens nämndes i söndags, när familjen samlades i soffan för att fira första advent..?!

- Dumt av mig att hoppas på något.. Jag klandrar mig själv.. och där har ni mig i min ynkligaste form..

Min mormor, som var en fantastisk förebild när det gällde gemensamt välmående, dyker upp i mina tankar dagligen och jag kan börja gråta i saknad efter någon som skulle vilja ta hand om mig.. Så som jag kunde bli ompysslad förr.. oftast i större samanhang, men man ingick alltid i något gemensamt. Något mysigt. Något magiskt. Något kärleksfullt. Man var liksom någon som barn på något vis.. Man betydde något.. (mer än som hushållerska och passupp..) och speciellt när mormor var i farten.

.. .. .. .. .. .. .. ..

..och där såg jag att min tid för detta tagit slut för längesedan!

Nu måste jag skynda mig att handla och komma hem, då mannen väntar på att få laga mat.. (Jamen då är jag ju bortskämd i alla fall.. med en man som lagar mat!)

- Kärlek & Ärtor..

Jag ruskar av mig tanken och slår ifrån mig känslan.. 

Men snälla nån..?! Kära barn, så är det att bli vuxen.

- Men va'?! Ska det verkligen kännas så här ensamt..?!