Att vara ensam är ingenting jag är rädd för. Jag har alltid gillat min ensamhet och vet med mig själv att jag är en person som faktiskt behöver min ensamhet.

Jag upplever mitt behov av min ensamhet som tid till att reflektera.. Tid att sortera tankarna, analysera händelser och hjälpa mig själv i att förstå mina känslor. Mitt eget eller andras agerande. Varför blev det som det blev? Skulle jag ha gjort annorlunda? Varför sa han så?
För att hitta svaren på alla tankar och frågor som dagligen rusar runt i mitt huvud. Ett ständigt sökande efter mer vetskap, klokare insikt och större förståelse.

Allt detta handlar om den valda ensamheten.

Ensamheten som får mig att känna mig hjälplöst ensam, är något helt annat. Den baseras enbart på känslan, då jag vid tillfälle kroppsligt inte är ensam i rummet, eller huset. Att vara tillsammans med någon, utan att egentligen vara tillsammans.. utan samhörighet, är förkrossande.

Att vara själv i saker som enligt mig, vi egentligen borde vara minst två om. Som att ta ansvar för hus och hem. Som att kämpa tillsammans för gemensamma mål.. Sånt som man gör för att stärka trivsel i hemmet, samhörighet i familjen och trygga den gemensamma framtidsbilden.

Jag gör vad jag kan. Vad jag orkar. Vad jag mäktar med tills jag krackelerar.. igen.. och igen.. och igen.. En ständig kamp som tär på tillit och förtroende.

Besvikelsen slår mig hårt varje gång jag inser att mönstret är det samma.. Förändringen kommer liksom aldrig..?! Hur mycket jag än vädjar..

Jag försöker värja mig. Försöker att inte hoppas. Försöker intala mig själv att jag vill vara ensam, vilket oftast slutar med att jag får ta skulden för att vara den som tar avstånd..

Och jag känner mig ensam.

Kärlek & Ärtor.

..från Portugal enligt vad jag läst.. och det lyder:

-Tistlar har taggar, redan som små.

(Kanske något att tänka på..?!)

Kärlek och Ärtor!