Jag såhär dags för sjutton år sedan.. nybliven mamma sedan bara några timmar.. fylld av kärlek, nyfikenhet, hopp och lust. Stolt 25 åring, som fött vårt första barn.. en son som redan hade fått sitt namn.. Jonathan.

Jag minns hur jag kände mig osäker i den obeskrivliga kärlek, som alla hade talat om inför förlossningen..?! För jag kände inte kärleken som jag hade förväntat mig. Vi hade ju precis träffats, Jonathan och jag.. Hur kan man älska någon som man inte känner..?! Däremot kommer jag ihåg värmen i det stora ansvaret jag kände, där jag satt i sängen på patienthotellet med mitt första barn i min famn..

Han var så perfekt. Så liten.. och så perfekt. Hans små fingrar.. Hans lilla mun.. Hans små öron.. 

Jag minns min lycka.. min tacksamhet för att ha fått en son, precis som jag önskat.. Som om stjärnorna hört min högsta önskan och fått min dröm att bli till verklighet. 

Min "lilla" Jonathan fyller sjutton idag och framför mig ser jag inte längre min pyttelilla bebis..

Jag ser en ung man. Charmig, omtänksam, rolig, stundom lat, alltid hjälpsam. Lagom kaxig och omtyckt av många..

Han har förmågan att tänka steget längre.. och är på så sätt smart i mina ögon. Han har en god arbetsmoral och är en helt fantastisk person.. inte bara som son och storebror, utan som den unga mannen han är idag!

- Han är och förblir min anledning till att jag fortfarande andas.

Jonathan tillsammans med sina syskon.. En syskonskara som gör mig hel.

Grattis på 17-års dagen min älskade Jonathan!

Kärlek & Ärtor!