Händer det dig också.. att du inte blir lyssnad på..?

Känslan av att du bara är bra att ha, när någon annan behöver dig..? 

Ibland önskar jag att jag vågade tala ärligt rätt ut. Att jag inte hade haft den inre spärren som gör mig till en medberoende.. Att hålla mina tankar och känslor instängda fräter i magen och jag känner hur bitterheten står mig upp i halsen. Samtidigt är jag väl tacksam för att jag har den.. spärren alltså.. (född som den jä*la optimist som jag är) då jag är övertygad om att jag hade gjort mig själv mer illa än andra, genom att tala fritt..?!

Jag skulle så gärna vilja bli förstådd.. sedd.. Få känna mig uppskattad.. älskad.. och trygg..

Allting är så jädra komplicerat.. Utifrån ser allting så jädra bra ut.. Jag har allt jag kan önska mig i saker.. och har jag inte det så kan jag köpa det.. Jag är fri till att göra som jag vill.. när jag vill.. och vill jag inte, behöver jag inte..

Med andra ord borde jag vara lycklig..?! 

Jag kanske bara inbillar mig.. Låter mina inre demoner övertala mig om att det inte "känns" tillräckligt bra..?! Men så var det ju det här med att vara känslomänniska.. Jag kan inte bara strunta i vad mina känslor säger.. eller snarare inte säger i detta fallet.. Jag behöver bekräftelse. Bekräftelse på att jag är värd någonting. Bekräftelse på att jag är säker.. att jag är på en trygg plats..

Jag läste en artikel härom dagen som handlade om drömmar.. Forskningen tydde på att vi drömt mer negativa drömmar under pandemin än vad vi gjort tidigare.. Vi ska även ha drömt fler antal drömmar, under testperioden, och dessutom minnas våra drömmar tydligare efter vi vaknat. (Fråga mig inte hur de kom fram till resultatet, för det kommer jag inte ihåg.)

Jag har sedan länge kommit underfund med att jag minns mina drömmar som bäst, när jag mår som sämst.. Som ett sätt att hitta problemet genom att analysera dem. Jag har också kommit på att jag ofta drömmer om hus, lägenheter, gårdar.. om alla olika typer av boenden egentligen. Olika drömmar har olika händelser, alla med olika människor som jag antingen känner eller inte känner.. Genom mina analyser har jag kommit fram till att händelsen står för mina känslor.. Huset, eller vilken typ av bostad det nu kan vara symboliserar mig.

Jag har en rad olika drömmar som jag minns, men skulle trötta ut dig om jag skulle berätta alla.. Men vi tar  

drömmen som jag hade när jag väntade mitt första barn.. Bara soml exempel:

Jag gick runt ensam. Letade efter någon. Och jag befann mig på något som liknade ett hotell. Långa korridorer med heltäckningsmattor på golven och massor av dörrar längst sidorna. Jag gick in genom en massa olika dörrar för att hitta det jag letade efter, men allt jag kunde se var öde rum som typ glömts bort. Det var slitet. Tavlor som hängde på sned. Tapeter som börjat flagna. Blomkrukor som fallit till golvet och gått sönder.

Jag gick och gick. Genom den ena korridoren efter den andra..

Orädd, lite nedstämd, men fast besluten om att jag skulle hitta det jag letade efter..

Så plötsligt kom jag ut ur byggnaden och jag befann mig på en jättestor, härligt grön gräsmatta. Gräset sluttade lätt uppåt mot ett buskage typ hundra meter längre bort. Och där såg jag något.. Ett litet barn kommer tultande mot mig. Det är mitt barn. Och jag inser att det är honom jag har letat efter! Allt eftersom han kommer närmare mig ser jag honom tydligare. Så får jag se hans ansikte. Det är helt deformerat. Det skrämmer mig, men han är min son. Jag känner ansvar. 

Han kommer mot mig och jag sträcker ut mina armar för att ta emot honom. I nästa ögonblick har han passerat mig och jag vänder mig om efter honom. Gräsmattan sluttar nu neråt och ligger i anslutning till kortsidan av hotellbyggnadens tak. Jag följer efter mitt barn och inser att han är på väg ut på taket. En oro börjar gro inom mig och jag går fortare för att hinna fram. Jag vågar inte springa. Jag vill inte skrämma honom. Precis när jag kommer fram till honom och ska grabba tag i honom, faller han över kanten och jag ser hur hans lilla kropp faller ändlöst ner mot marken.

Sen vaknade jag.. 

Det skabbiga hotellet var jag.. Jag kände mig vid tidpunkten rörig, ensam, oförstådd och övergiven..

Barnet var min son, som jag var gravid med. Jag visste inte att jag väntade en son och jag visste inte om han skulle födas frisk. Men framför allt visste jag inte om jag skulle klara av att spela den stora huvudrollen som mamma..

Efter den hemska drömmen med mitt fallande barn, pratade jag mycket med min mamma. Och hon med båda sina fötter stadigt på jorden, med all sin erfarenhet, kunde ge mig den trygghet jag då behövde.

Så.. Nu tillbaka till det där med pandemi-drömmar..

Jag hade en dröm för inte så länge sedan, som var allt annat än vad jag är van vid..?

Eller ja.. Kanske egentligen inte, men ändå.. (?!) *sorry*

I drömmen befann jag mig som i en husvagn.. Lite som ett tåg med många vagnar att komma vidare till. Men inredningen sa mig inte så mycket.. Det var varken det ena eller det andra. Kanske ombonat och mysigt, men ändå inte helt klart..?! Och så fanns det två stycken tjejer där. Jag vet inte vem de var. Och även med de två tjejerna var det varken det ena eller det andra. De var inte vackra, inte heller fula.. Inte milda, eller tuffa.. Bara anonyma, helt utan att ge mig någon som helst känsla. (Ytterst obehagligt i det verkliga livet enligt mig.)

Jag tror att vi hade ett samtal, jag och de två tjejerna.. Jag stod stilla på golvet en bit innanför dörren. En av tjejerna satt mittemot dörren och den andra tjejen rörde sig mellan oss hela tiden. Och så från ingenstans låste hon plötsligt dörren, samtidigt som den sittande tjejen reste sig upp och kom mot mig.

Jag minns inga detaljer.. Jag vet inte vad som hände sedan.. Men när jag vaknade kände jag mig lurad och utnyttjad. Som om jag förträngt händelsen..

Jag vet inte vad denna drömmen betyder.. Och det skaver lite i mig eftersom den fått mig att känna mig skamsen, förnedrad.. nästan som kränkt.. (Ni vet.. luddigt trams som alla kan tolka olika..)

- Jag stannar upp, låter fingrarna vila från tangentbordet och reflekterar.. och säger medberoende..

Där har vi det..?! Kanske är det just det..? En väldigt annorlunda dröm, som försöker få mig att inse att jag behöver göra något åt min önskan efter att våga tala fritt..?!

Hokus pokus..

Ja det är flummigt, jag vet..

Men det är lite flummigt ibland att vara känslomänniska..

Jag har ett behov av att hela tiden förstå.. Jag behöver bekräftelse.. Och om det innebär att jag måste tyda drömmar lite då och då, eller prata med mina änglar vilket också händer.. så får det vara så.

Kärlek & Ärtor.

.

.

.

.

.

#tankar #drömmar #imitthuvud #ensam #känslor

Med strålande solsken från himlen och fladdrande gardiner i uterummet, har jag suttit en stund under bar himmel på trädäcket vid poolen och njutit av att bara vara..

Detta var i torsdags..

Fredagen kom.. och värmen tog fart på rikigt.. (som om någon hört mig i mitt förra inlägg..?!)

Idag är det lördag och värmen har hållt oss i schack.. 

De flesta beklagar sig.. Jag njuter.. (Ska kanske tillägga, i ärlighetens namn, att jag också

hade beklagat mig om jag hade varit tvungen att göra något.. Men det har jag inte haft, så.. *lyx*)

Kärlek & Ärtor!

Ena dagen är det kylig vår.. 

Nästa dag är det sommar och strålande solsken..

Dagen därpå påminner mer om höst..?!

Och varför är vintern alltid så fruktansvärt lång?

Alltså detta svenska väder..??!

- När ska någon komma på hur man styr detta fenomen?

Jag FRYSER!

Kärlek & Ärtor.

Sluta anta saker om din partner och börja prata istället.
Säg vad du vill. Vad du inte vill. Berätta vad du har gjort under dagen.

Berätta om det du inte hann med. Våga ställa frågor.

Det är bättre att säga att man inte vill prata, än att inte prata alls.

(Och kan man ge orsaken till varför man inte vill prata, är det klart ännu bättre!)

Utan kommunikation är det svårt att veta var man har varandra.. och antagandet är lätt att ta till.

Ett antagande skapar känslor. Oftast inga bra känslor. Och utan fakta kan de växa sig större för varje minut som går.
Helt obefogade känslor, baserade på fantasi och kanske tidigare erfarenheter, men som pga. dessa obehagliga känslor, får oss att agera annorlunda än vad vi kanske hade gjort som obekymrade. Detta beteende skapar då i sin tur, kanske antagande från den andra partnern och misstron tilltar.

Ett sunt förhållande bygger bland annat på trygghet och tillit..

Något som är så mycket lättare att uppnå, när man  k o m m u n i c e r a r  med varandra.

- Bara ett litet tips från verkligheten..

Kärlek & Ärtor!

Det är förvisso "bara" torsdag idag.. så veckan är ännu inte riktigt slut.. Men oj vilken vecka det har varit..

Efter en bra dag som denna, skulle jag kunna säga att det har varit många positiva saker som hänt.. Men om jag går in på djupet, hade jag varit ärligare om jag hade sagt att veckan har varit mer känslomässigt jobbig än positiv. Och för att vara ännu mer precis, så har sorg varit den övergripande känslan.

I måndags, hade jag mitt sista samtal med min psykolog.. (i alla fall för den här gången..) Det känns som om jag har gjort det här tusen gånger, så jag borde vara van.. Men förstå att även om jag har varit i kontakt med psykolog till och från under många år nu, så har det varit många olika personer som jag har träffat..

Prosessen har varit att få tid. Att träffat någon. Pratat med denne typ ett tio tal gånger och sedan har vi aldrig träffats igen. Prykologen som jag sa hej då till i måndags, har jag varit i kontakt med sedan jag fick tid efter att jag totalkraschade sommaren 2018. Jag vet att hon alltid finns där, om jag skulle behöva komma i kontakt med henne igen.. och vi har redan bokat in en tid för ett återkopplingssamtal.. Men det är ändå sorgligt. 

Sorgligt på så många sätt egentligen.. Mest för att hon, som har varit min stöttepelare näst intill varje vecka sedan hösten 2020, (senaste rundan) nu försvinner ur mitt liv.. igen.. Men även sorgligt att min faktiska stöttepelare är en psykolog och inte någon annan..

- Oavsett är avskedet sorgligt och ensamheten, mm som hon har hjälpt mig att hantera, känns aningen skrämmande i framtiden.. Jag har många människor omkring mig, som jag vet skulle ta min hand om jag sträckte ut den, men det är ändå inte riktigt samma sak.. Men jag känner tillit till mig själv.. och har hopp om att allt ska gå bra..

Nästa stora sorg.. och det förvånar mig en aning över att den har lyckats växa sig så stor inombords.. är "mina" barn på jobb.. Mina tio, fantastiska, helt underbara ungar, som jag har haft ensam i grupp och som jag har spenderat vardagsförmiddagarna med, under hela läsåret 20/21.. Det har blivit dags för dem att lämnar mig (oss) ..alla nu redo för skolan. Flertalet av barnen har varit under mina vingar sedan ett års ålder och jag har fått se hur de har vuxit upp till att bli till de kloka, omtänksamma och roliga individer som de är idag. 

Mitt prio har hela läsåret varit att skapa gemenskap i gruppen. Att stärka tilliten både individuellt och i grupp. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Vi har pratat om enhörningar och glitter och haft många roliga stunder ihop.. Men även haft tyngre diskussioner om olika livsförhållanden, "tröttbaciller", barns rättigheter/skyldigheter, covid-19, mm, mm..

Vi har delat våra tankar, gjort gemensamma planer och framför allt skapat minnen..

- Så egentligen är det en glädjens dag, idag.. när vi höll vårt så kallade "utspark", med uppläsning av personliga dikter, blommor, plakat och utdelning av barnens samlade verk.. För jag är så stolt över alla! Det är så underbart att få dela dessa barns stora dag, som de sett fram emot sedan flera månader tillbaka.. (en del redan sedan deras storasyskon gjorde samma sak, för flera år sedan..) Dagen som vi har strävat efter som mål, för att bli färdiga med alla delar från läroplanen.. och bli redo för skolan. -Äntligen!

Avskedet gör ont och jag vet att det är sorg jag känner.. men samtidigt är jag tacksam.. och faktiskt stolt över mig själv..

Bortsett från mina krävande känslostormar, som slagit mig under veckans gång, har mina egna barn slutat skolan, för att äntligen få njuta av ett långt, välförtjänt sommarlov. Att dottern börjar trean, känns lite skumt.. Att mellangrabben ska börja i högstadiet känns galet.. Och att den äldsta grabben ska börja sista året på gymnasiet känns helt overkligt.. (Hur är det ens möjligt när jag fortfarande bara är 25..?! *smile*)

Nåväl.. Barnens sommarlov invigdes, enligt tradition, med ett gemensamt besök på yogiboost, där vi åt frusen yoghurt, med tillbehör för typ 300 spänn.. Lite skämtsamt är även det en sorg.. i alla fall för plånboken.. *smile* Men är det en tradition, så är det!

Det är som sagt bara torsdag idag.. men jag tänker att det värsta av känslorna är över.. i alla fall för den här veckan..?! Imorgon är det fredag och jag är säker på att solen kommer skina även imorgon.. Och förhoppningsvis då inte bakom molnen..

Avslutar idag, med bilder på pergolan som mannen byggt och som jag har inrett..

Min absoluta favoritplats i trädgården, såhär års, som jag sitter på just nu.. 

Kärlek & Ärtor!

..En dag med strålande solsken.. och en hel del gott och blandat..

Eftersom kudden kallar tänker jag inte gå in på några mindre detaljer.. men jag kan nämna lite kort vad jag gjort under dagen..

Började med att vakna sent. Lämnade sängen strax efter klockan halv tolv..
- Älskar sovmorgnar!

Var och handlade kläder med hela familjen. Skolavslutningarna närmar sig och sommarlovet ligger nära.. (för barnen..)

Firade svärfar med tårta och kaffe, underbart väder och vackra blommor.

Gick loss med trimmern utanför vårt staket och fick rensat bort det värsta..

Blev serverad kaffe i pergolan. Ett av mina favoritställen i trädgården såhär års.

Lagade mat och åt med familjen, innan nytt kaffe i pergolan.

Guppade runt i poolen en timme.. i min ensamhet med Spotify på i bakgrunden.

Tog en låååång dusch.. och nu är jag här.. och bloggar samtidigt som hundarna går runt och snusar i trädgården. (Kan ni se hur de har vars en prilla under läppen..?! *hahaha)

Ja.. och det var min nationaldag i stora drag..
Nu är det bara tandborstningen kvar, sen är jag redo för att nanna kudden.

Kärlek & Ärtor!

Först och främst vill jag gratulera alla fantastiska mammor där ute.. Jag hoppas att ni har haft en lika solig och skön dag som jag har.. Den började i och för sig något för tidigt enligt mitt tycke och smak.. men det har kompenserats under dagen..  

Svägerskan hade bjudit hem svärmor och sina bröder till morsdagsfrukost under bar himmel.. Trevligt, med mycket gott och strålande solsken. Vi stannade en stund.. skönt att bara vara.. innan vi åkte hem igen. Körde inom macken för att köpa glass.. (det gäller ju att passa på medan man kan) på vägen hem.

Jag tog ett ryck i trädgården.. Blev inspirerad efter att min man och äldsta son flyttade mitt stora planteringsbord och min "lilla rabatt" blesv synlig igen.. (Bordet som min svärfar byggde åt mig för några år sedan, har stått ivägen för rabatten sedan förra ommaren då vi rev min planteringshörna för att sätta spa kar och bygga trädäck. Året innan dess var det barnens studsmatta som skymde den..) Men så idag fick jag äntligen till det och kunde dra ett av mina "mamma-kort" för att få det flyttat. Ja.. och sen var jag igång kan man säga..

Jag har kommit på att jag ändå är ganska så sparsam gällande trädgårdsarbete just på söndagar.. Jag fixar och donar under två, tre timmar kanske, men sen tar jag paus och bara njuter.. (Inte alls som på lördagar, där jag kan hålla på från morgon till kväll..)

Efter några timmar i trädgården med lite jobb, mycket sol.. var det dags för mat inomhus med familjen..

Följt av kaffe ute i pergolan tillsammans med barnen. Fortfarande sol, men lite kyligare i luften.

Jag pratade med min mamma i telefon och avslutade dagen med hemmastickad filt, glassbåt och film på tv. 

Och ja.. det var min dag..

Kärlek & Ärtor! 

Veckorna susar förbi nu, som en boll i nerförsbacke.. Känns inte länge sedan som vi firade in det nya året och började om från vecka ett..
- Vips så var arbetsvecka nummer 21 slut..?!

Och där var middagen färdig också?!
Äldsta sonen kom precis ut och sa att han var färdig med matlagningen.. Lyx en fredag!

Så nu kan jag inte sitta här längre.. måste gå in och äta ju.

Kärlek & Ärtor!