Senaste inläggen

Av Jenny-Blue - 30 december 2018 16:03


Vaknade strax efter klockan 11 idag och redan där var jag efter i dagens planering. Tänkt var att åka till hundrastplatsen med Spira klockan 11, men eftersom vi båda tydligen drog ut på min oplanerade sovmorgon, kom vi inte iväg förrän klockan 13..


När vi kom till rastplatsen var där inte en själ, vilket är något av det tråkigaste som kan hända.. men vi höll huvudet högt och njöt av tystnaden och passade på att träna på inkallning istället. Efter cirka en halvtimme kom en av Spiras favoritkompis och ordningen var återställd..


Under tiden som jag och Spira var ensamma, tog jag några bilder på Spira och passade på att filma lite med telefonen.. mest bara på skoj och lite på prov, men filmen, eller ska jag säga filmSNUTTEN blev ganska trevlig.. och jag ger er den här:


Väl värda fem sekunder eller vad tycker du?! *smile* 


Nåväl.. Filmen blev inte så lång, men det blev ändå en och en halv timme på rastgården, vilket känns överkomligt trots vår tröga start..


Nu är det ändan i soffan, fötterna på bordet, datorn i knät och kaffekoppen bredvid..

Imorgon är det årets sista dag, som är planerad i all sin enkelhet. Tillsammans med goda vänner blir det en avslappnad kväll. God mat, spännande efterrätt, dricka i olika varianter och kanske en och annan konfettikanon..?! Ingen fest utan konfetti, tänker jag! (Alternativ: Allt blir fest med konfetti..!!)


Kaffekoppen gapar tom och kroppen kräver mer kaffe.. så nu har jag inte tid med detta längre..


Kärlek & Ärtor!



ANNONS
Av Jenny-Blue - 29 december 2018 20:21


.. men är det inte lite så..?! att vanlig mat, som spagetti och köttfärssås, eller fiskpinnar med potatismos och remoulad smakar som allra bäst efter julen..?! Eller är det bara jag som njuter av att inte äta skinka, lax, sill, köttbullar och prinskorvar.. vörtbröd, kavring, knäcke, fjorton olika ljusa bröd.. och allt annat som hör julen till..?!

- Bara en tanke som slog mig, så här direkt efter maten..?!

Oavsett.. Kärlek & Ärtor!!

ANNONS
Av Jenny-Blue - 27 december 2018 21:51


Efter att ha firat jul i massor, sedan den 23 december, har idag varit den första riktiga vilodagen sedan julledigheten kickade in den 19 december. Och tro mig att det kändes skönt att vakna klockan 13:30 idag och inse att jag fått sova ut ordentligt..!! *lovely*

Årets julfirande har gått bra. Trots att vi fått flänga fram och tillbaka, har stressen hållt sig på en behärskad nivå och trivseln har toppat allt stök och bök. Mat har ätits så det sprutat ur öronen. Gemenskapen har varit fylld av välbehag. Julklappspel, nötter, julgranar och kulor. Bra och fina klappar från tomten. Juldricka med och utan alkohol att förtära till toner av julmusik, skratt och barnens väsen.. Svårslaget helt enkelt!!

Men vila är också bra!
Ensamhet i uterummet. Tvåsamhet i tv-soffan. Familjemys vid matbordet och lugnet med hunden på promenad..

Tacksamheten har fått ta sin plats och genomskådat min kärlek till närvaron. Och jag är så innerligt glad över året som varit och som nu lider mot sitt slut.. För konstigt nog tackar jag min depression som spred sjukdom genom hela min sommar, med självmordstankar och bitter aura. För utan den hade tacksamheten nog inte vågat visa sig lika starkt..?!

Mörkret som hängde över mig och som färgade min sommarvärld svart.. är som bortblåst. Ett minne blott. Och bland alla julgransljus, hängande julstjärnor och glänsande ljusslingor som pryder slott och koja gror hoppet sig starkare för varje dag som går.

Julen är en underbar tid på året, med all sin kärlek och gemenskap.. men är också en av de svåra högtiderna, då saknaden av bortgångna kära, känns extra tung då de i tanken borde ha varit med och delat glädjen och värmen..

Min tacksamhet har varit större än någonsin.. bortsett från barnsben.. men jag har nog samtidigt aldrig tänkt på och saknat så mycket, de själar som inte längre delar vårt jordeliv, som jag gjort i år..?! Kanske är det för att jag själv var så nära att lämna..?! Kanske är det bara åldern..?! Oavsett anledning så har tankarna och saknaden varit ett faktum och jag hyllar de saknade själarna i min vunna tacksamhet, så än i det tysta..

Jag vet vem jag vill vara i året som kommer. Jag vet vad och vem jag ska prioritera.. och jag vet anledningen varför.

Jag hoppas innerligt att din jul varit lika god som min, även om jag är fullt medveten om att den kan ha varit precis det motsatta. Och jag önskar av hela mitt hjärta, både till dig jag känner och till dig som är för mig okänd, att livet vill dig väl. Skulle det vara så att livet känns göra dig orätt, önskar jag dig kraften till att vinna striden. Jag önskar dig styrka för att fortsätta kämpa, för tro mig.. Livet är värt att fightas för!! Varje tår, varje ångestattack, varje gång hjärtat håller på att gå sönder.. allt mörker, alla tunga bördor, alla hopplösa nätter utan sömn.. ALLT kan övervinnas om man fortsätter kämpa!

Jag tror på dig. Så snälla tro på dig själv!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 25 december 2018 18:16


Tacksamheten flödar och jag har svårt att koncentrera mig på en syssla i taget.. En himla massa spring. Åka hit. Åka dit. Hinna sova.. kanske..?! Äter gör vi hela tiden! Traditioner kan kvitta, men kärleken är innerlig!

Det har varit glest med uppdateringar.. men det är INTE för att jag inte mår bra.. Tvärtom så mår jag så himla bra att jag njuter av varje sekund i nuet.. och bloggen är en av de så kallade tekniska saker som får vänta tills den omtalade julefriden lägger sig..

Jag hoppas att er julhelg går i välmåendes tecken och att ni har tålamod inför det som komma skall..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 6 december 2018 13:21


Inspirationen flödar och jag känner kraften inom mig brinna starkare än vad den gjort på väldigt, väldigt länge..

Upplyft i allt som jag upplever runt omkring mig, har jag fått ny luft under mina vingar och jag känner för att flyga igen.

Så var beredd.. Jag kommer att komma tillbaka!

Kärlek och Ärtor!!

Av Jenny-Blue - 20 november 2018 21:29


Efter det att jag skrev det förra inlägget har jag varit i kontakt med både polis och länsstyrelse för att ta reda på fakta gällande anmälningarna på min hund.. Hos polisen var det tvärstopp.. Man har tydligen ingen rätt till att få veta antal..?! (Eller så är det så att det helt enkelt inte sparas, då kvinnan på andra sidan luren sa att hon tyvärr inte kunde ge ut denna information..?!) Jag hade förstått om jag fått avslag på information om VEM, vilket jag struntar fullständigt i, men ett antal tycker jag nog att jag borde ha rätt till att få veta..?!

Ländstyrelsen var mer tillmötesgående och inom några minuter hade jag fått information från de tre gjorda anmälningar, sänt via mail.. Som alla är avskrivna efter kontakt via telefon mellan mig och de.. då de fått en klarare bild av verkligheten och den egentliga faktan som ligger bakom.. bör tilläggas, känner jag.

Och ja, så var det med det..

Härom kvällen när jag var ute med Spira, träffade vi på en av de engagerade.. kan vi kalla henne för.. som jag hade ett snack med gällande Spiras första äventyr i parken, efter att hon hotat min mellersta son med polisen, i början av sommaren.. Och även om känslorna inom mig fick mig att vilja kräkas, stannade vi till för att visa vår allra trevligaste sida..

Den engagerade kvinnan frågade om ?han lugnat ner sig då hon inte sett han på ett tag..? Jag svarade att vi gått in i hårdträning, för att undvika det som så många människor avskyr, varpå kvinnan säger ?ah det är synd.? Hon menade att det nu skulle vara synd om min hund för att vi tränar på att inte hitta på egna äventyr ensam ute i parken..?!

Och ja, vad säger man då..?!
Spontant ville jag skrika henne upp i huvudet att hon får skicka in en anmälan, men valde istället att förklara i stilla ton att träningen är konsekvensen av alla anmälningar och hot från polisen om att bli av med min hund..
Jag tror att hon förstod, men skulle inte sätta mitt liv på det.. Samtalet avrundades och vi gick åt vars ett håll..

- Är det konstigt att jag är nojig över folket i min omgivning..?! Först anmäls man för att hunden hittar på bus, alternativ är undernärd, alternativ aldrig setts tillsammans med varken matte eller husse.. sen tycker de att det är synd om hunden när man börjat träna med den..?! Omg?! Hetsjakt är vad det är..

Men ja.. Jag skiter i det nu! Folk får tycka som de vill.. Jag vet vad jag gör och inte gör med min hund. Folk får helt enkelt spekulera i det bäst f*n de vill. Och vill de lägga tid på att skriva långa brev om vad det TROR för att skicka det till länsstyrelsen, istället för att våga komma och prata med mig personligen (de vet ju min adress) så får det vara upp till dem. Jag har ALDRIG nekat någon att ställa frågor. Jag har till och med haft främmande människor inne på min tomt, för att stilla deras oro.. Så åter igen.. jag vet vad jag gör och inte gör..!!

Av Jenny-Blue - 12 oktober 2018 22:50


Jag är ganska så säker, att i de flesta fall, medmänniskan i var och en hade tagit över om man orkat ta redan på fakta innan man gått till anfall..

Helt och hållet övertygad.. (kanske jag lurar mig själv..?!) att näst intill alla hade haft någon form av medlidande, eller i alla fall en gnutta bättre förståelse, gentemot någon som lider av psykisk ohälsa, stress, panikångest, etc. då det i dagens läge ligger så många nära till hands..?!

Anledningen till att jag skriver idag, är att jag är både galet j*vla skitförbannad, men samtidigt väldigt, väldigt ledsen..

Idag, för andra gången sedan i somras, har länsstyrelsen tagit kontakt med mig gällande min hund.. *suck* (here we go again)

Någon har gett sig självaste fanken på att sätta dit mig för att jag skulle missköta min pälskling och gör tydligen allt.. utom att komma till mig personligen och faktiskt fråga om hur vi, men framför allt hur hunden har det..?!

Första samtalet jag hade med länsstyrelsen var huvudsakligen riktat gällande Spiras vikt, då den anonyma anmälaren menade på att hunden var kraftigt undernärd..?!
Och ja, om man jämför med en golden eller schäfer, så är Spira några kilo lättare.. Men nu råkar det faktiskt vara så att Spira varken är en golden eller schäfer.. Spira är en podenco/vinthund alltså en väldigt smärt och smidig hund med en normalvikt runt 20kg..

Detta ärende lades ner efter jag berättat FAKTA för tjejen från länsstyrelsen. 1. Att rätta Spiras ras från dingo-liknande, till podenco/vinthund. 2. Att hon är en adopterad gatuhund från Spanien och INTE från Rumänien.. och 3. Att hennes mening här i livet (instinkt via gener) är att jaga.. samt 4. Skickat bilder på min ?fina hund? som tjejen på länsstyrelsen själv sa efter hon sett min hund från alla vinklar.

Dagens telefonsamtal från länsstyrelsen kom pga. ett inskickat brev skrivet i september i år.. Detta brev hade en avsändare och jag ger personen i fråga ett poäng för att våga stå för sitt namn.. (som jag givetvis inte tänker skriva här!) men tar genast tillbaka samma poäng, då hen valt att skriva ett långt brev till länsstyrelsen istället för att komma direkt till mig.. Enligt brevet (som jag fick uppläst) har hen koll på både min adress och till och med hur länge jag har bott här, så tekniskt sett borde det kosta mindre, både i tid och handling att bara palla sig hit och få svar på sina frågor.. ISTÄLLET FÖR ATT ANTA!!

Jag har absolut ingenting att dölja! Skulle kunna visa upp, till och med VILJA visa upp hur min hund har det här hemma. Inte för att det är min skyldighet att tvunget visa dessa nyfikna, trångsynta, okunniga människor mitt hem, eller för den delen ens behöva förklara.. men jag gör det gärna för att skapa sinnesro för dessa stackars individer om det är det de behöver för att kunna sova gott om natten..?!

Jag har inte adopterat en hund ifrån gatorna i Spanien, för att missköta henne här hemma i Sverige..!!

Jag är uppvuxen med hund. Och i hela mitt liv har jag älskat dessa fyrbenta pälsklingar.

Min förra hund Bella, hade jag vid min sida i elva år och även om en del av mig dog när hon lämnade jordelivet för några år sedan, kan jag inte leva utan hund. Så jag adopterade Spira.. En sju månaders valp, övergiven utan mamma och hem. Hittad och räddad två månader gammal, tillsammans med sin syster, ensamma och rädda, från en tyst och mörk kyrkogård.

När Spira kom till Sverige för två år sedan, var hon rädd för allt! Men med kärlek och trygghet fick hon mer och mer tillit till mig, min familj och framför allt till sin egen förmåga. Det första året var minst sagt krävande, men helt klart värt varenda minut, då hon är en sådan fantastiskt fin hund idag!!

Knepet är hennes IQ, som jag tyvärr måste benämna negativt pga. allt som hänt, då hon är så galet smart.. Något som tydligen få hundägare i min omgivning klarar av att förstå.. Och jag köper det om man kanske saknar erfarenheter av att ha en fd. gatuhund fostrad alldeles för kort, av en mamma som förmodligen även hon levt ensam på gatan..?! Ni får tro vad ni vill, men det räcker med ETT försök, EN gång, och ett lyckat resultat, så har hon lärt sig. Spira vet hur man låser upp dörrar. Hon vet hur man trycker nosen under en hasp så till exempel grinden öppnar sig. Hon ser hur vi gör och efterliknar det och vips har vi en galet smart hund, med hela världen (läs parken) inför sina tassar.. Och det tillsammans med hennes smidighet, hennes otroliga snabbhet och hennes förmåga att lätt hoppa från stillastående rakt upp på till exempel ett köksbord, gör henne till just den fantastiska hund hon är.. och som JAG ser. Hennes milda personlighet, nyfikenhet och egen vilja gör henne till en av de trevligaste och roligaste hundar jag någonsin har träffat, än mer fått äran att vara ägare till..

Men hur funkar nu detta, min känsla för min älskade galenpanna till hund i samband med återkommande anklagelser om att jag på ett eller annat sätt skulle missköta, misshandla, eller plåga min hund..?! Nja, det rimmar ganska så dåligt faktiskt, om jag nu behövde säga det..?! Kombinerar vi dessa två med ytterligare en nackdel, som min depression i somras tillexempel, skulle vi kunna få en omplacering av ännu en hund alternativ självmord på ägaren, när det var som värst..

För det är inte bara, ett eller två telefonsamtal om hur min hund egentligen har det.. Det är iakttagelserna, antaganden, förföljelsen, hoten till mina BARN (?!) om att ringa polisen.. Polisens hot om att komma och ta min hund ifrån mig för att de är trötta på alla samtal gällande denna hund som setts springa lös i parken hela sommaren.. osv.. osv.

Jag skriver inte detta i hopp om att få medlidande.. Jag behöver inget medlidande! Jag behöver FÖRSTÅELSE!!

För j*velen.. PRATA med MIG! Ni människor som (mest troligt) aldrig kommer att läsa detta, men som hellre väljer att skriva långa brev till länsstyrelsen eller ringa till polisen.. (och ta deras dyrbara tid) ni anar inte hur mycket ni sårar en medmänniska.. nämligen MIG.

Jag har krigat.. (om jag nu vågar skriva så utan att få ännu en anmälning kastad i nacken..?!) ..mot min smarta hund hela sommaren! Hon har sett en möjlighet, löst hindret och älskat friheten ute i parken. Jag har höjt ribban så att säga.. satt upp fler, svårare hinder.. Spira har löst de och än en gång lyckats.. och så har vi hållet på Spira och jag.. sedan början på maj till början av september..

Det började med ett enkelt missförstånd när grannen tog bort en del av staketet och Spira hittade en väg ut.. Ut till en ännu större gräsmatta än den i trädgården, som dessutom var full av roliga kaniner att springa efter. Och det räckte. EN GÅNG. För staketet kom upp illa kvickt igen, redan efter första gången, men då hade Spira redan fått smak för äventyren utanför och sen var kriget igång.

-Amen varför sätter du inte bara fast henne med en löplina i ert stora träd då? Har jag fått höra..
- För den tuggar hon av.. och helt ärligt tänker jag inte kedja fast henne som om hon var kvar i Spanien, för det är det enda alternativet om man ska, så kallat binda fast henne.

- Du får ha koll på din hund! Du kan inte bara släppa ut henne i parken! Har jag också fått höra..
- Helt ärligt! Det är bara kränkande! Tror ni att jag är dum i hela huvudet eller?!

- Du ska kanske sätta upp ett staket så hon inte rymmer..
- Eh, ja?! 90cm högt (som fungerat i 1,5 år innan missödet med grannen) har byggts på.. och byggts på.. förstärkts.. och byggts på.. och är nu närmare två meter högt, något obehagligt och nästan farligt..?! Men absolut ett staket.. Vilken bra idé!!

- Är du medveten om att din hund är ute och springer i parken?!
- Vad vill du egentligen att jag ska svara här?

- Varför går du inte efter din hund, den springer i parken?
- Jo du förstår, ju närmare jag går min hund, desto tryggare känner hon sig.. och desto längre bort springer hon..

Ja, som ni säkert förstår, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om vad främmande människor, mer eller mindre trevliga, har sagt och påstått om mig och min hund.. Och det är bara i verkligheten.. irl som det förkortas numera.. Sen har vi alla de meddelande via messenger med bilder hämtade från Facebook tillsammans med ett litet: Är inte detta Spira? Och alla kommentarerna i trådarna under dessa bilder på Facebook sen.. herre min skapare vad somliga människor kan vara grymma mot personer de aldrig ens träffat..??!! Men det värsta är att jag ändå, oavsett hur illa berörd jag än blivit ändå haft förståelse för ALLA..?!
Känner att jag bör tillägga här dock, att inte alla varit otrevliga! En del underbara, på riktigt- hjälpsamma människor (irl) har stöttat och till och med gått emellan och förvarat mig när stämningen på nätet taggats upp rejält.. och er är jag evigt tacksam!!

Men nu undrar jag.. Är det någon av alla dessa ettriga människor, som någonsin har varit medvetna om min inre kamp VARJE GÅNG Spira gett sig ut på äventyr..?! Inte nog med att jag varit fruktastvärt orolig för min hund.. kommer hon hem igen? Tänk om någon galning tar henne? Och plågar henne? (Världen är full av sjuka djurhatare) Blir hon påkörd? Kommer någon fara illa pga. henne? Bilolycka? Cykelolycka? Ve och fasa att några barn sitter i parken med sin kopplade tamkanin i famnen och Spira kommer och rycker kaninen mitt framför deras ögon? Vi snackar traumatisering på hög nivå..
Fruktansvärda tankar, när man faktiskt försöker att ta ansvar och innerligt gör allt man kan..

Min hund, mitt ansvar, min ångest.. Och det har ju på något sätt varit rätt åt mig, jag är fullt medveten om detta.. men ändå.. Att sitta och bokstavligen vara fylld av alla dessa ångestladdade tankar, med oron inför allt som skulle kunna hända.. samtidigt som skräcken inombords får kroppen att skaka så fort någon passerar den öppnade grinden (i hopp om att hundjävern ska komma hem igen) är obeskrivlig. Jag blev alltså på allvar rädd för människor och säker på att de skulle vara arga på mig.. En känsla jag inte skulle önska ens min värsta fiende..

(Ah sluta gnäll och ta ditt ansvar, tänker säkert vissa.. och ja, absolut, jag är med på det för det är precis vad jag har gjort! Jag har stannat kvar, trots att hela mitt inre vrålat efter att gå och gömma mig. Jag har blottat mig för aggressiva människor med många tankar och starkt tycke. Jag har svarat på frågor som jag inte haft någon skyldighet till. Jag har visat upp mitt hem för oroliga personer som verkat tveksamma inför mina ord om att hunden har kommit hem och att hon faktiskt mår bra.. Jag HAR tagit mitt ansvar och jag gör det fortfarande, tills dagen då jag slutar andas. Men bara för att folk har åsikter betyder inte det att de har rätt till att kränka, hota, eller förfölja varken mig eller mina barn!

För att inte tappa fotfästet helt och hållet under sommaren som har gått, med allt vad den inneburit med anmälningar, polissamtal, klagomål, etc, .. har jag försökt att intala mig själv att det här egentligen handlar om människor som kanske helt enkelt bara bryr sig..?! Djurvänner som är/har varit oroliga över min hunds välmående.. och jag har försökt att se det fina i det, hellre än att alla hatar mig.. Men det har liksom gått till en viss gräns. Och idag, efter dagens telefonsamtal med länsstyrelsen kände jag bara att måttet var rågat. Jag blev uppriktigt sagt skitförbannad! Nu räcker det!!

På måndag är det jag som tar reda på fakta. Jag vill veta HUR MÅNGA klagomål polisen har fått in. Om de är från en och samma person eller om det rör sig om flera olika personer. Jag tänker också fråga polisen om de verkligen har rätt till att ta hunden ifrån mig, med enbart springer lös i parken som anledning. (För jag vet att Spira aldrig går fram till främmande, varken hundar eller människor..)

Sen tänker jag ringa till länsstyrelsen och be om kopior på de anmälningar som gjorts gällande mig och min hund.. Inte för att jag är säker på att jag skulle få några, men jag tänker är det mig det gäller borde väl jag om någon ha rätt till dessa papper?!

Och min och Spiras nyfunna disciplinträning kommer naturligtvis att fortsätta.. och kommer att vara fram tills det att våra gemensamma dagar är räknade.. med eller utan ingripande av myndigheterna..?!

Kärlek & Ärtor (till alla som förtjänar det..)
Pest & Kolera till resten.. (Ni vet vem ni är, för jag har ingen aning och jag tänker inte anta..)


Lite mer om mig..

Ni vet väl att..

.. ni alltid är välkomna med egna tankar, reflektioner och livserfarenheter..?!

 

-Skriv en kommentar, som jag publicerar efter godkännande.

 

    

SIDOMENYN UPPDATERAD

   

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    

Spira - Min älskade hund

   

Min vardag i bilder..

jenny78blue 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

KATEGORiER

Direktlänkar:

 

 

 

 

ARKiV

Tänkvärt

 

 

 

 

 

 

 

 

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se