Ena stunden starkast på jorden, nästa sekund som sönderslagen.. Känslan jag känner är sorg.

Det är inte min situation.. även om det kanske är just den som lockar känslorna till ytan.. Jag tänker.. hade det BARA varit min situation hade jag fixat det relativt lätt..?!

Det som är jobbigast är sorgen jag känner för allt och alla.. Från det närmaste: min man som kommer att bli lämnad, till främmande barn som far illa, till djur på andra sidan jorden som blir plågade och skogar som skövlas..?!

Det är som om jag är en magnet som tar åt mig av hela världens all ondska..?!

Jag är inte arg.. inte irriterad.. Jag är inte rädd eller
ångestfylld.. Jag sörjer.. Jag är innerligt ledsen och jag gråter.. För det lilla barnet som inte har något val.. För ramen som håller oss fast i det som anses vara rätt.. För djuret som följer sin ledare oavsett hur många slag det får.. För moder jord som i en ändlös kamp försöker att återhämta sig från människans vansinne..

Jag står fast i min sak, men tvivlar på mitt förstånd.. Jag tror jag håller på att bli galen..?! Känner mig större än många runt omkring mig, samtidigt som jag vet hur liten jag är på jorden..


Kärlek & Ärtor..

Blir så otroligt sårad av människor jag vill tro stå mig nära, men som (oavsett anledning) slänger ur sig kommentarer som bryter ner mig.

Jag hade kunnat köpa det fullt ut om jag inte berättat någonting om mig själv.. men när jag lägger alla korten på bordet.. och till och med ber om förståelse.. men ändå får bajs kastat i huvudet..?!

Jag liksom dör lite inombords..

Jag bryter ihop. Bölar som om jag var tre år gammal. Reser mig upp och tar avstånd.

Vet att jag får skit för mitt beteende senare. Jag väljer ju själv att distansera mig.. Mina känslor är ju något jag får jobba på själv. Och de andra stackarna, som inte vet hur de ska vara i min omgivning kräver så klart att jag ska ta hand om detta också.

Nåväl. Jag har krackelerat. Rest mig upp igen. Tagit ytterligare ett steg bak.. och räcker fulingen åt de allihop.

Kärlek & Ärtor.. eller nått.

Så sitter jag här, på Burlöv Center, i soffan på Espresso House och äter saffransbulle och dricker laktosfri vaniljlatte.

Det har gått lite mer än två månader, sedan min senaste uppdateringen.. och jag har sedan dess lyckats vända upp och ner på livet omkring mig. Eller är det kanske tvärt om..?! Att jag helt enkelt har lyckats vända det rätt igen..?!

Egentligen spelar det ingen roll vilket som är vad.. Jag vet bara att det jag hade inte skulle hålla i längden.. och därför har jag rört runt ordentligt i grytan.

Det är långt ifrån smärtfritt, men jag tror det blir bäst såhär..

?

Vet inte varför jag känner en viss skam inför att berätta vad jag gjort.. och det i sin tur gör mig nästan lite förbannad.

- Jag har inget att skämmas för! Jag vet att jag har gjort precis allt som stått i min makt.. Mitt allra yttersta, alldeles för många gånger egentligen..?! Är det något jag borde skämmas över, skulle det i så fall vara det.. Min enorma envishet för att inte ge upp, trots insikten av att redan ha förlorat.

Papperna är påskrivna och inskickade. Avgiften är betald och prövotiden har börjat..
- Jag har ansökt om skilsmässa.

Jag börjar med att iNTE be om ursäkt för min långa frånvaro från bloggen.. 

Jag har sedan i slutet av 2021 haft full upp med mitt skapande. Och gällande livet utanför det, har varit allt annat än glamour att skriva om.. Så.. 

Vågen som tog mig med storm i slutet av 2021, har hållt mig flytande sedan dess.. Det har krävts mycket jobb, men det har det helt klart varit värt! Jag har varit med i en rad olika utställningar, skapat underbara kontakter, och skaffat mig välbehövlig erfarenhet, inom både det ena och det andra inom konstvärlden..

Gällande livet utanför det jag brinner för och satsar all min tid på, vet jag inte riktigt vad jag ska skriva..?! Jag skulle kunna säga att det knallar på som vanligt.. med riktigt så lätt är det inte. Sanningen är den att i samband med att jag fått chansen att leva min dröm, har jag insett ett och annat.. Bland annat hur det känns (och ska kännas) när man är uppskattad som människa..

Alla dessa nya erfarenheten, främst nya relationer med människor som tänker samma lika, pratar samma lika, upplever och ser samma lika.. har fått mig att känna mitt värde och jag har insett att jag inte kan leva utan detta.. Mycket vill ha mer, är det säkert någon som säger.. och det är helt okej. För jag vet att jag bara har mig själv att skylla. Jag borde nämligen ha begärt detta för länge, länge sedan. Bekräftelsen av mitt värde, men främst insikten i att jag faktiskt har ett.

Om cirka två månader har jag jobbat aktivt ett år, för att ta mig in i och förstå konstvärlden.. Och det som började med osäkerhet och nervösitet, känns idag som att typ åka till affären och handla.. Inga konstigheter alls. Missförstå mig rätt.. Visst dyker det upp frågetecken fortfarande, men med vunnet självförtroende litar jag processen och känner mig trygg i att jag har folk runtomkring mig som gärna hjälper mig om jag skulle behöva en hand. 

...............

Nu måste jag avsluta.. Ska köra och lämna in några tavlor inför en jurybedömning.. så jag hinner inte skriva mer idag. Men vi ses kanske igen en annan dag..?!

Kärlek & Ärtor! 

Igår tog jag fram datorn för att uppdatera.. men raderna jag skrev blev alldeles för tunga för att publicera, så jag loggade ut istället. 

Idag gör jag ett nytt försök.. och i en helt annan sinnesstämning finns det hopp om det.. *smile*

Igår var jag ingen.. idag är jag drottning!

Det är ett tag sedan nu, som jag insåg att det har blivit dags för mig att dra nytta av min inre kraft. Stormen som jag burit på i så många år måste få släppas loss.. och jag är redo nu.. Jag har nått punkten där jag inte längre kan förneka att den finns.. Den måste få komma ut.. och jag är den enda som kan släppa ut den.

Jag har börjat inse att jag inte kan skydda världen längre..

Förvandlingen har redan börjat och jag blir hög av tanken att äntligen få lov att vara ärlig mot mig själv..

Kärlek & Ärtor!

.. alltid!

Helt klart befogat att bli irriterad när man blir avbruten i sitt TV-spelande. Och det är väl varje mans rättighet att få visa upp sin frustration, genom att smälla i varje dörr som finns på vägen, mellan sopberget (som frun placerat bredvid tv:n i vardagsrummet) och bilen där det måste lastas in för att köras vidare för att slängas.

Inte mer än rätt att bli förbannad. Jävla kvinna till fruntimmer, som börjar veckans första lediga dag med att sortera alla skåp i badrummet. Städar och donar i flera timmar, för att sedan bara ställa allt skit i vardagsrummet. Va fan ska det vara bra för?!

Åh du underbara man, jag förstår att du blir sur.. Usch så genuint elak jag är mot dig! Du som försöker koncentrera dig på tv-skärmen..

Men älskade du..
Spara på dina krafter älskling. För din elaka fru kommer nämligen vara ännu mer orättvis och hänsynslös, då hon tänker fortsätta tömma, torka rent, sortera och städa hemmets alla rum på allt onödigt skit.

- Kärlek & Ärtor

Jag skulle kunna skriva i rosenrött, om allt det härliga som faktiskt finns.. men i en vardag som just nu kantas av påfrestande dagar på jobb (bland annat) känns det lättare att skriva i svart, eller i alla fall grått..?!

Vårvibbarna i luften borde göra mig glad, men i själva verket får de mig bara att känna mer.. Jag uppfattar mig själv som överkänslig just nu.. Vill tro att man kan se mönstret som visar sig om man tittar tillbaka i tiden.. att det kanske är i just denna tiden på året som jag får mina flipp om falska människor, hata orättvisa, och en inställning till att jag skiter i allt och alla. Tröttheten i att bädda in saker till det vänliga, i saker jag vill ha sagt, står mig upp i halsen. Dåliga ursäkter, skitsnack och hycklande människor får mig att vilja kräkas..

.. Kanske mer svart än grått i alla fall..?!

Sorry! Här har ni väntat månader på en uppdatering och så är det detta ni ska behöva läsa?!
(Varnar för vidare läsning.. Det blir inte vackrare.)

Om man tar bort vardagen.. Det vill säga min vardag på jobb (som just nu står för merparten av min galla) känslorna gällande kriget i Ukraina (som påverkar mig mer än vad jag någonsin trodde) och att den förbannade sommar-och vintertiden fortfarande finns kvar.. så är livet dodelidoo.

Jag lever just nu bara (känns det som) för mina timmar på ateljén.. Där kan jag andas! Där känner jag respekt. Där slipper jag allt bs och får njuta i mitt rätta element. Med dunkande musik, eller i total tystnad.. Mitt kaos, som ingen annan har med att göra. Jag behöver inte vara trevlig, eller formulera mig rätt.. Inga krav ställda och inga krav krävda!

Samtidigt som jag gömmer mig på ateljén knackar verkligheten på dörren.. Jag släpper aldrig in dem, men möter dem varje gång jag kommer ut. Student för äldsta sonen.. (Jag har inte ens börjat) Planering av semester.. (Finns det ens något att göra?) Kalas, skolgrejer, trädgården ser ut som f*n..

Allt annat än färg och penslar känns som pest..

Pratar du med din psykolog? Frågan har dykt upp på jobb.. Nej. Det gör jag inte. Ärendet är avslutat och jag vet att det kommer att ta minst sex månader innan ett sådant samtal skulle kunna ske.. (Om man inte har 1000kr/ tillfälle att lägga på bordet, privat utanför sjukvårdens remisser..) Bara frågan får mig att vilja skrika ut min frustration.

Jag gör så gott jag kan helt enkelt.. och försöker nöja mig med det.. även om det kanske ändå inte passar andra.. Jag försöker hålla käft, le och gå vidare. Det är inte jag som blir lurad, tänker jag..

Jag har byggt mitt rykte om att vara stenkall. Ingen sätter sig på mig.. men jag har blivit oerhört ledsen (vilket gör mig förbannad) och när jag som alltid står pall, trots allt vågar visa mig sårbar och påtagligt påverkad, ska behöva sopa allt under mattan och dessutom behöva visa respekt.. ja då tappar ni mig liksom..

Jag vet inte om det är vårens vibbar om nystart som får mig på fall.. men just nu är det mycket. Fick bekräftelsen igår när jag sov 12 timmar i sträck..?!

Ocensurerat är jag dödligt trött på mitt jobb, mitt hem, min trädgård, smuts, äcklig mat och dåliga skämt.

Wow alltså?! Vilken uppdatering det blev..
Skulle kanske behöva skriva lite oftare, nu när jag läser igenom..?!
Eller så var det den absolut sämsta tänkbara dag att göra en uppdatering på..?!

Oavsett.. om vi blundar för mörkret en stund och tänder en lampa (trots elpriserna) så hoppas jag att ni vet att det finns lika mycket kärlek som avsky/hat.. även om det är svårt att läsa här..

Jag är tacksam varje dag.. och jag säger det högt, varje dag..

Och med det säger jag
-Kärlek & Ärtor!

Som avslutning på detta fasansfulla inlägg, bjuder jag på en bild av mitt senaste verk.. (som kanske blir svårare att gilla, med tanke på konstnärens tillsynes labila sinnestillstånd..?) Men jag gör det ändå, bara för att jag kan.. och för att den ger mig glädjen jag behöver.. Kommer ju en dag till imorgon, innan jag kan vara mig själv igen.

Gillar inte tjat, men säger det igen..
- Kärlek & Ärtor!

2022 är här och det hänger höga förväntningar i luften..

Jag har, sedan mitt senaste inlägg.. (för en evighet sedan, den sjunde november 2021) haft fullt upp med mina tavlor.. Utställningar, möten, vernissage, skapande, mm.. så bloggen har fått ligga på vänt.. (precis som så mycket annat..!)

Det kom en våg och jag har helt enkelt varit tvungen att hänga på..! Krävande, men oj så roligt!! Familjen har haft överseende med mitt konstnärliga engagemang och har accepterat min stora frånvaro.. Och jag tänker att min blogg håller med..?!

Kanske trist för er som hellre läser orden än ser på bilderna, men tyvärr är det så det måste vara.. Och det kommer att fortsätta så ännu ett tag till..

? Utställningen på Entré i Malmö fortsätter..
? Mitt konstkonto på Instagram (@jenny78blue_art) behöver kontinuerlig uppdatering.
? En sida på Facebook håller på att utvecklas.
? Jag har skaffat WhatsApp som också är nytt och kopplat till Facebook-sidan och som jag behöver lära mig.
? Och nu med det nya året, har jag bestämt mig för att jaga nya platser, som jag kan visa upp mina alster.

- Ja jag vet vad jag sagt tidigare.. Att jag inte ska skriva om min konst här.. men det är svårt, med tanke på att det är konsten som ligger i fokus fortfarande. Work hard play hard.. heter det ju..?!

Nåväl.. Jag ville egentligen bara titta inom och säga gott nytt. Tro inte att jag har glömt, eller att jag har slutat att blogga helt.. Se det hellre som en paus från mina inte demoner, ersatt av ett härligt flow av skapande i sprakande färger!

Kärlek & Ärtor!!