Vet inte exakt hur.. men av någon anledning känner jag mig lugnare igen.

Blev bara så förbannad innan.. Jag tycker inte om att bli tagen förgivet och det är inte lätt att bli bekräftad, när man har en sambo som själv har magsår, en sexåring som trotsar och en ettåring som inte förstår.. Ibland tror jag inte ens att jag har befogenhet till bekräftelse, med tanke på mitt jädra humör, mina onödiga kommentarer och mitt egoistiska tänkande..

Men oavsett så kommer jag inte be om ursäkt för den jag är.. möjligen för det jag gör, men INTE för VEM jag är!!

Nu ska jag snart gå och lägga mig.. Samla nya krafter till imorgon, då allt börjar om från början igen.. (Jag verkligen HATAR rutiner) *suck*

Ja ja.. nog om detta..

God Natt och Sov Gott!

Ps. Tack Stina, för den värmande kommentaren.. Det känns bra att veta att det fortfarande finns vänligsinnade medmänniskor!! Ds.

Blomman är till dig..