Under dagen, allt efter hand som vi kommer närmare vårt mål, har jag kommit till insikt att jag blir mer och mer känslomässigt påverkad.. och tanken slår mig att det kanske är den egentliga anledningen till att jag tycker denna traditionella resa är så jobbig..?!

Känslostormar från hjärtlig lycka med härliga skratt, till tysta tårar av innerlig sorg.. Fantastisk frihetskänsla, i öppna vyer, till nära klaustrofobi mellan bergsväggar som passerar..

Jag inser att jag måste möta min rädsla och börjar här och nu.. Denna vecka ska jag tillägna mig själv och mina inre väsen.. Och jag hoppas på att hitta (om än bara) en liten del, av min inre ro..?!

Kärlek Ärtor!

Det är fasiken inte roligt att kånka på så mycket tvätt, som jag har lyckats att samla på mig.. Men WOW så härligt det känns, när man nästan är färdig..!! Anledningen till att det är så mycket tvätt idag är mitt starka behov av att tvätta alla filtar, sängkläder, kuddfodral, dukar och gardiner.. (Plus alla kläder..?!)

Känner att det kommer att bli mycket att hantera efter allt är klart i tvättstugan.. men attans vad gött med att ha ALLTING rent!!

Det blir några rundor till ner till tvättstugan, innan det är dags för att bädda rent sängar, mm.. Men det kan jag ta! Är speedad till tusen, trots att jag bara druckit en kopp kaffe sedan jag kom hem..

Nåväl.. Pausen slut. Dags att återgå!

Kärlek & Ärtor!

Det har varit en tuff vecka, med olycka och sorg.. Jag erkänner att jag har grävt ner mig en aning och även om jag verkligen har försökt att se ljusglimtarna i min vardag, har det varit svårt..

Jag sov hela dagen igår, vilket nog var mer behövligt än väntat.. Nu känner jag att det är dags för mig att rycka upp mig.. och jag söker aningen desperat efter något roligt att se fram emot..?!

Jag tänker "bingo".. Mitt stora nöje, under sommarhalvåret.. då det alltid är lika givande! Har hållt på med denna aktivitet i ganska många år nu, men det är fortfarande lika roligt.. om inte roligare..?! *smile*

Vi har fått en egen lokal, vilket är tacksamt, både arbetsmässigt, då vi sparar fantastiskt mycket tid på att inte behöva plocka undan allting efter oss varje gång. Och för känslan som bekräftar vår stora betydelse.

Sen är det snart dags för semester.. Först en vecka i Värmland tillsammans med hela familjen och sedan några (förhoppningsvis) härliga veckor hemma, tillsammans med barnen..

Jag har några saker som jag tänkte ta tag i och förverkliga.. vilket jag också hoppas kunna göra under semestern..?! Ska försöka att hålla det kravlöst, då det brukar kännas bäst så.. Men hoppet är "on" och jag tror på mig själv..

Jag har bestämt mig för att göra hösten, som vanligtvis brukar innebära intensivt umgänge med hunden, då jag alltid älskat våra höstpromenader lite mer än alla andra.. till en aktiv träningsårstid.. Och jag har redan ställt in mig på att försöka finna inre frid i mer meditation och mindfulness..

Jag har inte sminkat mig sedan i tisdags och tänker att jag kanske borde göra ett försök..?! Vet sedan separationen att det, konstigt nog, hjälper "må-bra-känslan" när man känner sig fräsch.. och nu är det dags!

Här ett foto på min ros, som jag fick från en av mina fina arbetskamrater, innan hon gick på semester i fredags.. En gullig och omtänksam sommarhälsning inför semestern!

Vardagen ÄR full av guldkorn, trots min sorg och saknad.. och jag är säker på att jag inom kort ska vara tillbaka till mitt positiva sätt att se saker och ting..

Sköt om er. Ta hand om varandra.
Kärlek & Ärtor

Ps.. Fotot på rosen ovan och jordgubbarna längst ner, är redigerat i (för mig) en ny app, som heter "Snapseed".. (Ett tips till den som gillar att leka med bilder..)

Over and Out! 

Jag vet inte varför det triggade igång mig imorse, när jag hörde programledarna förlöjliga tarot och konsten i att spå dess kort..?! Alla har vi ju rätt till att tycka som vi vill..

Förmodar att det är min syn på trångsynta människor, som egentligen triggar mig..?! Men det är mer medlidande än ilska, jag känner, då jag någonstans tycker synd om dessa människor. Blir arg dock, i tanken om varför allt måste vara inom ramen av det som så många kallar "rätt och riktigt".. Jag menar, bara för att man inte tror på något behöver man väl inte dissa de som tror på något annat..?! Eller har jag fel?

-Nej, det har jag naturligtvis inte!

Men.. Som den större människa som jag är, så får jag ha överseende med detta.. också..?! Jag vet att vi alla ligger på olika nivåer i vår medvetenhet och man kan inte begära mer än vad andras förnuft tillåter.

Nu kanske du tolkar mig som "översittare" men det är okej. Jag har överseende med det också.. Jag är säker på min sak. Om du känner att du behöver smutskasta mina övertygelser, ser jag det bara som omognad och rädsla inför det du inte kan förstå.

Sen menar jag inte, att jag inte kan lyssna till din åsikt. (Även om det kanske triggar mig inuti.) För som sagt, jag tror på att vi alla är olika och jag kan respektera dig, trots att du inte tycker som jag.

Kärlek & Ärtor

Igår var det en av de tråkigaste dagarna på länge..?! Jag vet egentligen inte riktigt vad det var som gjorde den så trist, men jag var totalt dränerad på energi.. Det blev dock aningen bättre senare på kvällen, efter ett efterlängtat träningspass tillsammans med en av arbetskamraterna. Har på grund av en rad olika omständigheter, inte tränat på nära tre veckor, vilket jag var övertygad om att det skulle innebära en del konsekvenser, som bland annat problem med att klara övningarna.. Men (?!) det gick faktiskt rätt bra!
- Och peppar peppar.. Bra eller dåligt, men träningsvärken lyser med sin frånvaro..

Nåväl.. Idag är det en betydligt bättre dag!
Stolt över att äntligen ha fått in bilen på service (även om det kommer att kosta en slant..)
Och ser fram mot en trevlig eftermiddagsfika tillsammans med arbetskamraten efter jobb.
Solen lyser, fåglarna kvittrar.. och det känns bra i hela kroppen!!

Rasten börjar lida mot sitt slut, så..
Jag önskar dig en riktigt god fortsättning på dagen och säger..

- Kärlek & Ärtor

Jag är ingen tävlingsmänniska.. Har aldrig varit.. Och kommer aldrig att bli..

Det grundar sig i erfarenheter från idrotten under skoltiden, då jag vid en innebandymatch upptäckte att jag faktiskt gillade gympa.. Men något med engagemanget inom mig slog slint och blev plötsligt alldeles för stort.. Jag blev galet aggressiv och högljudd när det inte gick som jag ville och jag nästan skrämde mina lagkamrater..?! Efteråt var jag totalt dränerad på energi och jag bestämde mig, där och då, för att aldrig bli så engagerad gällande tävling inom sport igen.. 

Jag har inget behov av att vinna, då jag förknippar det med stress, eller prestationsångest.. Men så ibland rasslar det till och jag är med och tävlar med ord.. (Nog det enda jag tävlat inom, bortsett från tävlingen "amatörkonstnärer" som jag anmälde mig till i våras och som jag fortfarande inte fått något svar på..?!)

Men som sagt.. Att "tävla" med ord gillar jag och det har hänt att jag har skickat in ett och annat bidrag under årens lopp. Egentligen vill jag inte kalla det för att tävla, (jag ser ju det som något annat) men eftersom det heter så och för att vi alla ska fatta vad jag pratar om så kallar vi det för "tävla"..

För några år sedan skrev och skickade jag in ett bidrag som handlade om "Världens bästa Mamma" Där man skulle, med ett fåtal ord, beskriva varför man ansåg sin mamma, vara den bästa mamman.. 

Jag skrev några verser med rim och vann (?!) ett presentkort med 500 kronor..

- Och nu har jag gjort det igen..?!

Jag skrev, utan rim denna gången, några rader om mitt "nya" jobb på förskolan och om hur underbart livet känns när man dagligen möts av en barnaskara som hejar mitt namn och spontat säger "Du är bäst Jenny".. Och härom dagen när jag öppnade min mail, fann jag detta fantastiskt roliga mail:

- Det gjorde min dag, kan jag ju säga.. *smile*

Och ännu en kick blev det när det slog mig att jag var ensam vinnare..?!

Inte en av tio.. Inte en av fem.. Utan en av en..

Det fanns bara en som vann - och det var jag..?! HUR GALET ÄR DET ?! 

Och som om det inte var nog med ett presentkort värt 2500 kronor och en intressant bok..?! De vill intervjua mig också.. OCH publicera mitt bidrag på både hemsida och facebook. 

- Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga..?! Mer än att jag fortsätter att vara tacksam!!

(Känner att jag vill tillägga att jag sedan början på året, då jag fördjupade mig i "drömmen om det goda" och den största "kraften" har varit medvetet tacksam över saker och ting, varje kväll, varje dag i veckan även över saker som "gått snett".. Och likt mitt mantra över tacksamhet uttalat varje kväll, har jag varje morgon peppat mig själv med goda ord inför dagen.. Svårt kanske att inte se som hokus-pokus-flum för den som inte förstår bättre, men en självklarhet för de lite äldre själarna.. Bara en parentes jag kände för att klämma in..)

Nåväl.. Jag är ingen tävlingsmänniska.. men fasiken vad roligt det är att vinna! *smile*

Kärlek & Ärtor 

När man sitter så här, i en grönskande trädgård, med solen i ansiktet, vinden i håret och fågelkvitter i bakgrunden, känns det bara så rätt! Och det rykande kaffet i koppen bredvid min sida, gör inte läget sämre.. *smile*

Ha en strålande lördag, mina vänner!

Kärlek & Ärtor!

Har ni sett filmen "insidan ut"? (Originaltitel "inside out")

En animerad Disneyfilm, med en fantastisk tolkning av våra känslor.
- Storyn är ett litet äventyr i sig, men just tolkningen av våra fem grundkänslor är, enligt mig, fantasisk. 

"Glädjen" den lilla, gula figuren i mitten på bilden, är den starkaste och det är hon som oftast håller i spakarna på hjärnkontoret.
"Ilska" den underbara, lilla, röda figuren längst till vänster på bilden, kan bli så upprörd så att hans huvud fattar eld, vilket de andra figurerna vet hur de ska utnyttja. "Vemod" den bedårande, lilla, blå figuren längst ut till höger på bilden, är känslan som står "glädjen" närmast. De liksom behöver varandra.. Sen har vi "Avsky" den lilla, gröna, figuren och "Rädsla" den smala, lilla, lila figuren.. båda söta på sitt sätt..

Recensioner på filmen, som bekräftar mitt tycke och smak:

För mig som 'känslomänniska' blev det en bekräftelse, att se filmen. Trots att det "bara" är en animerad barnfilm.. (?!) så är det någon som har visualiserat det jag har inom mig..?! Och helt plötsligt kunde jag se hur den lilla röda figuren, tog över spakarna.. Eller hur den lilla blå, försökte göra sig hörd.. Vilket i sin tur (faktiskt) har gjort det lättare att hantera känslorna, allt efterhand som de dyker upp. Framför allt har jag haft stor hjälp av dessa små figurer, inom mitt yrke som pedagog, då barnen som har sett filmen, har avsevärt lättare att förstå och greppa de olika känslorna, då de har fått en visuell bild av de fem..

(Lite lustigt, som jag bara måste flika in, gällande jobb ihop med erfarenhet av att ha sett filmen:
- En dag, för inte så länge sedan, var det ett av barnen på jobb, som inte ville sitta med i samlingen. När jag bad barnet att komma och sätta sig i ringen, tillsammans med oss andra, sparkade barnet mot mig och träffade mig på ena benet. Detta är inte okej och jag markerade genom att med min mörkaste röst ryta till.. När jag sedan två sekunder senare, satte mig i ringen igen, var det ett av de andra barnen (som tydligen också hade sett filmen) viskade till mig: "Nu kom den lilla röda gubben." Det tog några sekunder innan jag kunde koppla till vad som menades, men sen kunde sen bekräfta reflektionen, med att svara "ja" för att sedan förtydliga att jag inte var arg längre, genom att tillägga: "..men nu har han gått igen"..)

- En liten parentes bara.. 

Jag menar, att filmen kan göra nytta.. För det är inte bara barn, som har känslor.. som kan vara svåra att hantera.. Känslorna har vi från det att vi föds tills det att vi dör och även om vi kanske lär oss att hantera de bättre med åren, finns det många människor som behöver hjälp. Det är ett svårt ämne att greppa.

Jag är en känslomänniska. Det är svårt för många att förstå hur starkt jag påverkas av detta, hela tiden.. Som känslomänniska har jag precis samma känslor som alla andra, men bytet av vilken som håller i spakarna sker så mycket oftare. Jag bombarderas av intryck, då jag ständigt upplever varje detalj, vilket i sin tur, hela tiden matar mig med olika känslor beroende på erfarenheter. Varje reaktion på varje känsla kan sedan variera från liten och välkontrollerad, till stor och explosiv.. något som jag inte vet förrän det händer, då allt grundar sig i mitt sinnelag just för stunden..

Invecklat och svårt.. Och som sagt, väldigt svårt att greppa..

Det har tagit några år, men jag har lärt mig, att känna igen och upptäcka många av de olika reaktionerna, som följer mina många och olika känslor (likt hundratals mönster) INNAN de hinner ta över.. På så sätt har jag också lärt mig hur jag ska göra för att kunna hantera de mest explosiva.. Detta är dock ingenting man lär sig i en handvändning.. Och det är definitivt ingenting man kan lära sig om man inte vågar känna känslan! Det är en konst att våga gå in i sin känsla, likväl som det är en konst att kunna släppa den!

Som känslomänniska har jag aldrig haft svårt för att gå in i och analysera mina känslor. Var kom den ifrån? Vad gjorde jag? Vad hände mig? Vad var det som sades? Varför känner jag som jag gör just nu? Och varför reagerade jag som jag gjorde? Det krävdes däremot både en och två psykologer/terapeuter innan jag lärde mig hur jag skulle göra för att kunna släppa taget om känslorna, som så många gånger tog över.. Det tog med andra ord, många år innan jag kunde stoppa mina känslor från att låta de ta över och styra mina handlingar.. (Exempel: Som att inte ha sönder något när jag blev arg. Eller att inte låsa in mig för att gråta i timmar..)

Nu vill jag inte låta "smitter-smatter" (besserwisser) och påstå att jag är fullärd, för det är jag absolut inte! Men jag upplever en fantastisk makt att kunna stanna upp, våga känna, gå in i känslan fullt ut och sedan kunna släppa taget för att gå vidare.. Allt under bara några minuter, om det vill sig som bäst.. Jag har aldrig varit långsint, vilket är bra när det är negativa känslor inblandade, men idag passerar alla mina tusentals dagliga känslor så mycket smidigare, vilket gör både min egen och mina närståendes vardag mycket lättare. Vill tillägga här att jag inte skulle kunna tänka mig ett liv utan alla mina känslor! De gör mig till den jag är och jag älskar min medvetenhet och min förmåga. Dels för egen del, men också gentemot andra, då jag har lättare att läsa av andra människors sinnesstämning, vilket i sin tur oftast gynnar alla.. (Utifrån att jag agerar "rätt", det vill säga.)

Så vad vill jag då ha sagt med detta inlägg om Disneyfilmer och känslomänniskor..?!

- Jo, att ta steget och våga!

Börja med att titta på filmen. Även om du är vuxen och utan barn, som ursäkt..
VÅGA känna dina känslor! Inte bara att skratta när livet är som bäst..

GRÅT när du är ledsen! Sätt dig ner och gråt floder. Trycket inombords kommer att lätta och tro mig, det gör nytta. Man får ont i huvudet och ser ut som sju svåra år i ansiktet, men det är så värt det. Vi behöver gråta!

Tillåt dig själv att AVSKY det som gör dig upprörd. Det är fullständigt naturligt att inte tycka och tänka som alla andra. Var man och var kvinna står sig själv närmast. Du är unik och har rätt till att avsky saker. Men bli inte ett pucko genom att spy din galla över andra, det räcker med att DU blir medveten. Regel här: "Har man inget gott att säga, kniper man käft!"

Bli ARG! Helt jävla skrik-arg! Men akta dig här, för att bli det i närvaro av andra.. Det minsta man vill är att skrämma bort sina närmaste, då ilska många gånger övergår till ånger och ensamhet när den avtar.. (Det är ingen hit, att fastna i hjulet av dåligt samvete..)

Rädsla är väl den känsla vi allra minst vill erkänna..

Att vara rädd tyder ju på att man är svag..?! Eller INTE!!

Att vara RÄDD för något, får oss att fokusera på försvar, eller ren överlevnad.. Vi slipar våra knivar och går in för att klara uppgiften. "Shit, shit, shit.. Min partner lämnar mig och här står jag helt plötsligt ensam.." Bli rädd, för hela din framtid är krossad.. i alla fall över en tid, fram till dess att du finner en lösning (du kommer att hitta den) och då har rädslan varit en stor hjälp på vägen. Kom ihåg att det är rädslan som föder modet.. och modet är det som får oss att växa som människor.

Jag är en känslomänniska.. Och en stolt sådan!
Inlägget jag just skrivit, är baserat på egen erfarenhet och reflektioner, utan att ha kolla faktaböckerna, så ta det för vad det är.. Hur som helst, är det i alla fall i all välmening, mitt sätt att bekräfta kanske just dina känslor och handlingar och jag är säker på att oavsett vilken typ av människa du är, så kan du dra nytta av vad du just läst..

Och med det säger jag Kärlek & Ärtor*


(*Min fritt, något galna tolkning, av Love and Peace)