Eftersom jag hade lovat dotera, redan igår kväll, att jag skulle komma och hämta henne direkt efter jobbet idag.. (vanligt brukar det vara Tomas som hämtar..) så hade jag rätt så bråttom ifrån jobb idag..

När Tomas hämtar och jag slutar lite senare, brukar jag annars ta en kaffe, eller bara handla mjölk i tre timmar.. efter jobb.. och det kändes som om jag verkligen skulle behöva det idag.. men som sagt.. Har man lovat så har man!

I tanken löste jag mitt lilla brist-på-kaffe-problem, när jag kom hem, genom att jag skulle kunna ta lämningen av den äldsta sonen på fotbollsträningen.. Och i samband passa på att klämma in min så eftertraktade, lilla kaffe paus.. Men senare i verkligheten, visade det sig naturligtvis att det var den sena träningen idag. *Typiskt* Den började samtidigt som mitt kaffe ställe stängde, vilket i sin tur hade gjort det olagligt för mig att kunna få mig en kopp latte.. även om det hade varit take away..

Så, istället för att åka och njuta av en stor mugg kaffe.. tog jag en avstickare med bilen för att njuta lite av vår fantastiska natur istället. Och naturligtvis passade jag på att ta tillvara på det magiska ljuset som, såhär års, råder om kvällarna genom att fotografera lite..

Tog bilderna med telefonen, så jag kan väl inte begära mer än vad jag fick.. men det blev en mysig runda på tidigare outforskade vägar.. och jag kan inget annat än att uppskatta tiden av harmoni, ensam i bilen. 

Kärlek & Ärtor!

.. och öppna landskap.

Från att ha haft en ur-usel dag igår till att ha haft en helt fantastisk dag idag, får mig att undra om det på riktigt hjälper att få skriva av sig.. Jag brukar ju säga att jag ibland kan känna behov av att få tömma huvudet på eld.. Och att jag därav någonstans får för mig att allting känns bättre efteråt.. 

- Men är det på riktigt..?! Eller är det tanken som får mig att uppleva saker som bättre och lättare..?!

Oavsett.. Så har i alla fall min tisdag varit allt annat än vad min måndag var igår.. Och nu när den är slut.. det är dags att gå och nanna kudden.. så vill jag visa min uppskattning av vad det nu var som gjorde min fantastiska dag. (Kan ju inte bara gnälla hela tiden.. för det känns ju tråkigt, tänker jag..)

Så jag vill tacka för idag och lova att jag ser fram emot morgondagens onsdag.. och allt positiva som den kan ha att ge.. Tack!

Och med det säger jag god natt och sov gott och..

Kärlek & Ärtor!

Ps.. Hann uppdatera bloggen med nya bilder idag, vilket kändes som en bra avslutning på dagen..

Var i stan igår och skämde bort mig med nya naglar.. Jag har inte fått mina naglar gjorda på flera år och jag har aldrig valt något annat än sk. franska.. Men igår slog jag på stort och valde faktiskt att göra de med färg.

Och jag valde naturligtvis en färg som matchar mitt hår!

Det har hänt en hel del inom nagelvärlden under åren som gått, sedan jag senast var i kontakt med den.. Färgerna har blivit fler och en teknikerna med att färgsätta har utvecklats. Och jag har nu lärt mig att mina naglar heter Ombre. En teknik som fascinerade mig, då jag själv målar tavlor och har använt mig av denna teknik ganska länge..
- Kul att se när andra skapar.. *smile* Så än på pyttesmå naglar.. (Själv gillar jag ju stora dukar..)

Nåväl..
Efter mitt besök i nagelstudion tog jag en liten runda bland folket på en av stadens gågator. Solen lyste, stämningen kändes harmonisk och jag passade på att köpa en vanilj latte när jag ändå passerade min favoritkedja..
(Trodde baristan skulle svimma, när jag bad om en vanlig varm latte och inte en islatte som hon tagit för givet.. Men hon överlevde och jag fick mitt varma kaffe tillslut.)

Ett givet besök, när jag är inne i stan och lullar.. (vilket inte händer så ofta) är inom en behaglig liten butik som heter Sök & Finn.. En mysig plats på jorden enligt mig själv, där jag till doften av rökelse brukar finna inspirerande böcker och helande stenar. Och alltid mött av trevlig personal.
Nytt till bokhyllan blev två nya böcker.. köper alltid pocket.. En med titeln: Att växa genom möten, skriven av Kay Pollak. Och en annan med titeln: Den högsta principen, skriven av Alexander Loyd.

Och som alltid köpte jag även en sten: Obsidian - en kraftfull sten som arbetar snabbt. Manar fram sanningen. Helar själen. För självkännedom, beskydd och styrka. Mot negativa energier. Den ska lösa upp känslomässiga blockeringar och trauman.
(Inte för att jag vet om det gör någon skillnad, men med tro finns det hopp..)

När jag kom hem efter min timmes promenad i stan, gick jag ut och lade mig på gräsmattan och började läsa. Först ut var "Att växa med möten". Egentligen stod där ingenting som var revolutionerande nytt för mig, men med sina korta stycken och enkla meningar är det ändå en bok jag kan rekommendera till den som behöver få insikt i hur vårt eget beteende och egna tankar påverkar livet runt omkring oss.. Och även om det var (förlåt om jag verkar viktig) old news för mig, fick jag ändå en och annan tankeställare..

En kort bok på 100 sidor och jag läste den i ett streck..

(-Måste älska att ha semester och kunna ge sig tid till att bara läsa..)

Jag avslutade min sköna torsdag, med en barbent långpromenad tillsammans med hunden. Skönt att slippa tighta byxor.. men mindre skönt med alla myggbett som jag upptäckte när vi kom hem igen.. *suck* Men det är ju så det är.. och förmodligen kommer att vara i all min evighet..?! Ändå ett ganska billigt pris på en annars underbar dag..

Kärlek & Ärtor!!

Att ha barn i tonåren innebär att det är en hel del andra tonåringar som gästar ens hus.. Jag tippar på att innegänget består av tio stycken ungefär, men ibland är de fler, ibland är de färre..

Som mamma (och pedagog), är jag tacksam över att de vill hänga här.. Jag anser det vara bättre att de sitter i min trädgård (med regler som följs under uppsikt) än att de går runt i området, eller i stan och driver.. och då som det heter.. stör folk runt omkring.

Och jag måste ju säga att de är helt fantastiska. Alla dessa fina personligheter.. något större och aningen mer buffliga än mina små krabater 1-6 år på jobb.. men wow så underbara!

Jag kan bli ledsen när jag ibland får höra historier om hur random vuxna kan bete sig mot dessa fina ungdomar.. men som med allt annat är det väl så att somliga helt enkelt inte kan se hur viktiga dessa unga människorna är.. Inte heller förstå hur viktigt det är att som vuxen faktiskt vara den som bör föregå med gott exempel. Istället flippar dessa okunniga, i mina ögon rädda människor ut över något som man tvärtom hade kunnat vinna respekt på, bara genom att enkelt prata om och förklara i saklig ton. De kan vara rätt så smarta de där tonåringarna, tro det eller ej..

- Jag har inga då inga problem med att säga ifrån. Och kanske är det därför jag har deras respekt? Jag har förtjänat den helt enkelt..?! Jag menar.. De får ju min respekt, så det faller sig ganska så naturligt.

Jag/vi har regler.. som alla som kommer hit följer.. Och den som inte skulle följa dessa enkla men rättvisa regler åker ut.. Alla vet och alla respekterar.
- Och så enkelt är det.

Men även om det är enkelt, så är det också väldigt skönt när de sista har gått hem och tystnaden infinner sig. (Jag är ju fortfarande jag, med behovet av min ensamhet.. *smile*)

Nåväl.. med detta sagt, ville jag då bara be er att våga lyssna på ungdomarna. Inte jamsa med, inte förminska, inte ta för givet.. utan bara lyssna. De är ungdomarna, som är de små barnen som vuxit upp.. Samma små barn som vi vuxna har format efter vårt eget beteende, som nu är på väg att ta luft under vingarna för att våga flyga själv.

De behöver vårt stöd, inte hatord och förbannelser. De, precis som vilka andra människor på jorden, behöver känna sig älskade, välkomna och framför allt lyssnade på!

Kärlek & Ärtor!

Jag är så sjukt tacksam, även om jag kanske inte upplevs som sådan..
- En tacksam person, menar jag..

Som känslomänniska är jag fullt medveten om att omgivningen inte alltid hänger med i svängarna.. då känslorna kan gå från noll till hundra på bara några sekunder.. och sen tillbaka igen, från hundra till noll på bara ett ögonblick..

Men jag ÄR tacksam!!

Min nya grej är att försöka säga det högt. Kanske inte varje gång, men i alla fall varannan.. *smile*

Idag är det midsommarafton, hur nu det gick till..?! Och jag hoppas och önskar av hela mitt inre väsen, att ni får en helt fantastisk dag och kväll.. och natt också för den delen!
Tillsammans med varandra. Med de ni älskar mest av allt. God mat, lagom med dricka, men framför allt med de som får er att lysa som bäst!

Kärlek & Ärtor!

Med allt som händer nu under början på sommaren, med skolavslutningar, avslutnings-fester, studenter, mm.. är det svårt att hitta tiden till att skriva.. Men jag tänker att det borde vara lika pressat för den som läser.. så jag känner mig trygg i att bara titta inom lite då och då..

Livet vill mig väl och den återfunna styrkan i balansen som råder, får marken att stå stadig. Det regnar mycket, men det gör ingenting. Det blir fel ibland, men det gör ingenting. Lugnet inom mig kramar om mitt egenvärde när det blåser lite extra, så allt är ändå okej. Känns som om jag hittat tillbaka till mig själv igen.

Jag vet vem jag är. Jag vet att jag är bra, trots fel och brister.. som accepterats (främst av mig själv) De är en del av mig och de går numera hand i hand med alla de där andra BRA egenskaper som jag har. Inge känsla behöver ta över. Inga inre konflikter. Inga energikrävande bråk.

Ren och skär balans!

Kärlek & Ärtor!

Av min erfarenhet, inbiten i benmärgen är morsdag en dag då man uppmärksammar sin mamma och kanske firar henne lite extra för allt som hon gör.. För tiden hon tar sig, för engagemanget hon ger.. För omtanken, samtalen, idéerna, hjälpen vid kris.. Kärleken, respekten och allt det där andra, som skulle ta timmar att skriva om..

I mitt huvud kan dock morsdag även innebära precis det motsatta.. Så som saknad, förtvivlan, bitterhet och säkert en himla massa mer i negativ klang, då jag är fullt medveten om att det är långt ifrån alla som har en sådan fantastisk relation med sin mamma som jag har..

Mammor som har svikit, sårat, eller kanske begått oförlåtliga misstag, mm som fått tragiska följder.. eller bestående men.. Måste kännas oerhört frustrerande att en dag för mor skulle vara så speciell då, tänker jag..?! Men de finns ju också i vår värld..

Och jag kan inte ens föreställa mig den oerhörda saknad efter alla de där underbara mammorna, som faktiskt var bäst, men som lämnat jordelivet och därav inte kan firas.. hur mycket man än skulle vilja.. Sorgen kan bara tänkas obeskrivlig..

I mitt tycke skulle jag dock vilja se firandet/ uppmärksammandet vara riktat till alla mammor..?! Inte med fokus bara på sin egen mamma, utan kanske även från den som borde stå mamman i fråga som närmast, alltså från pappan till mammans barn.. (Kladdigt, men jag tror ni förstår..)

Jag tar mig själv som exempel, då jag känner mig något underskattad, eller mer tagen för givet i skrivande stund. Barnens presenter, teckningar, mm.. (vad det än må vara) är ALLTID lika underbara och uppskattade.. men herre gusse-ness vad uppskattad jag hade känt mig om mannen i huset hade rest sig upp, engagerat barnen och faktiskt gett mig en timmes bekymmerfritt städande.. (hade till och med nöjt mig med en enklare undanplockning..)

Som mamma får, eller ska jag säga bör.. man naturligtvis inte beklaga sig. En mamma ska ju kunna hålla ut, ihop, tillsammans allting i en ständigt regnbågsfärgad harmoni.. Och som i mitt fall.. något som jag har fått höra några gånger, faktiskt inse att barnen är något man har valt att göra själv och därigenom också sagt upp allt som har med egenvärde att göra.. (En åsikt som får regnbågen att krackelera och förvandlas till ett rött hav av eld..)

För ska jag beskriva mig själv som mamma, så är jag en grymt bra sådan! Naturligtvis har jag fel och brister som alla andra levande varelser som vandrar på vår jord..
- Men jag är f*n en bra morsa ändå!

Jag är till och med en så bra mamma, till ALLA i vårt hem, att jag borde bli uppskattad mer än bara en dag om året.. (och då inte bara allmänt firad genom att se random lyckönskningar på instagram eller Facebook..)

- En jä*la blomma hade varit trevligt, om man nu tror att kärlek går att köpa..?!

Nåväl.. Missförstå mig rätt..
Jag är inte bitter. Jag är inte arg.. och jag är inte ledsen.. i alla fall inte som mamma.. En roll som jag anser mig vara välsignad med att ha.
- Jag är skitstolt över mina ungar!
De är tre fantastiska individer, som alla har sin egen underbara personlighet. De hjälper de svaga, står upp för sig själv. Streetsmarta medmänniskor som värnar om människor, djur och natur. Stora hjärtan, lagom busiga, fantastiskt roliga och helt enkelt precis så underbara som bara mammas ungar kan vara!!

- Jag tror att jag har grubblat färdigt nu..

Morsdag - Min dag!
En dag som är min, tack vare mina barn..

Kärlek & Ärtor!

Min absoluta favoritbild på barnen, tagen 2012.

Öppnade på jobb idag.. Första gången på ett halvår. Och jag måste säga att det gick förvånansvärt bra faktiskt.

Magiskt att se moder jord vakna! Det var länge sedan sist..

Oron i kroppen, som jag så länge har fightats med, har börjat att avta.. och även om det var lite nervöst inför den tidiga timmen idag, kunde jag somna igår kväll och sova gott.

- Upptäckte just att jag gått med gylfen öppen.. *hahahaha* Men det är sånt som min omgivning får leva med, helt enkelt.. Jag skyller på för lite kaffe i förhållande till antalet vakna timmar.. knäpper gylfen och fortsätter min dag.

Har i skrivande stund förmiddagsrast och sitter och njuter till fullo av solens varma strålar, fågelkvitter och barnrop i bakgrunden.

Önskar dig en fantastisk fredag!
På återseende.

Kärlek & Ärtor!