Jag vet inte om jag sagt det i tidigare inlägg..?! Glest mellan blogginläggen den senaste tiden.. men en av anledningarna till att jag uppdaterar bloggen så dåligt, är att jag ännu inte har tillgång till något nät.. Eller jo, egentligen har jag ju det, men uppkopplingen är så fantastiskt dålig (och kommer att vara så tills vi får vårt fiber inkopplat) så att jag har i medvetande om min brist på tålamod, medvetet hållt mig borta från att starta upp datorn och logga in via den..

När jag skriver, gör jag det via telefonen, vilket går okej.. men det där med att fixa sidomenyn, kategorier, mm känns som en lögn på djupt vatten..

Men livet rullar på.. trots att bloggen, till utseendet står still..

Min "lilla" doggy, som vi hämtade hem den andra oktober 2016, är numera 61cm i mankhöjd och väger 19,2 kilo..

Barnen stormtrivs i huset, med trädgård och allt.. och jag ska villigt erkänna att jag älskar det faktum att vi faktiskt kom dit vi är idag! *kärlek*
..även om det finns dagar som jag är mer mörk än ljus..

Men det börjar tina upp nu.. (hoppas jag..) Jag lider fortfarande (och förmodligen så även alla i min omgivning..?!) av min dåliga självkänsla.. Men lyckligt nog är jag omringad av fantastiska människor som lyfter mig med värme och kärlek, i sin omtanke och medkänsla, så egentligen borde jag vara den lyckligaste människan på jorden..

Mina inre demoner, som jag har kallat mina mörkaste tankar för i alla år, plågar mig inte lika mycket längre.. i alla fall inte lika mycket som min, i dagsläget, dåliga självkänsla.. som (nästan) är helt körd i botten.
- Jag vet att jag är bra.. mitt självförtroende är det samma som alltid, men min förmåga att inse att jag är värd marken jag går på är lika med noll..?!
Jag ställer fruktansvärt höga krav på mig själv och känner mig oftast som en rutten råtta när jag inte hinner allt jag tänk mig klara av.

Detta tillsammans med stressen, som jag är fullständigt kass på att hantera.. kan blockera mig när som helst, oavsett vilket läge jag befinner mig i.. och hela min värld kan tycks rasa för det allra minsta..

Men jag är glad över att jag är så öppen som jag är, trots allt.. Det gör det lättare för min omgivning (vill jag inbilla mig) att hantera (i den mån de kan) och jag kan lyftas utan en massa jobbiga frågor.. (och många missförstånd undgås för de som vågar kommunicera..)

Jag har under de senaste månaderna kommit på mig själv med att ha problem med förtroende för folk.. Man brukar kanske säga att man inte bör lita på någon, men det är en sak att sägs, en helt annan att faktiskt inte göra det.. (Men jag förmodar att det är helt naturlig när man blivit/känt sig sviken av för många människor samtidigt..?!) Har genom allt detta, lärt mig att förtroende är en galen stor del av en trygg och stabil grund.. och att avsaknaden av det kan vara förödande.. (så du kan ju gissa vad jag hjärntvättar mina barn med..?! "Vad ni än gör, tala alltid sanning, eller håll tyst! En lögn kan ALDRIG bli osagd, ett svek kan ALDRIG göras ogjort. Och det är så svårt att laga en bruten själ.")

Nåväl.. Nog skrivet för idag.. Alla bär vi med oss något. Alla har vi ärr som fortfarande ömmar.. men det kommer alltid en morgondag (för den som orkar kämpa) och den är så väl värd att bli kämpad för!

Kärlek & Ärtor!

Ps. Mitt hemmagjorda go'kaffe har jag druckit upp sedan länge, men såhär såg det ut när jag började skriva..*smile*

Ds.

Varje år är det samma sak.. Jag älskar hösten, med alla dess färger och den krispiga luften som soliga dagar får mig att hellre vilja vara ute än inne.. Men det finns en baksida av allt det vackra och har alltid gjort..?! Jag blir fruktansvärt lättpåverkad och fastnar lätt i långa inre konflikter mellan mig själv och mina demoner..

Min kända, men inte efterlängtade, höstdepression har förföljt mig ett tag och jag måste erkänna att den har jagat upp mig mer än vanligt..?! Att jag tar åt mig, lätt blir ledsen och tappar hoppet är sådant som jag egentligen kan hantera vid det här laget, men nytt för i år är stressen som håller pulsen på en alldeles för hög nivå, som i sina tur, mixat med allt det där andra, får mig att tappa fotfästet lite till och från.

Mina nerver håller inte och av erfarenhet orkar varken kropp eller huvud försöka förklara varför, vilket ofta slutar i att jag bara stänger av.. Som en mixer som står på och innehållet som hackas och blandas i turbofart symboliserar mitt inre.. Mina känslor, min starka vilja, alla besvikelser.. för att aldrig bli klar, för att aldrig få ihop saker som jag tänkt.. och allt får mig att bli arg.. Jag hatar när det blir för mycket av allt inom mig. Ilskan ger mig dåligt samvete och jag vill försöka rätta till mina misstag.. Jag misslyckas naturligtvis och ännu sämre samvete fyller mina tankar.. År efter år, efter år, har jag försökt att förklara.. Dels för mig själv, men också för de som står mig absolut närmast. Men hur jag än försöker, kan jag inte.. Frustrationen växer och tillslut snurrar mixern så fort att den håller på att explodera..?! Förr hände det ganska ofta, att jag exploderade, idag försöker jag bara att stänga av.. Ibland är det till och med så illa att jag inte ens själv väljer att trycka på off-knappen.. utan det blir kortslutning och strömmen bara bryts.. och kvar blir jag, totalt likgiltig..

Jag är tacksam för att jag känner mig själv, men sörjer det faktum att jag aldrig någonsin kan begära förståelse från någon annan.. Jag är fullt medveten om att de flesta verkligen gör sitt yttersta för att försöka förstå, vilket också är en av de anledningar till mitt dåliga samvete..

Ni ser.. Allt går i en cirkel.. Det krävs oerhört mycket av alla i min närhet..!

Jag är gammal nog till att förstå att jag faktiskt har ett värde, men kan sällan se det själv under vinterhalvåret. Och när min stora tacksamhet till alla de som faktiskt fortfarande finns kvar i mitt liv (som fortfarande anser mig vara värd att värna över) får det bevisat med min ärligaste insida, med mitt för tillfälligt regerande sinnestillstånd, i form av en snäsig, avig, tråkig, sur och tillbakadragen Jenny finns det ingenting som säger att denne någon måste förstå hur mycket jag egentligen älskar dessa människor..

Det finns underbara människor som jag har förlorat under årens lopp och jag är övertygad om att de aldrig lyckades riktigt se, det som jag så dåligt förmedlade.. Och visst är det tragiskt, men i mina ögon kan egentligen ingen få skulden.. Alla har vi vägar att välja och vi kan inte alltid välja samma.

Hur som helst.. Det finns ett ljus i mörkret (egentligen flera stycken) och jag vet att mina inre demoner kommer att tystas.. Men min starka vilja har ingen åverkan på stressen när den tar över.. Demonerna sitter i mitt huvud, stressen däremot tar över min kropp. Jag har sett varningsljusen, den stora stoppskylten och alla viftande flaggor.. Jag har berättat om dem och tacksamt finns de dem som tar mig på allvar. De som inte lyssnar eller till och med försöker bräcka mitt rekord, försöker jag att hålla mig ifrån, då jag vet med mig själv att jag i ärlighetens namn inte är säker på att jag klarar av att hantera eventuella situationer som min sinnesstämning bäddar för..

Alla gör vi vårt bästa. Jag vill i alla fall utgå ifrån det. Och jag vill säga, trots att jag är dyster och tråkig och kanske just nu anses vara socialt inkompetent (har faktiskt fått den i huvudet, en gång *hahaha*) och kanske är världens sämsta, mest patetiska människa du någonsin har träffat eller knappt precis har hört talas om.. (?!) .. är jag fortfarande tacksam för att just du berikar mitt liv med det du ger.. Alla har sina olika anledningar och även om jag inte alltid kanske kan se de som självklara, så respekterar jag varje individs tankar och beslut (då jag tror på att ge det man vill få) och försöker sedan anpassa mig så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor!

Ps. "Du är aldrig ensam"

Jaha.. Så var det redan tisdag.. och jag sitter här, på min rast och lyssnar till kråksången som pågår på gräsmattan intill mig..

Idag lyser solen, lite skönare än vanligt.. Himlen är lite vackrare än vad den brukar och fågelsången är lite klarare än vanligt..

Om allt vill sig väl, då kommer det att fortsätta så.. Allting med lite mer harmoni i kroppen, än vad som brukar vara andra bra dagar..?!

Jag skriver i gåtor, förlåt.. Men jag lovar att jag snart ska berätta om allt som händer i mitt liv just nu..

Men tills dess säger jag fortsatt skön vecka!

Kärlek & Ärtor!

Idag, mina vänner, känner jag mig som en tonåring.. Lycklig och förväntansfull, orädd, crazy och förälskad i livet..!!

Kroppen håller just nu på att explodera, efter dagens alla stora intryck.. Jag har nog aldrig haft så många tankar snurrandes i mitt huvud, gällande så många olika saker, på en och samma gång..?!

Lite tråkigt för er, att jag inte tänker berätta för er vad alla dessa känslor och tankar surrar och snurrar om.. Men så är det och det får ni leva med ett tag till, innan jag kan göra allt "officiellt"..

Ja, men okej då.. Ni kan få EN sak.. Bara precis för att jag känner mig så crazy i själen idag..
- Vi väntar tillökning.

Det har varit känt av oss ett tag nu, men eftersom det funnits en del risker inblandade så har jag valt att inte berätta något, här på bloggen.. förrän just nu, när jag kände att jag bara MÅSTE få berätta något..?!

Och nej.. Det är ingen bebis!! *smile* Gudarna vet att jag/vi har ungar så att det räcker! *hahahaha*

Nej, vi väntar på vår lilla Spira.. En liten blandras-tik, adopterad från Spanien. Jag ska bli hundägare igen.(Tycke om detta är välkommet, men jag kan inte lova att jag kommer att bry mig om vad ni säger, så vida det inte är något positivt. *smile*)

Nu ska jag gå och försöka sortera lite tankar.. och förhoppningsvis ta mig ner på jorden igen, så att jag kan gå och lägga mig och på något sätt lyckas med att somna..
- Önska mig lycka till!

Kärlek & Ärtor!

Hallå alla sena semesterfirare.. Eller nattsuddare, om det kanske passar in bättre..?!
(Själv är jag både och..*smile*)

Jag kan nu, med stor glädje, informera er om att jag äntligen har fått hem min "nya" (annars egentligen gamla) gitarr igen! Välsignad med sex stycken nya, hela, fina och stämda strängar..!! Och lyckan är stor, kan jag säga.. Jag har längtat efter denna dag!!

Jag är, just nu i skrivande stund, aningen nybörjar-öm i fingertopparna, eftersom jag, oavbrutet, har under de senaste fyra timmarna, övat ackord. Tre stycken, för att vara exakt.. Charlie och Jasmine inspirerade mig till "trollmors vaggvisa" vid läggdags och jag har därför övat Am, E7 varvat om vart annat, men ett litet Dm7-"inhopp" strax innan slutet..?! (Känner mig lite.. dö-jädra-cool nu, för att jag faktiskt vet vad det betyder.. Något som jag aldrig fattat jota av tidigare..*smile*)

- Ha?! Och någon sa att man inte kan lära gamla hundar att sitta..?! *smile*
Kontrar med att "Det är ALDRIG för sent att lära sig något nytt.."

Och med det säger jag:
Kärlek & Ärtor.. och musik!!

Hade en fantastiskt mysig kväll och natt igår.. Tillsammans med hela familjen, var jag hemma hos en av Tomas barndomsvänner och hans trevliga familj.. Vi åt och drack, fick hembakad kaka med glass, var iväg och badade och sällskapet var helt fantastiskt.

- Finns det något bättre än platser, där öppna, ärliga och kärleksfulla människor välkomnar en med öppna armar.. Platser där man känner att man kan vara sig själv helt och hållet. Inga krav, ingen som dömmer, inget skitsnack bakom ryggen.. "Bara" välkommen och ärligt uppskattad för precis den man är..?! Varken mer.. eller mindre..

Alltså.. Jag mådde så bra, ni kan inte ana..?! Svårt att förklara, men det är en känsla som möter en redan i dörren och den skänker så mycket välbefinnande inuti hela kroppen, att man liksom svävar som på moln hela tiden..

Jag höll mig till kaffe och läsk, hela kvällen, eftersom jag var shaufför och jag blev förvånad över mitt lyckliga och lugna inre, trots bristen på alkohol i blodet..?! (För om sanningen ska fram så är alkohol en stor hjälp många gånger, när man är någonstans och man pga. olika faktorer inte riktigt kan slappna av..)

Nåväl.. Kvällen blev, som sagt natt.. Den hann till och med att bli tidig morgon, innan vi kunde slita oss från vårt trevliga sällskap och åka hem.

So far so good..

- Inte lika roligt i förmiddags dock, när det skulle förberedas inför Jasmine's kalas, dom skulle hållas hemma hos mig klockan 15:00..

Vi gjorde så gott vi kunde och tillslut blev äntligen båda tårtorna klara.. Gästerna som började trilla in redan 14:40 (?!) fick vänta en stund, men så fick det bli, när det inte blev som det skulle..?!

Tråkigt nog, lämnade gästerna ganska så snart därefter.. Tror att de väntade längre, än vad det tog för de att dricka upp sitt kaffe och äta sin tårtbit..?! Och därav dagens rubrik..

Det kändes så jädra surt, när jag äntligen blivit klar med allt jox i köket och faktiskt fick chansen till att umgås lite, så skulle mer än hälften av gästerna gå..?!

- Så helt klart INTE värt besväret..!
Hårt kanske, men nä.. Då är det kanske bäst för alla att skita i sånt här istället..?! Jag vet att jag gör fel, men jag tog det väldigt personligt. Som om mitt hem inte är bra nog. Som om det jag bjöd på inte var gott nog. Och framför allt att jag inte var värd mer av deras dyrbara tid..?!

Kontrasten mellan: det hjärtliga, från näst intill okända människor igår, till "snabbt in och snabbt ut" från familj idag.. skaver en aning och mina värderingar får sig en tankeställare, vare sig jag vill det eller inte..

Men skit i det nu.. Jag behöver inte sånt som drabbade mig idag.. Jag har inget som helst behov av att kyssa röva.. Jag gör som jag känner vara ärligast och passar inte det så kan jag ingenting göra. Jag vet hur mycket jag har att ge, men om man inte vill ha det, så finns där ingen anledning för mig att engagera mig.. Då finns det andra som förtjänar mig bättre. Personer som respekterar och värdesätter mig för den jag är.. och som uppskattar mig trots mina fel och brister..

Gnälligt värre nu..?!
Otacksamt av mig att inte uppskatta de gäster som faktiskt stannade kvar och som ville prata även med mig en stund..

Jag är inne i en dipp just nu och upplever allt jag gör som bara fel. Är fruktansvärt självkritisk och ser mitt egenvärde som obefintligt.. Kanske därav min reaktion idag..?! Men jag vill ändå inte ursäkta mig för det jag upplever, då det är sanningen i mina ögon..

Väljer att tänka på igår och försöker att återfinna lugnet. Kommer på mig själv med att sitta och hoppa med ena benet och jag vill tro att det är frustrationen som försöker att få igång mig..

- Helvete.. (Ursäkta min franska)
Allt kommer på samma gång!
Irritation, ilska, rastlöshet, saknad, sorg..

Och till råga på allt borde jag gå och lägga mig, eftersom jag börjar jobba klockan 08:00 imorgon. *suck*

Tror att jag får gå en runda, så kanske allting släpper..?!

Kärlek & Ärtor..
Oavsett om du anser mig vara värdig eller inte.. *smile* (Jag är nämligen större än så.. *hahaha*)

Sedan Bella dog, har jag varit aningen ostabil i mitt inre och jag har därför kraschat några gånger under veckan som har gått.. Inte helt konstigt kanske, men det dåliga samvetet får mig att minnas hur jag en gång var, alltid..

Trivs inte alls med mig själv, inuti för tillfället.. Jag försöker att inte analysera varje känsla som hugger mig i bröstet, så som jag alltid gjorde förr.. och jag vet att jag kan, men det är svårt.

Det var ett tag, som jag kände att jag hade full kontroll.. Jag minns inte riktigt när det började..?! Men jag kunde sortera mina känslor och "plocka bort" de som jag ansåg vara oväsentliga och på så sätt må genuint bra inombords. En fantastiskt skön grej, när man har levt ett helt liv med tusentals känslor att analysera varje dag.. Däremot kommer jag ihåg, på dagen, när harmonin i kroppen försvann.. och det har varit en strid (ändock om något mindre än tidigare) med mina inre demoner, sedan jag förlorade min hund. Samma sak som tidigare, kan jag känna mig kall och oberörd, samtidigt som jag kan bryta ihop fullständigt, helt utan förvarning.. Cirkeln är svår att bryta, men som sagt.. Jag vet att det går.

Har kommit till insikt med att jag har blivit mer långsint i de känslor som fastnar.. Och tyvärr är det så att känslan som håller sig fast hårdast, den som känns allra starkast, är ilskan. (Och om sanningen ska fram, har det nog alltid varit just ilskan, som fått mig att må dåligt?) Den förgiftande bitterheten, som jag är fullt medveten om, trotsar mig påtagligt dagligen och jag försöker hitta ett sätt att komma loss från dess klibbiga grepp.. Att förlåta en handling är ingenting man gör i en handvändning.. Att förlåta något oundvikligt, som känslan av orättvisa i att förlora sin hund, känns omöjligt..?!

Jag vet inte hur jag ska förklara det.. Kan jämföra det kanske, eller ja, jag kommer att tänka på, min pappa..?!
För att göra en lång historia kort: Han blev sjuk.. och jag blev arg.. Efter många år av ilska, fick jag höra att jag sörjde min pappa, som efter sjukdomen inte var sig lik. Enligt personen som sa orden, så sörjde jag min pappa.. och hon sa att det var okej.. Och sedan dess har allting, med pappa, varit lättare på något vis..?!

Och kanske är det så..?! Min ilska kanske egentligen är sorg..?!
Det skulle förklara en del i det som pågår just nu, med att jag sörjer hunden, men att det visar sig i ilska..?!

Det känns motigt att se framtiden.. Inte för att jag känner mig speciellt deprimerad.. Men orken till det lustfyllda är låg.. Jag är igång, jobbar och får saker gjorda.. både på jobb och på fritiden.. Men "glimten" saknas på något vis och det påverkar mig.. och det är väl därför mitt analyserande satt igång igen, i ett desperat behov av att hitta harmonin igen..?!

Men.. Det finns mycket att vara tacksam över! Och jag tvingar mig själv att stanna upp och se de små mirakel, som faktiskt sker dagligen..

Kärlek & Ärtor!

Ps.. Bara för att förklara lite om vad min ilska innebär, är det allt annat än litet..
När jag blir arg, är det som en explosion.. Som från en vilande vulkan i ena sekunden, till ett fullt utbrott i nästa.. Ingen förvarning med rök eller lava som sakta sipprar ut, utan en fullständig utbrott direkt.. Kroppen skakar och det liksom bultar inuti, som om hela jag skulle kunna explodera likt en bomb, vilken sekund som helst.. Jag kan inte tänka klart.. Min röst blir mörk och hotfull och kraften bakom skulle kunna välta en skog om den kom i min väg..
- Med andra ord, jag blir ett monster.
(Ett monster som jag hatar.. och cirkeln är sluten..?!)

Inte helt övertygad om att det skulle bli en bra vecka, men med öppet sinne, kom vi till Värmland.. (tisdagen innan midsommar) Jag får i ärlighetens namn, erkänna att jag var aningen syrlig, med en del vassa kommentarer till en början, men vill ändå påpeka att jag verkligen gjorde mitt yttersta för att behålla lugnet och inte smitta min omgivning med mina mörka tankar..

- Och tro det eller ej, men det gick..?!

Redan i bilen, på vägen upp, kom jag till insikt med att detta skulle bli en personlig inre resa och det kändes lite som om att jag var tvungen att behålla lugnet, för egen del, för att kunna jobba på "allt det där inre" som jag fick för mig att jag skulle hålla fokus på, för att inte haverera..?!

Det hände några gånger, att jag föll tillbaka till mina mörka tankar (säg bitterhet om så vill) men med hjälp av papper och penna.. och en liten stund för mig själv, lyckades jag bortse från det som har varit och kunde återigen blicka framåt.. Några morgnar tog jag motion till hjälp, då jag startade dagen med att gå/springa en runda längst sjön.. vilket var mer än bara befriande.

Midsommarafton, som är den dagen som är mest förknippad med ångest under veckan, blev en upplevelse som heter duga, då jag mer elle mindre blev överöst av bekräftelse från olika håll.. Bäst av allt var när min äldsta kusin ruskade om mina tankar och fick mig att inse att min saknad efter honom, egentligen var lika stark från hans sida, gentemot mig.. Vi talade om vårt arv och vårt löfte som vi kom överrens om redan som barn, då vi insåg att mormor och morfar inte skulle leva för evigt och därför inte heller alltid kunna hålla ihop familjen.. Vi var bara barn då, men vi lovade varandra att vi, tillsammans, skulle ta över mormors roll och se till att familjen alltid höll ihop.. något som har varit svårt för oss båda, med små barn i omgångar, separationer, husköp, mm..

Det var så otroligt skönt, som om ett kvävande grepp släppte taget och allt föll på plats.. Jag insåg att jag inte alls varit bitter för gammalt trams.. Jag har helt enkelt saknat samhörigheten, med de människor som jag älskar allra mest..

Jag tänker tillbaka på min mormor och tårarna kommer smygande, när jag inser att jag fortfarande saknar henne sjukt mycket.. Som barn var hon "bara" mormor, som fixade och donade.. Men när jag tänker tillbaka, minns jag att traditionerna dog med henne.. Inte för att min moster, med flera inte har gjort allt för att hålla allting vid liv.. för visst har vi firat jul och midsommar.. Men jag minns så väl första julen efter det att mormor gått bort och hur jag kände att "nu var det slut"..

När min kusin tog upp allting till ytan igen, efter alla dessa år, var det som om jag hittade hem på något vis..?! Känslan av att inte vara ensam längre och att känna vetskapen och engagemanget från min kusin förändrade allt.. Vi växte upp som syskon, men har under väldigt många år haft fullt upp med våra egna liv.. och någonstans på vägen har vi tappat det där som vi hittade igen, nere på logen, på Hagvallen, i Värmlands gröna skogar, nu på midsommarafton..

Allt efter det är harmoni..
Sköna dagar på backen..
Långa samtal nere på logen..
Allt precis så, som det SKA vara..

Jag tänker: Att se fram emot, att drömma och fantisera om något, kan förgylla livet.. Men kan göra väldigt ont när verkligheten senare visar något annat..?! Att däremot ha ångest och inte riktigt våga tro, inför något som komma skall, kan vara fantastiskt inspirerande när verkligheten får en att inse att allt faktiskt är bra.. (Bara en tanke, som legat i bakhuvudet under veckans gång och som påmint mig om hur viktigt det är att våga trotsa sitt eget obehag..)

Det tog inte många minuter för mig att inse, efter det att vi kommit fram, att det i alla fall inte är platsen, som har gett mig ångest.. Tvärtom har jag nog saknat den mer än vad jag trodde..?! Jordnära. Med barfota fötter mot urskogens mark och dess djupa rötter, krävs det väldigt lite energi för att hitta den inre harmoni, som jag tror finns inom oss alla..?!

Från den minsta insekt, till den vackraste blomma.. Doften.. Fågelsången.. Ljudet från den porlande bäcken.. Kliet från knott och myggor.. Allt hör ihop och historien bakom får oss att vilja fortsätta framåt.. Det kommer aldrig att bli som då.. För det som har varit, ligger bakom oss.. Vi kan bara göra "NU".. och gör det egentligen utan att se, att även vi kommer att bli historia..

Det har varit en omtumlande vecka.. med mer gott än ont.. och nu är den slut..
Imorgon är det tillbaka till jobb, vilket faktiskt ska bli riktigt roligt, tro det eller ej.. *smile*

Kärlek & Ärtor!