.. för såhär i efterhand.. tre dagar senare.. kan erfarenheten berätta att det har varit allt annat än just ordning och reda?!

Svårast har varit på morgnarna.. så klart.
- Att få upp barnen är fortfarande omänskligt stressande. Att sedan springa 190 på jobb för att man yrar, känns inte heller så bra..
- MEN.. jag klappar mig på axeln för mina kunskaper i att andas. För även om jag fortfarande har lätt för att gå från 0-100 på bara några sekunder, kan jag idag stanna upp när behovet av tempo är över och andas mig till ett inre lugn igen. Förr kunde stressen hålla i sig hela dagen och allt jag rörde vid blev nattsvart inombords. Idag är det som sagt mycket bättre.. trots allt. Därav mår jag därför bättre än tidigare..

Jag vet inte hur långt jag kom i min berättelse i somras/höstas, gällande min deppresion, men i dagsläget är jag tillbaka på jobb 100% och väntar på tid hos psykolog den 1/2-19.
Känns sådär att behöva gå tillbaka till depressionen när jag väl kommer till psykologen, men även om jag mår bättre idag, vet jag att problemet fortfarande finns kvar inom mig. (Det som låg uppe vid ytan i somras, har sjunkit till botten och det kommer att krävas en hel massa mer för att hitta.. men jag har hopp om det och jag förmodar att det är just hoppet som är en del av att jag faktiskt mår bättre idag..?!

Kärlek & Ärtor!

Efter att ha firat jul i massor, sedan den 23 december, har idag varit den första riktiga vilodagen sedan julledigheten kickade in den 19 december. Och tro mig att det kändes skönt att vakna klockan 13:30 idag och inse att jag fått sova ut ordentligt..!! *lovely*

Årets julfirande har gått bra. Trots att vi fått flänga fram och tillbaka, har stressen hållt sig på en behärskad nivå och trivseln har toppat allt stök och bök. Mat har ätits så det sprutat ur öronen. Gemenskapen har varit fylld av välbehag. Julklappspel, nötter, julgranar och kulor. Bra och fina klappar från tomten. Juldricka med och utan alkohol att förtära till toner av julmusik, skratt och barnens väsen.. Svårslaget helt enkelt!!

Men vila är också bra!
Ensamhet i uterummet. Tvåsamhet i tv-soffan. Familjemys vid matbordet och lugnet med hunden på promenad..

Tacksamheten har fått ta sin plats och genomskådat min kärlek till närvaron. Och jag är så innerligt glad över året som varit och som nu lider mot sitt slut.. För konstigt nog tackar jag min depression som spred sjukdom genom hela min sommar, med självmordstankar och bitter aura. För utan den hade tacksamheten nog inte vågat visa sig lika starkt..?!

Mörkret som hängde över mig och som färgade min sommarvärld svart.. är som bortblåst. Ett minne blott. Och bland alla julgransljus, hängande julstjärnor och glänsande ljusslingor som pryder slott och koja gror hoppet sig starkare för varje dag som går.

Julen är en underbar tid på året, med all sin kärlek och gemenskap.. men är också en av de svåra högtiderna, då saknaden av bortgångna kära, känns extra tung då de i tanken borde ha varit med och delat glädjen och värmen..

Min tacksamhet har varit större än någonsin.. bortsett från barnsben.. men jag har nog samtidigt aldrig tänkt på och saknat så mycket, de själar som inte längre delar vårt jordeliv, som jag gjort i år..?! Kanske är det för att jag själv var så nära att lämna..?! Kanske är det bara åldern..?! Oavsett anledning så har tankarna och saknaden varit ett faktum och jag hyllar de saknade själarna i min vunna tacksamhet, så än i det tysta..

Jag vet vem jag vill vara i året som kommer. Jag vet vad och vem jag ska prioritera.. och jag vet anledningen varför.

Jag hoppas innerligt att din jul varit lika god som min, även om jag är fullt medveten om att den kan ha varit precis det motsatta. Och jag önskar av hela mitt hjärta, både till dig jag känner och till dig som är för mig okänd, att livet vill dig väl. Skulle det vara så att livet känns göra dig orätt, önskar jag dig kraften till att vinna striden. Jag önskar dig styrka för att fortsätta kämpa, för tro mig.. Livet är värt att fightas för!! Varje tår, varje ångestattack, varje gång hjärtat håller på att gå sönder.. allt mörker, alla tunga bördor, alla hopplösa nätter utan sömn.. ALLT kan övervinnas om man fortsätter kämpa!

Jag tror på dig. Så snälla tro på dig själv!

Kärlek & Ärtor!

Inspirationen flödar och jag känner kraften inom mig brinna starkare än vad den gjort på väldigt, väldigt länge..

Upplyft i allt som jag upplever runt omkring mig, har jag fått ny luft under mina vingar och jag känner för att flyga igen.

Så var beredd.. Jag kommer att komma tillbaka!

Kärlek och Ärtor!!

Trots mitt inre (o-)hälsotillstånd, har det nog aldrig gått en dag sedan vi flyttade till huset, som jag inte har njutit av de tysta morgnarna i trädgården. Stillheten och tystnaden innan staden vaknar till liv, är på något sätt magisk och tillsammans med tidiga solstrålar, gnistrande dagg i gräset, harmoniskt fågelkvitter och frisk luft, kan jag inte känna annat än tacksamhet.

Sakta men säkert börjar jag känna mig levande igen.. Ångestattackerna har avtagit och inspirationen har börjar komma tillbaka..
Jag vet inte om ni minns hur jag skrev om min panik inför att börja jobba igen efter min semester..?! En panik som fyllde kroppen med oro, men framför allt huvudet, med alla tänkbara krav jag kunde ställa på mig själv.

Imorgon ska jag tillbaka till jobb, efter att ha varit hemma i åtta veckor, med undantag för de tre dagar jag jobbade mellan semester och sjukskrivning.. Förvisso inte på heltid, men behagligt nog helt utan panik i kroppen.
(Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, med alla höga ljud och rutiner som måste följas, men utan oron i kroppen känner jag mig positiv inför det hela..)

Somliga kanske vill tro att jag har legat hemma och pillat navelludd under hela min tid hemma, och till viss del har jag väl det, men då bör man också inse att det är en stor seger i sig för mig att kunna sitta stilla utan att vara grymt effektiv hela tiden. Jag har dagligen utmanat mig själv i små doser, för att jag vet att man helt enkelt måste det för att inte fastna. Min panik gentemot klockan har jag försökt bemästra genom att lyckas få iväg ungarna till skolan varje morgon.. Att hinna hitta strumpor, se till så att gympapåsarna blivit packade, dela och packa ner frukt, mm, mm.. (Självklara saker som är gravt kränkande att inte klara av när man är en vuxen människa..) Och varje gång jag lyckats.. Varje gång jag lämnat av barnen på skolan och insett att de alla faktiskt har kommit i tid, har jag klappat mig på axeln och uttalat orden BRA JOBBAT JENNY högt för mig själv.

Jag vet att jag har långt kvar innan jag kan klassa mig själv som så kallat frisk, men nu kan jag i alla fall känna hopp om att det faktiskt kommer att få vägen..

Jag har hittat något att gå till för behandling. Remissen är skickad i fredags och imorgon ska telefonsamtal ringas och tider ska bokas. När jag fick kontakt med den så kallade kliniken jag ska gå till fick jag besked om att väntetiden är max 2-3 veckor och då tog hon i, som hon jag pratade med själv sa..

Jag har bara precis börjat min resa, kalla det äventyr (i positivt tänk) men nu kan jag i alla fall känna hoppet om en ljusare framtid.

En repstege har kastats ner mot hålet som jag har vistats i. Jag har lyckats få den förankrad med hjälp utifrån och snart är jag på väg upp.

Kärlek & Ärtor

För två jular sedan, var jag och dotera på en julkonsert, med körsång i en kyrka, strax utanför Vellinge. Jag hade sett evenemanget via facebook och tänkte att det kunde vara värt att prova.. och det blev en av de vackraste och mysigaste stunder jag varit med om.. 

Sommaren därpå läste jag någonstans, att det skulle vara sommarmusik i kyrkan inte så långt ifrån oss och jag tog ännu en chans.. Den här gången tog jag med mig både Jasmine och Charlie. Helt ovetande i vilken typ av musik som skulle spelas, satte vi oss ner i bänken för att få en ny upplevelse.. vilket det verkligen blev.. Dock kanske inte den allra bästa, då det skulle visa sig vara musik från barocken, vilket jag vill beskriva som stökig jazz med pipiga instrument.. Kanske hade det varit bättre om mannen som spelade hade valt några kända musikstycken..? Jag vill tro att det finns många vackra musikstycken också, från den tiden, men som sagt.. Den här gången var det mer jobbigt än behagligt.. 

Hur som helst..

igår var det dags igen för ännu en musikalisk upplevelse i kyrkan. Charlie och Jonathan ville inte följa med, men till min stora förvåning gjorde Tomas oss sällskap. Jag och dotera hade bestämt oss redan tidigare. Det enda vi visste var att det skulle vara "meditativ musik" helt utan prat under en timmes tid.. (ingen risk för stökig musik den här gången, tänkte jag..) Väl värt att chansa..

Och JA.. Det var värt varenda minut! En kvartett med stråkar som spelade vackra, många kända stycken och tystnaden emellan var magisk.. (Bortsett från när Jasmine fick hicka, då jag fick kämpa för mitt liv att inte skratta rakt ut.. *smile*)

När de spelade "Ack Värmland du sköna" tog känslorna över och samtidigt som de vackra tonerna fick mig att gråta, kändes det tryggt i känsla av att både min mormor och morfar var närvarande i tankarna.. då detta var "deras låt" i mitt minne..

För att försöka fånga en stund av timmen som vi satt, spelade jag in en video.. Inga underhållande bilder, men kanske en liten beskrivning på kontrasten mellan musiken och tysnaden..?!

Jag tippar på att vi var ett trettiotal personer i kyrkan, mer äldre än yngre, men den totala tysnaden som rådde mellan musikstyckena kändes imponerande ändå.. (Knäppandet i slutet av filmen är när ljusknapparna ändras för att påvisa att timmen är slut och det är dag att gå hem..)

Lite lustigt att jag skrev om bristen på engagemang gällande mina påhitt till upplevelser igår.. när vi sedan några timmar senare upplever detta tillsammans.. Kanske föll det inte Tomas i smaken.. alls faktiskt.. men jag lovade mig själv, redan under de två första minuterna, att inte känna någon ånger av att ha bjudit in honom.. Valet var ju faktiskt fritt.. För mig var det i alla fall en positiv upplevelse! En hel timme med stråkar som med sina mjukaste, till sina kraftigaste toner sköljde över och igenom min kropp.. Fantastiskt. 

Sen att solen kom fram och fick hela kyrkan till att lysa upp i varmgula färger bara några minuter innan vi skulle lämna, gjorde ju inte upplevelsen värre.. Och när dessutom en helt fantastisk regnbåge gjorde sig synlig på himlen, när vi körde ut ifrån parkeringen, satte sig som pricken över i:et och gjorde den perfekta avslutningen. 

Kärlek & Ärtor 

Som yngre brukade jag ha ?uppe-nätter?, där jag i ensamhet ältade, spydde (med penna på papper) och samlade ihop mina tankar, för att mötas av morgonljuset och hoppet om en ny start..

Då, kallade jag dessa nätter för nödvändiga, för att återställa ordningen av kaoset som hela tiden skapas efter dagar av tankar som lagrades och fyllde mitt huvud..

Men något hände..?!
Livet för att tillfredsställa andra tog över och kampen mot klockan för att hålla mig inom samhälls-ramen tvingade mig till att prioritera om.. Tempot och stressen som dagligen pressat på har helt enkelt fått mig att glömma bort mina livsviktiga nätter..

Men så i natt hände det.. och det går inte att beskriva den förlösande känsla av lugn och kontroll som nu råder i min kropp. Som om att jag mött mina inre demoner, bråkat och blivit sams igen. *kärlek*

För två dagar sedan kände jag mig otröstlig, hopplös och totalt dränerad på ork till att fortsätta med min inre kamp.. idag känner jag mig stark.

Jag inser att jag kommer att behöva slåss för MIN rätt mot ?ramen? och ?klockan? men med dagar som denna kan det kännas värt det!

Texten ovan skrev jag i förmiddags, strax efter jag vaknat, efter ett par timmars sömn, och druckit dagens första kopp kaffe.. men jag blev tvungen att bryta pga. dagens planer innan jag hann publicera inlägget. Så därför kan jag ge er hela min dag och berätta att det inte bara var morgonen/förmiddagen som var tillfredställande för kropp och själ.

Jag har hållit mig sysselsatt hela dagen, men med en fridfull harmoni rådandes inuti, vilket har fått dagen till att bjuda på fler än ett hjärtligt skratt och ?tycka-om-känsla?..

Dottern har varit på kalas. Jag har varit och handlat.. två gånger.. Jag har lagat mat, ätit med alla barnen (plus en vän till den äldsta) och till och med hunnit ta hand om disken. Och mellan varven, innan jag tog tag i ?köksgörat? har jag lullat runt i trädgården och myst till doften av sommarregn, ljudet av fågelkvitter och i sällskap av en och annan humla.

Med andra ord.. Jag kommer definitivt att ägna mig mer och framför allt oftare ?uppe-nätter? med full fokus på att organisera mitt inte kaos, eller i alla fall försöka hålla det i schack, så att jag kanske kan återförenas med den Jenny jag så länge saknat..?!

Kärlek och Ärtor!

Ps.
På bilden på mig ovan kan man ana en gnutta hopp i ögonen, kalla det glimt.. och jag är så lycklig över att ha fångat den på bild.
Känns som om det var länge sedan jag såg (eller kände den för den delen) sedan sist.

Den andra bilden är på min murgröna, som likt mig själv växer sig starkare och större för varje dag som går..

Ds.

Under tiden som tre av mina kära fd. klasskamrater från gymnasiet är på väg hem, sitter jag kvar i uterummet och njuter av kärleken som ligger kvar i luften.. Det är en känsla som är svår att förklara för den som inte upplevt eller känt känslan, men det är något magiskt med äkta vänner..

För att göra bilden tydligare för den som inte vet, så har jag under kvällen haft det stora nöjet att få umgås med några av mina fd. klasskamrater från gymnasiet under kvällen som varit.. Och för att göra bilden ännu klarare, är det 21 år sedan vi tog studenten tillsammans..

TJUGOEN ÅR SEDAN..?! Vet ni hur mycket som händer i ens liv mellan studenten och 21 år framåt..?! Svar: galet mycket! Och jag känner mig välsignad att fortfarande ha samma älskvärda vänner i mitt liv.. Kvällen kändes som om det var igår vi träffades, även om det i verkligheten har gått många år sedan vi träffades senast.

I reflektionen av kvällen har jag insett att jag är en av de lyckligt lottade här i livet.. och tacksamheten som råder inom mig är obeskrivlig. Jag tänker spara denna känslan och vårda den ömt.. ?Tack älskade ni, för att ni fortfarande finns i mitt liv?..

Ärtor & Kärlek i massor!

Med en smaksatt latte i ta-med-kopp med sugrör, sitter jag och njuter till synen av
alla (de tillsynes) stressade människor som passerar.. Jag njuter av känslan som råder inom mig:
- Inga direkta måsten.. (just nu.)
- Ingen som drar i eller skriker efter mig.. (just nu.)
- Ingen som behöver mig.. (just nu.)
Och jag andas ut! Just nu!

Jag har inte all tid i världen, men just nu tar jag en paus och bara precis låter mig själv få andas en stund.

Det har varit en hektisk vecka.. Men underligt nog har den varit lika fantastisk som krävande.. Vi är ett sjutusan till arbetslag och det är när, som i dessa krävande tider, vi blir ännu bättre..!!
- Jag älskar min arbetsplats, helt enkelt.. Jag älskar det jag gör, det vi åstadkommer tillsammans.. Att vi kan rodda saker som egentligen inte är helt självklara och känna hur vi växer tillsammans i grupp, men också individuellt som enskilda personer.. ger mitt liv en mening på något vis.. Det förgyller mitt mörker med ljusglimtar, som i det stora hela är livsviktiga och som i det lilla får vardagen att gå fortgå..

Nåväl.. Jag hade inte tänkt sitta här mycket längre.. i alla fall inte med ögonen på skärmen.. Så jag avslutar här och nu.. *smile*

Kärlek & Ärtor!!