Jag hade tänkt blogga först ikväll, när lugnet lagt sig.. men i ärlighetens namn kan jag inte vänta..

I skrivande stund står det tre stycken, snart tonåringar i mitt kök och bakar kakor tillsammans.. Jag sitter på balkongen och hör deras kommentarer genom dörrspringan och de är fullständigt underbara! Att pojkarna skulle vara här och baka, var inte helt och hållet inräknat i dagens planer, men jag är glad att de är här! Hoppas innerligt på att småsyskonen inte skrämmer bort de, så att de vågar sig hit igen menar jag, för jag trivs just nu som fisken i vattnet! Det ser förvisso ut som efter en mindre explosion i köket, men det är det helt klart värt!

För övrigt är livet under kontroll.. *smile*
Bara det faktum att månen står rätt och att solen lyser gör att själen ler. Mars månad är nog den allra bästa månaden..?! Visserligen är det fortfarande inte så varmt ute, vilket gör att man ändå längtar till sommar-månaderna, men i det stora hela känner jag en skön balans i kroppen.. Harmoni liksom..?! Problemen känns inte så stora, även om de dyker upp (stora som små) längst vägen näst intill dagligen, samtidigt som lyckan kan kännas i den allra minsta stund av dagen, så om den bara varar i några sekunder..

- Mindfulness is da shit!! *hihihi* (Som förresten funkar väldigt mycket lättare såhär års!)

Nåväl.. Kakorna är färdiga och det luktar ljuvligt! (Ännu ett plus med att pojkarna är här..) Vilket innebär att pojkarna har lämnat köket och att det nu finns det plats för mig att börja med maten..

Hoppas att jag orkar blogga ikväll som jag har tänkt, då jag vill berätta om vårt lilla drama som utspelade sig här hemma igår..?! Livet är en fest och om man har barn är varje dag ett äventyr..! Om jag hinner och orkar, som sagt så får ni historien om "sonen och duvan" senare ikväll..

Kärlek & Ärtor..
- På återseende!

Det finns stunder som man blir hörd ifrån ovan..?!
Mitt liv kommer att bli bra..
Det kommer att ordna sig.

Även om jag tappat hoppet, förlorat mängder, har brist på förtroende, sörjer vidare.. Har jag en styrka inom mig som för mig framåt.. Tackar mina barn för att de finns och för äventyret vi snart ska ge oss ut i..

Kärlek & Ärtor

På dagen, som en skimrande fjäril.. På kvällen, efter att barnen gått och lagt sig, som en grå liten mus.. ett skadedjur som borde utrots..?!

Ja, jag kanske överdriver en del, men just nu känns det bara svart..

Känslan i magen sprider sig likt tjock, svart rök och fyller mitt inre med obehag..

- Jag tycker inte om känslan av ensamhet.. En känsla jag sällan drabbas av, trots att jag ofta är ensam..

Skillnaden är att den valda ensamheten är när jag fyller på med energi. Tid som jag brukar till självbekräftelse i form av skapande eller enkel avkoppling.. Att få en chans till att reflektera över bra eller dåligt.. Allt ifrån händelser och reaktioner, till känslor och tankar..

- I den valda enamheten känner jag mig trygg..

Motsatsen till min så många gånger valda ensamhet, är ensamhet jag blir tvingad till.. eller ja..?! Egentligen är den kanske inte tvingad, utan mer helt enkelt inte vald av mig själv..

Vet att det sitter i huvudet.. För egentligen är min ensamhet ikväll, precis som många andra av mina kvällar.. Men tanken påminner mig hela tiden om att även om allt är som vanligt, så är det ändå inte det..

Jag skriver i gåtor, förlåt.. Det handlar om Tomas.. Vanligtvis tror jag mig veta att han finns där, på andra sidan korsningen, om det skulle vara så att jag verkligen skulle behöva honom.. Ikväll dock, vet jag att han inte är där.. Han åkte ju imorse, som jag skrev i tidigare inlägg.. och kommer inte hem förrän på söndag..? Kan till och med bli borta så länge som till på måndag..?!

Jag låter mina tankar få vandra lite som de vill och jag blir varse om "Energin".. Eftersom jag ser ett visst mönster i min ensamhetskänsla i samband med att Tomas inte är i närheten, kan jag inte låta bli att tänka på om det är vårt "energi-band" som är brutet i och med att han har lämnat landet.. (räcker med att han åker ifrån stan, ett par dagar..) Om det ens finns något som heter "energi-band"..?! Samtidigt som jag spånar fritt.. allt för att hålla känslorna i chack.. blir jag nästan övertygad om att det faktiskt finns något mellan mig och Tomas som ligger utanför bådas vårt förstånd.. Jag tänker på det faktum att vi trots allt, dras till varandra..

Känns lite pinsam att skriva om..?! Mig och Tomas..

Inte för att jag inte är stolt, över allt som vi har lyckats att ta oss igenom.. men i tanke på att jag faktiskt kan ha fel..?! (Tyvärr fullt medveten om de små spratt livet kan spela oss om vi inte är på vår vakt..) Vi precis som alla andra, är bara människor.. Och precis som alla andra, begår vi fel och misstag..

Nåväl, hur som helst.. Jag har lärt mig att acceptera mina känslor.. både gott och ont.. Jag låter dem få ta plats, jag bekräftar de, känner de, men sen släpper jag de och går vidare.. Det blir dock aningen jobbit och svårt, när känslomönster uppstår och man liksom trillar tillbaka i något som man trodde att man hade släppt..

För cirkus fem år sedan, var Tomas iväg i Stockholm, för ett par dagar, i jobb. Och då, precis som ikväll hade jag samma känsla.. (har hänt vid fler tillfällen sedan dess)  Och då, precis som ikväll, har jag inte hört av honom sedan imorse.. Jag vet att han inte har tid med mig, att han är fullt upptagen med sitt - Ett gäng grabbar på fylleresa, så man ska väl inte begära för mycket..?! Får väl vara tacksam om de hittar hem igen..?! (Att det skulle vara en fylleresa, är kanske bara något som jag har fått för mig.. men det får man ta, när man väljer att spara på informationen..)

- Nåja, så återgår vi till att släppa känslan.. och gör något annat..

Tror att jag ska gå och bädda ner mig i min lagom stora, sköna säng.. och kanske slå på tv:n och somna till ljudet av något ointressant program.. Med hunden ihopkuren i knäväcken, får det ändå anses som en bra avslutning på dagen.. 

Har du varit med om att tänka tanken: "om jag gör det här, kommer det att sluta så här"..?! Jag tänker "förnimmelse".. inte något självklart som att: "om jag hoppar från taket på ett höghus, så kommer jag att slå ihjäl mig".. utan mer på sådant som kan räknas till "ödet" eller "slump".. Som att en, av hundratrettiofyra gånger (?!).. sparka lilltån i bordsbenet..?

Jag har haft dessa tankar/förnimmelser (som jag väljer att kalla de för) så länge jag kan minnas och jag kommer så väl ihåg, händelsen som fick mig att börja lyssna på dessa små ledtrådar och agera därefter..

Mitt rum var nyrenoverat, men inte riktigt klart. Det saknades ett hyllplan som skulle täckta hålet för det som skulle bli en infälld hylla vid sänggaveln. Jag brydde mig dock inte så mycket om att hyllplanet saknades, då jag ändå kunde lägga saker på regeln som skulle bära hyllan. Trots att risken för att saker kunde falla ner i hålet, bakom regeln, brukade jag ändå lägga saker där.. Och oftast, för att inte säga alltid, gick det bra..?!

Dagen som jag så väl minns, var en helt vanlig dag och jag skulle lägga något (minns inte vad) på regeln. Sekunden innan jag lade saken på plats, slog tanken mig att jag skulle kunna tappa ner föremålet bakom väggen, men valde att ändå lägga dit den. Sekunden senare blev det som jag tänkt och det var bara till att inse att föremålet var förlorad bakom väggen.. Jag minnas att det tog mig hårt att ha förlorat min sak.. (vad det nu var?) Och efter den dagen, har jag varit mer uppmärksam på dessa små förnimmelser jag får.. Ska kanske tilläggas att det dock alltid bara har varit, så kallade förnimmelser, gällande mig själv.. och aldrig någon annan..

.. fram tills idag..?!

Idag hände det. Jag fick en förnimmelse för någon annan och erfarenheten jag fick, blev på någon annans bekostnad. Detta gör mig ont, men jag är ändå glad att det gick bra trots omständigheterna..

Det var imorse när jag var ute med hunden innan jobb, som jag lade märke till ljudet av gåstavar.. Inget konstigt i sig, men jag minns att jag verkligen noterade själva ljudet. Två kvinnor kom gåendes en bit bakom mig, varav den ena hade gångstavar som hjälp för att hålla balansen på det hala underlaget. De gick sakta, men eftersom jag och hunden gick ännu saktare, hann de nästan ifatt oss innan vi svängde av, upp mot huset där jag bor. Precis i svängen lade jag också märke till att vattenpölen, som alltid blir vid lyktstolpen, var täckt av snö. Jag tänkte tanken på att jag kanske borde markera "faran" men valde att inte göra det.. (Jag menar, vad är oddsen på att det faktiskt skulle hända något..?!)

Jag och hunden svängde som sagt in på stigen mot huset, men vi hann inte mer än max två meter fram, förrän en av de två kvinnorna stöp i backen! På två röda var jag där för att hjälpa, men mitt dåliga samvete hade redan etsat sig fast i mitt huvud.. Det tog en stund innan kvinnan, som hade trillat, var redo att få hjälp upp.. tror att hon blev lite chockad?.. Men när väl stod på båda benen igen, kramade hon om mig och tackade så mycket för hjälpen. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men jag tror att det var något i stil med "att det var så lite så".. då jag fortfarande hade dåligt samvete i tanken om att jag, pga. att inte ha lyssnat på min förnimmelse, hade låtit henne falla..?!

- Ja, jag vet inte..?! Kanske..?! Kanske inte..?! Men jag vill ändå tro..
Håller därför mitt sinne öppet och lovar att lyssna bättre nästa gång, om nästa gång, det händer igen..!!

Kärlek och Ärtor!

Jag är nämligen övertygad om att det spelar roll, vilken typ av känsla (läs energi) som vi sänder ut..
Ser på jobb idag, i barngruppen, att barnen faktiskt lyssnar på mig.. och det utan att jag behöver skrika och gorma, eller tjata..

Gjorde "positiva bandet" idag, en bekräftelse genom att titta på varje barn och säga barnets namn, följt av "vad roligt att du är här idag"..
- Det fullständigt lyser i barnens ögon..!!

Jag älskar mitt jobb!!

Bara ett litet tips..?! *smile*

Kärlek & Ärtor!

Det kan kännas tungt, när man själv är så införstådd med hur stor inverkan/påverkan olika typer av energier har, när människor som står en nära inte har samma insikt..

Vi kallar det för "känslomänniskor".. Personer som, allt för ofta, ser mer till sina känslor än till faktan som står oskrivet i rummet.. Personer som (för andra) gråter för ingenting, eller som skrattar för högt.. vid helt fel tillfällen.. Personer som helt enkelt "överreagerar" i allt vad som har med känslor att göra..?!

Men om vi nu tänker på energi.. Krafterna på gott och på ont som hela tiden vibrerar i luften runt omkring oss.. och sedan kopplar samman den energin med alla dessa "känslomänniskor" som alltid "överreagerar"..?! Kan man då inte anse att det borde falla sig ganska så naturligt att vi blir så påverkade av olika känslor som vi faktiskt blir, hela tiden..?!

Jag vet inte hur det är för alla andra.. icke känslomänniskor, ansedda som de "normala" i vårt samhälle.. eftersom jag själv tillhör den överreagerande arten, men jag förmodar att de av någon anledning är blockerade..?! Utan att dömma någon nu, så som många dömmer mig, vill jag bara ärligt kasta ut tanken..

Det är inte konstigt att jag känner mig illa till mods i någons närvaro, trots att de inte menar mig något illa, om energin runt omkring dem osar illa.. På samma sätt är det inte heller så konstigt att jag kan känna ren lycka bara genom att komma in i ett rum fyllt av glada människor..

Så vad är det då som gör energin runt omkring oss..?! Och ännu svårare.. Vad är det som gör energin mörk och obehaglig?! Jag som är medveten om att energin existerar, trots bristande bevis, kan ana att det är min ärliga sinnesstämning som avgör om energin jag utsöndrar, är positiv eller negativ.. Men är det samma för de som är så kallat "blockerade"..?! Jag personligen, vill tro att de är fullt kapabla till samma som oss känslomänniskor, men att de pga. sin "spärr" kanske tolkar det fel.. och än värre skyller ifrån sig.. Att deras spärr gör så att signalerna inte går hela vägen fram och landar i missförstånd..?!

Det talas om energitjuvar.. vilket jag tror kan vara av båda typer av människor.. med eller utan spärr, känslomänniska eller inte.. Jag är, till exempel, fullt medveten om att jag kan ta mer energi än vad jag ger, men jag undrar varför..?! Vad är det som gör att jag skapa vakuum..?! Är det för att min egen energi är slut, sinad i takt med att stressen ökat inombords..?! Eller har det med platsen jag befinner mig på, att göra..?! Kan det vara för att energin i rummet är så oinspirerande, att jag suger åt mig precis allt jag lyckas komma över, för att inte deppa ihop totalt..?! (Vilket jag ändå lyckas med ibland.) Eller allt det där bara är en lam ursäkt, kanske en förnekelse rent av, för att inte behöva ta tag i problemet själv..?! Samtidigt, så är det ju faktiskt så att jag är medveten om det hela..

- Jag är inte stolt, men jag står för vad jag gör.. Och jag försöker faktiskt att bli en bättre människa, genom mer förståelse.. Med ett öppet sinne, försöker jag få ihop de fåtal pusselbitar jag har, för att kunna skapa mig en bild av hur det kanske kan vara.. Allt för att inte kränka mig själv.. eller andra för den delen..!

Hur känner du? Är du också en sådan där "hopplös känslomänniska", eller du bara rynkar på pannan, fnyser och går oberörd förbi..?! Oavsett så tror jag att tankarna är många.. Bra eller dåligt, hur tänker du?

Kärlek & Ärtor!

Jag vaknade ensam i min säng imorse, av att en röst i mitt huvud sa: "Jag ordnar det här."

Jag tittade på kockan som visade 08:00. Jag minns inte att jag drömt något speciellt, men att jag inte kunde släppa ordet "ordnar", som fick mig att reagera..?! Om det hade varit jag som hade sagt den meningen, hade jag nog sagt "fixar" istället för "ordnar"..

Rösten som väckte mig, lät som en äldre kvinnoröst.. Jag kan inte påstå att jag kände igen rösten, men i min reaktion gällande ordval, kom jag automatiskt, direkt att tänka på min mormor..?!

Det ska kanske tilläggas att jag hade ett mindre breakdown igår, då jag fortfarande efter snart tre år, kan känna en inre tvist gällande mitt inre behov av att få känna mig hemma, samtidigt som jag vill vara tillsammans med mina barn, min familj, hemma hos Tomas.. Lite som att jag vill ha kvar kakan, men äta den samtidigt..?! (En av de stora nackdelarna med att leva som särbo..)

Jag vaknade i och för sig med ett ryck, men kände mig ändå lugn..
- Så lugn, att jag somnade om igen..

Jag vill så innerligt, önskar med hela min själ.. att jag skulle kunna välja de goda tankarna istället för att hela tiden falla in i det mörka, dystra som hela tiden återkommer.. Måste medge att det skrämmer mig en aning, efter att ha läst så mycket om "kraften" (energin) som fungerar som en magnet.. Att allt gott drar till sig bra saker. Och att allt ont drar till sig dåliga saker, upplevelser, känslor, mm. "Det vi ger, får vi tillbaka" som det står skrivet..
- Kanske är det så, att någon (?!) ser min ärliga vilja och förstår mina goda tankar..?
Kanske är det så att någon (?!) förstår att jag behöver hjälp och som nu gett sig till känna i form av betryggande ord som väcker mig från min sömn? Ge mig en gnutta hopp, att orka fortsätta min kamp, mot mina inre demoner..?!

.. Eller så är det bara hittepå.. Hokus pokus.. Tramsigt flum, för att jag håller på att tappa förståndet?! Ett sätt för mig att fortsätta framåt, trots att jag egentligen inte orkar mer..?! I brist på fler idéer om hur jag ska kunna påverka min situation..?!

Jag läser och läser, har aldrig läst så här mycket.. Jag tror och jag hoppas, men samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska tro på eller hoppas för.. Känns som om att "jag" inte längre är värd engagemanget.. att tro eller hoppas på..?! Mina tankar och känslor är ändå ingenting värt.. Det hjälper liksom inte att analysera.. Det hjälper inte att öppna upp sig.. Det hjälper inte att lyssna på mitt inre, då det oftast krockar med något annat som jag har i tankarna..?!

Jag känner mig motsägelsefull, oärlig, tjatig.. Tråkig och grå.. Instängd och vilsen.. som om jag tröttar världen med "mig"..
Mitt dåliga samvete, för att jag är som jag är, trycker ner mig.. Jag känner mig egoistisk, men samtidigt bortprioriterad.. Hela tiden i konflikt med mig själv, hur jag än vrider och vänder ut och in på mig..

Jag tar åt mig, sekunden senare slår jag det ifrån mig..
Jag måste säga vad jag känner och tänker.. och trycket släpper.. Men sekunden senare ångrar jag mig, får ångest och trycket ökar igen.. Jag vill ha mina barn i min närhet, samtidigt som jag vill vara ensam.. Jag vill ge allt till alla andra, samtidigt som jag känner att jag behöver allting själv. Jag anser mig ha en massa kännedom, öppet sinne, erfarenhet, kunskap.. samtidigt som jag inte har ett skit.. samtidigt som jag är fullt medveten om all gott jag faktiskt har.. Jag kan känna mig oerhört engagerad, men anses ändå vara nonchalant. Jag kan älska till döds, men anses ändå vara ointresserad.. Hela tiden tillrättavisad av mitt dåliga samvete, som jag får då jag ser på mig själv utifrån..

Tanken slår mig nu, att det kanske inte alls är mina inre demoner på insidan som jag krigar mot..?!
Kanske är det mitt inre (känslor och tankar) som krigar med mitt yttre (upplevelsen av mig själv) ?
Kanske är det det som är svaret som jag ska jobba mer på?!

- Eller så är svaret, helt enkelt att jag bara borde sluta skriva nu..?!

Ta det som du vill.. men..
Kärlek & Ärtor, i all mening och välvilja!

Jag sitter här och funderar..
- Vad är det som gör att det känns så bra att komma hem?

Att man tycker att det känns bra, efter en lång och kanske krävande arbetsdag i skola eller på jobb, kan vi nog alla vara överens om?! Kan tänkas ganska så naturligt, då man kan slappna av från de krav som ställs på en som elev eller arbetstagare.. men jag vill ändå tro på att det även är pga. något mer..?!

Kan inte låta bli att tänka "energi"..?! För visst är det så att vi kan komma till ställen/platser som får oss att känna mer eller mindre avslappnade.. Tänker på uttrycket "känner mig som hemma".. vilket man kan känna även om man är hos någon annan.. och vill tro på att det är den positiva energin som man förhoppningsvis har i sin trygga borg, som man då egentligen syftar på?!

För vad är det egentligen som gör att man känner sig lugn, trygg, tillfreds, osv.. alternativ motsatsen, när man kommer hem till någon, eller till en plats som man kanske aldrig har varit på tidigare..?!

Om vi leker med tanken på att det skulle handla om energi.. Var kommer den ifrån..?! Och framför allt, finns det något sätt att påverka den så att man kan vända en eventuell negativ energi till en positiv energi istället? Eller är det helt enkelt så att man bara borde hålla sig borta från de ställen/platser som utsöndrar negativ energi..?! Att det är en varningssignal på att man är på "fel" ställe och att man borde ta sig därifrån..?!

I skrivande stund, sitter jag och förfryser fingrarna på min balkong, hemma efter väldigt många dagar borta över jul och nyår..

Jag känner mig lugn och harmonisk och inspirationsnivån höjs i synen av allt som finns omkring mig.. Varma minnen, i form av fotografier på väggarna och småprylar lite här och där, i de flesta rummen.. Här är stökigt till tusen, tvätt överallt, då jag inte har gjort ett dugg, mer än snabba besök in och ut, för att hämta eller lämna något.. men röran stör mig inte.. Jag känner mig bara lugn. Jag känner mig hemma! På rätt plats..

Jag blir mer och mer övertygad om att det inte bara är vi människor som utsöndrar olika typer av energi.. Att det inte bara är vi människor som ger eller tar energi.. Jag tror att energin råder i allt, frågan är bara var den egentligen kommer ifrån?!

Hur känner du när du kommer hem? Vilken typ av energi sprider sig i din kropp på olika ställen/platser? Har du upplevt dig känna sann harmoni, alternativ riktigt obehag?

Kärlek & Ärtor