Bortsett från ljudet av vågorna som skvalpar in mot stranden.. och en och annan fågel som kraxar uppe i trädkronorna, så är det alldeles tyst.

Klockan är kvart över två, dagtid.. och jag sitter på en bänk.. alldeles ensam.. vid strandkanten i Lomma.. Galet kan tyckas, en helt vanlig torsdag.. och ja, det är det ju.. men ändå inte..

Idag har jag nämligen varit på vårdcentralen, igen.. Och äntligen har jag blivit tagen på allvar.. Efter flera "kraschar" på jobb och X-antal telefonsamtal och besök till och på vårdcentralen, har jag nu äntligen fått respons på att jag inte mår bra.. (trots att jag har alla kroppsdelar och inte blöder..?!)

Fick ett papper att fylla i.. nio frågor att besvara.. för att kunna placera mitt inre på en skala.. för att på så sätt kunna ställa en diagnos.. Sjukvården älskar stapeldiagram och skalor..?! Vilket i och för sig var bra för mig idag, då jag kunde visa, svart på vitt, hur jag mår.. (i stora drag, såklart..)

Enligt de nio svaren jag gav, hamnade jag på 33.. varav max 20 är "ok".. Så i grova drag, lider jag av en depression.. Inget att skryta med kanske, men väl så viktigt att prata om.. Läkaren som jag fick träffa idag, sa till mig att det var bra att jag hade sökt hjälp nu, då jag fortfarande "går att resonera med".. Värre är det när det har gått för långt och patienten inte längre är kontaktbar.. (Vilket tydligen kan hända de som hamnar i depression, om de inte lyckas ta sig ur i tid..?!)

Jag har länge, gått och sagt, både till mig själv och närstående, att jag snart inte orkar mer.. men inte riktigt vetat hur jag ska få stopp på ekorrhjulet som bara tycks snurra fortare och fortare..?! De flesta har sagt åt mig att jag behöver en paus.. Och ja, det har jag kunnat hålla med dem om.. men hur fasiken då?! Man kan liksom inte bara säga: "nu skiter jag i det här.." och bara gå.. (även om det också har hänt..)

Jag menar.. Hur gärna man än vill.. och hur mycket man än känner att man behöver det, finns det ju så mycket runt omkring.. Ett jobb som man måste gå till, för att kunna betala räkningarna, för att ha någonstans att bo.. Ett hem som måste skötas, med städning, matlagning, mm, mm.. Och det viktigaste av allt barnen!! Hur förklarar man för sina barn att "mamma kan inte träffa er på en månad, för hon är lite trött och ledsen och behöver en paus.."?!!
- Nej, det finns ju inte! Och så snurrar ekorrhjulet på..

Det svåraste, bortsett från det ovannämnda, är de närastående.. Man blir en börda för dessa fantastiska människor, som står vid ens sida.. Personer som verkligen försöker att hjälpa.. men som hjälplöst bara kan se på, hur man faller djupare och djupare ner mot mörkret.. Oavsett vad de gör.. vad de säger, eller hur mycket de än säger att de finns där med en hjälpande hand.. är det inte tillräckligt.. Vilket i sin tur resulterar i att även dem mår dåligt tillslut.. (Vilket gör saken ännu värre, då man ser sig själv som en börda..) Det blir till en ond cirkel, utan några nödutgångar.. och man liksom "fastnar" i sig själv..

Men.. Idag som sagt, har jag äntligen kommit ett pyttesteg framåt/ uppåt.. närmare dörren ut.. och det känns bra.. Eller ja, det är ju på rätt håll i alla fall..

Efter besöket på vårdcentralen, åkte jag till Apoteket för att hämta ut det läkemedel som jag fått utskrivet.. Jag har ingen aning om vad det är, då jag saknar erfarenheter i antidepressiva läkemedel.. Men det ska inte vara beroendeframkallande i alla fall.. och det är ju alltid något..?! Jag har som sagt, redan hämtat ut det, men tänkte att jag skulle läsa lite om det innan jag stoppar det i mig.. Medlet jag ska ta heter Fluoxetin Sandoz..?! (Detta är inte den första, bästa lösningen ut. Jag har provat många olika saker innan detta, för att verkligen slippa äta mediciner.. men eftersom jag har nått den punkten nu, där jag måste göra något innan det är försent, känns detta som den enda utvägen, just nu..)

Så, vad gör jag då vid havet i Lomma..?!
- Andas..!
Jag måste hitta tillbaka till mig själv.. Hitta lugnet.. ljuset.. Och att sitta vid strandkanten och lyssna till vågorna, kändes som en bra start på min kommande resa.. ut ut ekorrhjulet..

-------------

Aningen knäppt kanske, att skriva allt detta, men som jag alltid hävdat tidigare.. och fortfarande gör.. Så anser jag att psykisk ohälsa borde vara mer accepterat, då det drabbar alldeles för många underbara människor.. Ju mer vi vågar prata om det, desto mer syns det.. och det blir mer påtagligt för allmänheten, att det faktiskt finns..!! Än mindre, kanske till och med lättare för drabbade, att faktiskt våga be om hjälp?!

Jag kan inte statistiken, men jag vet att det begås alldeles för många självmord.. Något som borde beröra alla! Ett självmord är ingenting man bara går och gör.. Det tar tid..! Men när det går för långt.. och det går snabbt.. då ser man kanske inte någon annan utväg.. För det är det enda man vill ut..?! När man väl har passerat gränsen och man verkligen inte hittar ut, då ser man ingen annan utväg än att avsluta allt.. (Obs! Detta är min personliga uppfattning.. Jag har inte.. och kommer inte att göra något dumt mot mig själv..! Jag bara säger att det kan gå väldigt fort, från bra till ok, till dåligt, till jag orkar verkligen inte en minut till..)

Jobbigt ämne att tala/skriva om, men det finns ju där.. Det händer hela tiden..?! Och jag är övertygad om, att om vi hade haft mer kunskap, vågat prata mer öppet om det.. och kunnat accepterat att psykisk ohälsa faktiskt finns.. tror jag att fler underbara, men trasiga människor hade kunnat få hjälp i tid!!

Nåväl.. Nu får det vara nog med havsluft för idag.. Jag får avsluta och dra mig hemåt igen..

Snälla kommentera gärna, här i bloggen, om ni har några tankar kring detta.. Erfarenheter, berättelser ni vill dela.. vad som helst..
- Våga!

Var rädd om dig.. Ta hand om varandra!
Puss & Kram