Jag slår mig ner i soffan, sätter på Tv:n och börjar tugga på kvällens snacks..
Har en miljoner saker jag vill göra, men eftersom jag inte kan bestämma mig för vad, vilket skapar stor stress i kroppen, stänger jag av tankarna och domnar av en stund vid Tv:n istället..

Hoppas att ni har det bra där ute.. i höstmörkret..?!
- Tjingeling..

Jag förväntar mig inte att folk ska förstå..

Även om det är fruktansvärt smärtsamt för själen, när det visar sig att de som man trodde stod nära.. inte vill, kan eller ens försöker.. Så är det något jag måste acceptera.. Jag är annorlunda helt enkelt.

Jag har nog alltid vetat om att jag inte är som alla andra, men det är först nu som det har påverkat mig.. Jag vet inte riktigt vad det är, som gör.. att jag "helt plötsligt" har börjat bry mig om vad andra tycker och tänker.. för innerst inne, gör jag ju faktiskt inte det..?! Jag har vid ett flertal tillfället hävdat att jag vet vem jag är.. och om det inte passar.. så kan det vara.. Men nu så ändå.. mår jag råtta, i tron på vad andra tycker och tänker om mig..?!

- Och jag kan inte förstå varför, jag låter det hända..?!

Kanske är det för att jag har varit omringad av alldeles för många ramar, normer och "normala" människor, som fått mig att tappa tron på mig själv.. Mitt unika jag.. som i mitt eget tycke.. egentligen är så mycket större än alla dessa trångsynta, stackars inramade människor..?! Jag vet att man aldrig kan få någon som inte är öppen för det större, att se längre än till kanten av det de redan vet.. Man kan inte tvinga någon till att förstå..

Min tröst i min "galenskap".. är vetskapen om de stora personerna som idag anses vara kända.. Erkända idoler, högt aktade människor.. men som då ansågs vara mer knäppa än förståndiga.. Da Vinci, Albert Einstein.. ja, där finns hur många som helst..
Inte för att jag kan jämföra mig själv med äkta konstnärer, eller vetenskapsmän.. men om man tittar på historien, så är det "knäppgökarna" som faktiskt fått mänskligheten att gå framåt.. De som ingen trodde på, men som vågade lyssna på sitt kall och fick det att hända.. De lyckades få förståelse tillslut.. och det har de min fulla respekt för..! Något jag skulle önska jag kunde ge många i min omgivning också.. men som tyvärr bara får ett okej, då de i mina ögon, har slutat tro på mig som individ..?! (Kan vara så att det hänt utan deras vetskap..?!)

Min personlighet är allt annat än lätt att ha att göra med.. jag vet det.. Men jag vet också att jag alltid har kunnat se personer till vad de är, utan att dömma.. så varför skulle det vara svårare för de att acceptera mig..?! Precis som att jag är annorlunda för dem i tankar, agerande, tycke och känsla.. är alla dessa människor annorlunda för mig.. Det kanske låter som om jag dömmer, men jag har alltid gett alla en ärlig chans.. Tyck vad ni vill..?!

Nu hade det varit riktigt inspirerande att kunna diskutera detta med någon.. Någon med ett annat sätt att se.. Känns lite ensamt just nu, här i min blogg, att jag maler på om hur jag ser på saker och ting.. Jag kan ju tuffa på hur mycket som helst, i textform, om hur öppen jag är inför andra.. men det är svårt att bevisa, då det bara är min mening som går att läsas här..?! Kanske finns det dem som känner mig, som vågar erkänna att jag faktiskt är större än andra.. men jag är fullt medveten om att de som inte känner mig, kan tro något helt annat..?! Vilket då är helt okej.. *smile*

Hur man än vrider och vänder på det.. så är jag fullt medveten om att man står sig själv närmast.. och att det beror helt och hållet på hur man är och på hur man mår som person, som avgör vad man ser.. Allt handlar om individens egna tolkning.. och så länge man inte diskuterar, pratar om det med varandra, kan det bli hur fel som helst..

Eftersom jag har haft en hel del knäppa tankar gällande andras tankar om mig, kan jag tipsa om att man ska intala sig själv motsatsen.. Om man till exempel får för sig att någon tycker illa om en och att de undviker en bara för att de inte tycker om dig, brukar jag istället försöka tänka på att de är alldeles för upptagna med sig själva.. Att det inte alls handlar om mig utan om dem.. Alltså något som jag inte kan påverka.. (Man kan bara förändra sig själv, inte andra..) Många gånger tror jag att folk är rädda för mig, då de inte vet hur de ska kunna hantera mig.. Jag vet inte om det är så i verkligheten, eller om det bara är som jag hittar på, men jag vill tro det, då det känns som lättast, att hantera för mig..?! Visst är det tråkigt att "skrämma" folk.. men om de inte vågar komma till mig, kan jag ingenting göra..?!

-Ah.. Ja, det är klyddigt.. jag vet.. Motsägelsefullt..?! Dömande..?! Litet..?!
Men ingen kan i alla fall säga att jag inte är öppen.. då jag faktiskt berättar om mina inre demoner..
Bristande kanske, men ärligt..