Jag har en viss förmåga.. att inte tro på mig själv..?! Eller jo.. Jag tror på mig själv, men ändå inte..?!

Ah shit.. Hur ska jag nu kunna förklara detta..?! En tanke dök upp och det slog mig att jag är en jävel på att skriva.. Många har sagt att jag har ett unikt sätt att skriva på.. nästan precis som jag pratar.. Många har också sagt att jag har en viss fallenhet för att kunna sätta ord på känslor.. och jag vill tro att det är för att jag är en lika stor "jävel" på känslor också..?! *hihihi* Hur som helst, så vet jag.. och jag tror verkligen på att jag är duktig på att skriva, men tanken som slog mig just, var.. att jag har väldigt svårt att "glänsa" över mig själv.. (Kanske inte just i stycket ovan.. *hihihi* men rent överlag..) Det är bara precis.. att jag kan "dela" mina inlägg och länka dem via facebook.. och det har väl hänt en eller två gånger att jag visat min blogg via instagram.. Men mycket mer reklam än så har jag aldrig gjort för mig själv..?!

Kanske är det för att jag är feg, för att visa något som någon kanske inte skulle gilla..?! Eller så handlar det bara om att jag inte kan tala för mig själv..?! Ah ja, ni fattar vad jag menar.. "En konstnär kan skapa, men sällan värdesätta sin konst.."

Ja..?! Jag har ingen aning om var jag ville komma med detta inlägg egentligen..?!
Tanken slog mig och jag fick bara en stark känsla av att vilja blogga om den..?!

Kan känna mig lite gammal, i brist på att kunna skryta om mig själv.. Något som kanske kan tyckas vara helt främmande för den senare generationen..?! Inget illa menat! Jag gillar dagens ungdomars självsäkerhet.. och drivkraften, som får dem att bli framgångsrika. All ära till dem! De tar för sig och sånt gillar jag! (Så länge det inte är på någon annans bekostnad, vill tilläggas..)

Ibland tänker jag på att jag kan göra vad jag vill.. Att det inte spelar någon roll hur människor känner mig.. för jag kan ändå vara den jag vill..?! Exempel: Jag känner mig nere. Jag känner mig ful, både på insidan och på utsidan och jag vill varken synas eller höras.. men jag sminkar mig, klär mig fräscht, kör in till stan.. och beställer en latte vanilj som en världsstjärna, på ett av caféerna på gågatan.. Sedan går jag en runda, med min latte i ena handen och en cigg i den andra.. Runt på stadens gator, inspirerad av coola skyltfönster.. och som om jag ägde staden.. När jag då och då får ögonkontakt med någon främling jag möter, man eller kvinna, gammal eller ung, ser jag dem in i ögonen och ler som om jag var moder Theresa själv.. och nio gånger av tio, får jag ett smile tillbaka..

De har ingen aning om att jag är sönder inuti.. Människorna jag möter ser något helt annat..
Förr, när jag var yngre, såg jag detta som en direkt pina mot mig själv.. att "spela någon annan".. Att "vara något jag inte var"..?! Men idag känner jag inte alls så! Jag vet att jag kan vara söndrig inuti och ändå vara en fantastisk människa. Oavsett hur jag ser ut, så är jag ju alltid jag.. Eller har jag fel..?!

Och precis som att jag kanske ser glad ut, men är jättedeppig inuti, så är kanske de människor jag möter och som ler tillbaka, kanske precis lika ledsna på insidan som jag..?! Alla har vi ju våra egna strider att ta oss igenom och överleva.. och så är det!

Något som höll mig över ytan, under tiden då min separation var som jobbigast.. var tanken på alla de som faktiskt hade det mycket värre.. Jag googlade "separation" ganska så ofta i början.. och läste mängder av rena rama skräckhistorier.. Allt ifrån misshandel till förlorad vårdnad över barnen.. Och utifrån denna medvetenhet.. av den totala misär, som alla dessa människor råkat ut för, kunde jag se på min egen situation som relativt bra..

Senast idag fick jag höra dock, att det inte är så konstigt att jag har hamnat där jag sitter idag.. med läkarintyg på att jag lider av en depression.. Att jag, trots medicinering, kämpar dagligen, med att göra de allra enklaste saker.. de mest självklara saker, som finns.. De senaste två åren i mitt liv har innefattat ganska så mycket.. kanske lika mycket som någon annan skulle ha gjort under en livstid..?! Inte vet jag, men jo, det har ju varit en del..?! Graviditet, separation, flytt, förlossning, svek, sorg, ännu mer svek, jobbigt på jobb, mm..

Det finns tillfällen då jag inte ens kan komma in genom dörren och mötas av hund och tre livligt, lyckliga barn.. utan att jag känner att jag behöver en paus..?! Jag känner mig fruktansvärt bräcklig.. samtidigt som jag vet att jag kommer att klara det. Jag har gett mig tusan på att jag ska ta mig igenom detta.. också..

Och ja, visst är jag medveten om att allt detta hänt mig.. komprimerat under två års tid, men samtidigt så har jag inte riktigt velat erkänna det.. Eller jo, men jag har aldrig varit ute efter medlidande.. Jag vill verkligen inte att folk ska tycka synd om mig, något som jag helst avstått från redan sedan tidig ungdom.. (Har en klar bild från hur jämnåriga tonårsflickor stod och bölade över något i hopp om att bli sedda och jag lovade mig själv att aldrig bli som dem, även om jag kanske blev det i alla fall..?! Mot min vilja..) Däremot har jag velat dela med mig av mina erfarenheter.. Skriva av mig för min egen skull och samtidigt upplysa om att vi inte är ensamma.. Som en form av ett stöd, för andra.. Dels i att visa att det finns de som har det värre.. och dels för att visa att man kan, bara man vill..

-------- ?! ------

- Amen herre Gud, vad jag babblar på nu då..?! Allt utifrån en liten tanke som slog mig för.. (?!) .. drygt en timme sedan..?! Ja, jag har sagt det tidigare.. så jag kan säga det igen.. "Jag måste ju vara helt psyko [sajko]" .. *hihihi* Och du, stackars läsare..?! Om du lyckats ta dig hela vägen hit.. Grattis till dig! Du klarade det! En halv roman senare.. *smile*

Imorgon är det utvecklingssamtal gällande Charlie.. På skolan klockan åtta.. Jippi..?! Så jag får väl gå och knyta mig..?! Är fullt medveten om att jag redan har passerat "godkänd" tidsgräns, men det skiter jag i.. Jag är ju en jävel på att skriva.. och sånna sover inte hur som helst..! Det krävs mod och styrka.. en gnutta medicin och en hel del humor, för att kunna bli en sånn, så.. ja.. ramarna kan hänga där de hör hemma.. Jag kör min egen bil..?!