Nu ska jag gå och lägga mig!

Ska på undersökning imorgon hos barnmorskan..

-Natti natti..

Mamma var inom mig ikväll och tog en kopp kaffe.. Trevligt, men ändå inte.. Hon har varit med min morfar på akuten idag.. igen.. därav.. inte trevligt! Det verkar som om han snart ger upp.. och även om jag kan förstå  honom, så känns det ändå skitjobbigt! Det spelar liksom ingen roll hur gammal han är, han är ändå trots allt min morfar och har ju alltid funnits här.

Det jobbigaste är nog tanken av min mormor.. Hon dog tre månader efter det att Jonathan föddes.. Om tre veckor är jag beräknad att föda igen.. barn nummer två.. och morfar är på väg att ge upp.

Kommer ihåg att tanken om Jonathans födsel och mormors död plågade mig.. länge.. Är livrädd för att det ska hända igen..

-Man föds och man dör.. så är livet, jag vet, men det känns ändå som om att: Kommer det en, måste någon annan försvinna..

I mitt fall, föd ett barn och du förlorar dina morföräldrar..

Jag vet att jag kanske verkar lite drastisk och kanske lite överdramatisk, men jag kan väl inte hjälpa hur jag känner..?

-Usch, jättejobbigt!

När jag fick in Jonathan på dagis, på andra sidan stan, fick jag veta att avdelningen som han skulle gå på var nyöppnad, efter att ha varit stängd under en tid.. På dagiset fanns det två andra avdelningar som redan var öppnade med barngrupper i blandade åldrar.

Jag som själv jobbat inom barnomsorgen, tog för givet att den nyöppnade avdelningen skulle innehålla några av de äldre barnen, från de andra avdelningarna, så att fördelningen blev human för både barn och personal. SÅ VAR DOCK ICKE FALLET!!!

Jonathan började sin inskolning 2004 i slutet av mars, tror jag att det var.. En inskolning varar i två veckor och då brukar det vara att just det barnet får full uppmärksamhet, för att så snabbt som möjligt anpassa sig till den nya miljön.. Två veckor gällde även Jonathan, däremot kan man inte påstå att han fick full uppmärksamhet, då det var SJU andra ETT-ÅRINGAR som skulle skolas in samtidigt!!

-När jag tänker på det såhär i efterhand, skulle jag ALDRIG ACCEPTERAT DETTA!! Men som ovetande, nybliven mamma.. *Suck*..

Hur som helst. Två veckor gick, inskolningen var över, för Jonathan och de andra sju.. Då var det dags för de andra ÅTTA ETT-ÅRINGARNA att skolas in..

För de som vill ha svart på vitt:

-16 STYCKEN ETT-ÅRINGAR på en och samma avdelning. Personal: 2,75% dvs två som jobbade heltid 100% och en som jobbade 75%.

Jag lämnade Jonathan varje morgon, med en stor klump i magen.. inte nog med att det var första gången man lämnade bort sitt lilla barn som man haft vid sin sida hela tiden sedan det föddes, vetskapen om att det är OMÖJLIGT för tre personer att hålla koll och TA HAND om 16 st ettåringar, gjorde mig gråtfärdig.

Det var en fruktansvärd tid och jag hade dåligt samvete varje dag!!

Men så fick jag ett brev från Sdf.. tre och en halv vecka efter Jonathan börjat på dagiset.. I det stod det att det fanns en dagmamma i min stadsdel som hade en ledig plats fom 1 maj 2004. Gissa om jag ringde henne direkt! Jag ringde, presenterade mig och refererade till brevet och platsen from 1 MAJ. Personen på andra sidan luren skrattade till lite ironiskt och sa: Ja, sen första maj..? Jag har haft en ledig plats sedan strax innan jul..

-S E D A N   S T R A X   I N N A N    J U L  ! ! !

Hon har alltså haft denna lediga plats, som jag SPECIFIKT ville ha redan när jag var i kontakt med Sdf första gången! Kan ni förstå hur förbannad jag blev på kärringen på Sdf..?! Och inte nog med det, för sen när jag ville flytta Jonathan från dagiset till dagmamman skulle jag betala dubbla avgifter under uppsägningsmånaderna..

-Ah ja men, vad är detta???

Nu slutade med att Tomas, min klippa till sambo, fick på sitt lugna och metodiska sätt, att få kärringen till att inse att detta var deras fel och att vi inte skulle behöva betala en krona under de sk. uppsägningsmånaderna.

Att flytta Jonathan var det bästa vi har gjort. Han var ett år och fyra månader cirka, när vi kom in till dagmamman för att hälsa på och för att se hur det fungerade. Jag var lite nervör, eftersom han hade varit så ledsen och tillbakadragen på dagiset.. Hur skulle en flytt påverka honom..? Men vi hann inte in genom dörren, förrän han satt inne på rummet med de andra fyra barnen och lekte och skrattade. Och nu såhär fyra år senare trivs han fortfarande lika bra och jag har inte haft dåligt samvete en enda dag, sedan han lämnade dagiset och kom till dagmamman..

Till Alla Er Föräldrar som har eller som snart ska ha in era barn i barnomsorgen: STÅ PÅ ER! Och kom ihåg att ni är INTE ENSAMMA! Det är fler som tycker och tänker.. känner och undrar.. Ta kontakt med varandra och håll ihop. FLER GÖR MER!

-Kram, så länge..

Läste i tidningen i morse om kölistorna till våra dagis i våra olika stadsdelar.. Så som jag förstod det hela så får det inte finnas något som heter förtur i ens egen stadsdel.. Jag känner mig kluven..

-Jag håller med om att en kölista är en kölista och att näste man på tur ÄR näste man på tur.. Men samtidigt måste man väl ha rätten till att få lämna sina barn nära hemmet? Ok, om det är en grannsadsdel med ett dagis som ligger nära, men om man hamnar på andra sidan stan??!!

När jag skulle börja jobba, ville jag ha dagmamma i första hand. Detta sa jag till om varje gång i alla telefonsamtal. Och på alla papper som skulle skickas in.. men det fanns det ingen, som det hette..

Eftersom mina mammadagar, började lida mot sitt slut fick jag ta dagis i panikval.. Tvingad till, enligt mig.. Jag hamnade på plats nummer 37 på kölistan. Jag ringde upp Sdf igen dagarna senare, för att stressa på och fick då veta att nummer 37 i tid, skulle bli någon gång i september.. Detta var i januari månad!!

Tantan på andra sidan luren frågade om jag hade sökt plats i någon annan stadsdel, vilket jag inte hade, men som jag nu kände mig tvungen till eftersom jag inte kunde vara hemma i åtta månader till..

Vi fick en plats.. på andra sidan stan.

-Det tog ungefär 20 minuter att köra dit, från det att vi klev in i bilen och sedan ut ur bilen.. Är det normalt?!

-Ah ja men.. Jag blir så förbannad! Men det värsta var ändå inte bilresan..  För det som verkade så bra, med en nyöppnad avdelning, med nya saker och nytt, nytt, nytt.. Blev bara en REN KATASTROF! Mer om detta snart..

-Fortsättning följer!!