Var tog helgen vägen..?! Sist jag skrev var det fredag.. och nu är det söndag..!!

Om en timme, cirkus, kommer pojkarna hem och det blir åter igen liv i luckan..

Missförstå mig rätt.. Det är livet i luckan, som gör susen i livet..?! Invecklat

kanske, men sant! Veckan som snart är slut, har gått fortare än vanligt.. och

jag har knappt hunnit känna efter att jag saknat pojkarna.. Men sen å andra

sidan, kan det kanske ha att göra med, att jag träffat dem näst intill varje dag..?! 

Skönt för själen, men även för pojkarna.. och Tomas med för den delen..

Det verkade i alla fall så.. när jag kom hem till honom igår, för att laga middag..

En efterlängtad fläskpannkaka, med lingonsylt.. Kanske inte det mest glamorösa,

att äta en lördag.. men ack så omtyckt av pojkarna.. alla tre..! Jonathan åt som

en häst och stämningen vid bordet var på topp.. Charlie bjöd på sitt hjärtliga skratt

flera gånger om och det smittar alltid av sig, så i mina ögon, var det en av de

trevligare middagarna på länge.. trots att det bara var fläskpannkaka på tallrikarna..

När ungarna kommit i säng, skulle jag och Tomas se en film.. men det gick inget vidare

för min del.. för jag somnade i soffan..?! Det är något speciellt med den där soffan..?!

När jag vaknade var rummet tomt och Tv:n avstängd.. Jag tittade på klockan och såg

att den egentligen var mycket nog för att gå upp, men jag smög ändå in i sovrummet

och lade mig i sängen, intill min lilla dotera, som snarkade sött.. Var precis på väg att

somna.. då Tomas reste sig upp och klev ur sängen.. Jag låg kvar en liten stund, men

så kände jag doften av nybryggt kaffe och suget efter en kopp blev för stort, så jag

gick upp jag med..

Ungarna vaknade och kom och gjorde oss sällskap i vardagsrummet..

Och så satt vi där.. hela familjen.. Jag satt och matade Jasmine, Tomas och Jonathan

tittade på Formel 1:en och Charlie pendlade mellan de båda sofforna.. så som bara han

kan..?! En skum känsla slog mig..

- Det var som om det senaste året aldrig hade hänt..?! Fast ändå inte..?!

Jag har lärt mig sååå mycket sedan jag och Tomas separerade..!!

Vem man vänder sig till, när det krisar i olika situationer..

Hur man ska göra med barnen.. Hur en bodelning fungerar..

Vilken blankett man fyller i, när man vill ansöka om bostadesbidrag.. mm, mm..

En massa bra saker.. som kan läggas till på listan över livserfarenheter..

Det absolut bästa.. som hänt dock.. är att jag har fått lärt känna mig själv på ett helt

nytt sätt! Jag har alltid sagt att "jag vet vem jag är och att jag står för varje millimeter"..

och det har verkligen varit så.. men nu.. är jag dessutom riktigt stolt över mig själv! Jag

har ställts inför prövning, efter prövning.. och jag har, trots alla omständigheter.. lyckats

att ta mig igenom varenda en, med huvudet hållt högt..!! Oftast är det ju så att man kanske

inte vet hur man kommer reagera i olika situationer.. Inte förrän situationen dyker upp och man

står där och måste göra ett val..  

- Överleva eller gå under..?!

- Skratta eller gråta..?!

- Ska jag, eller ska jag inte..?!

Jag valde att klara det..

Att klara av provet som, en novemberkväll, slängdes i mitt knä och som satte min värld i gungning..

Jag valde att göra mitt yttersta för att inte förvandlas till ett hämndlystert monster och istället

försökte jag hitta det goda, som skulle få min och Tomas vänskap att överleva..

- Hela tiden tänkte jag på, att inte göra skit för mig själv..

Allt som skulle kunna komma tillbaka och slå mig i nacken, höll jag mig ifrån..

Varje gång jag ställdes inför en ny motgång, tänkte jag denna tanke.. och den

har varit guld värd! Både för Tomas och för våra barn, men mest.. framför allt.. för mig!!

Jag har vunnit så fruktanskvärt mycket.. och det är "bara" pga. att jag valt den smartaste

vägen.. och inte den snabbaste eller enklaste.. Jag har valt att se mig själv "större" och på

så vis, aldrig känt behovet av att ge igen, eller snacka skit, för att få mig själv bekräftad..

Jag har tänkt på mina barns bästa.. vilket ibland har betytt att jag har fått sätta mig själv

och mina egna känslor i andra hand, men åter igen.. är det något jag har vunnit på i längden..

Så.. när jag satt där i soffan.. hemma hos Tomas.. med hela familjen samlad.. kunde jag inte

känna annat än tillfredsställelse.. Det må hända att detta.. kanske kommer att vara en händelse

som aldrig kommer hända igen.. Jag kan inte se in i framtiden.. men oavsett.. så är jag glad och

tacksam över att jag och Tomas är som vi är och för att vi har lyckats att göra vår separation

så bra, som vi faktiskt har.. Och jag är stolt över mig själv..